Amerikansk trädstrypare

Celastrus scandens

En amerikansk trädstrypare har fått en plats att växa vid en lönn, där kan den svinga sig upp bland lönnens grenar.
Nåja, än är det ju inte så mycket 'swing' över plantan, och den enda anledningen till att den är där den är bland lönnens grenar, det är för att jag själv har snurrat fast den runt lönnens stam.
Så det är inte direkt någon risk för att lönnen skall strypas ännu.

Nu när lönnen har tappat sina löv för hösten så syns bladen av den amerikanska trädstryparen bra, de har förut varit dolda bland lönnens bladmassa. Löven på trädstryparen är ännu gröna och kanske helt oförberedd på höstens kyla.
Somrarna i Amerika är ju betydligt längre än somrarna hos oss.
Den amerikanska trädstryparen har överlevt en vinter här hos oss, men då hade jag lagt ned den vid lönnen, så den utsattes inte för den värsta kylan utan låg då skyddad under snötäcket.

Amerikansk trädstrypare är nog inte fullt härdig för vår del av landet, men jag kunde inte låta bli att testa och se hur den klarar vårt klimat.
Den har som sagt klarat en vinter, men en vinter är ingen vinter, vi får se hur plantan klarar att invintra i år.

Vår planta står planterad på en upphöjd bädd för att den ska kunna starta lite tidigare på våren, antalet veckor på växtsäsongen kan ha avgörande betydelse för om en växt som denna ska klara livet i vår trädgård.
Jag borde nog ha köpt en japansk trädstrypare istället, för de skall klara sig längre norrut i landet.

För att vår amerikanska trädstrypare alls ska ha en chans att klara en vinter till så har jag nu lagt ned den igen vid sin lönn.
För att den ska få skydd från den värsta kylan.

På den medföljande etiketten så kan man se att denna klätterväxt ska få röda fina bär om hösten, men än är det länge kvar innan vår planta år så stor.

Än kan lönnen känna sig relativt säker på att slippa strypas av denna klätterväxt, lönnen lär hinna få en betydlig storlek innan trädstryparen tar något som helst strypgrepp runt dess stam.
Om det nu någonsin sker.

Taggreva

Echinocystis lobata

Av Berit med fina bloggen My rented garden  fick jag  frön av taggreva.
Jag petade ned frön på olika platser i trädgården redan i september förra året, sedan fick de ligga kvar i jorden över vintern för att stratifieras, annars hade inte fröna grott.

Kanske var det ungefär tio frön som började växa. Taggreva är en ettårig klätterväxt och kan nå en höjd av 250 centimeter, men hos oss blev den högsta bara ungefär en meter hög.
Det är bara en planta som fått en frukt, de övriga torkade ihjäl av den torka och värme som var när vi var bortresta i juli, men taggrevan som klättrar på vår hänggran klarade torkan och orkade med att bilda en frukt.

Taggreva kallas även för amerikansk vildgurka, det kanske är mer korrekt för den har ju inga vassa taggar, det som på bilderna ser ut som sylvassa taggar är lena och mjuka.

Även bladen är dekorativa, och nu hoppas jag att nattfrosten dröjer så taggrevans frö hinner med att mogna så jag kan peta ned dessa i olika rabatter, men denna gång ska jag välja platser som inte torkar ut om sommaren.

Tack än en gång Berit för frön av denna spännande och lite ovanliga växt.

Porlinsklocka

Codonopsis viridiflora

En av trädgårdens mest svårupptäckta växter blommar nu.
Det är en porslinsklocka som slingrar sig uppför en snöbollsbuske.
Där inne bakom buskens löv syns små ljusa klockor, men de är inte helt lätta att se.

Om denna växt vet jag egentligen inget, men då jag sökt information har jag läst att den kan bli två meter hög och kan sprida sig med frön på platser där den trivs.
Porslinsklockan kommer ursprungligen från Kina.
Jag hittar denna växt även under namnet grön porslinsklocka.

Jag hoppas den sprider sina frön runt snöbollsbusken så att hela busken i framtiden står översållad av små klättrande porslinsklockor.

Vår planta köpte min fru av Berit med bloggen My rented garden.
Den övervintrade i sin kruka som jag sänkt ned i jorden i trädgårdslandet, vi hann inte med att plantera allt vi köpte av Berit förra året, men i år fick den en plats vid en lagom hög buske.
Busken är ganska gles så kanske porslinsklockan finner sig tillrätta där.

Murgröna

Murgröna i urna

Här kommer några tankar och funderingar om en växt som jag inte kan så mycket om, de plantor vi förut haft har tyvärr varit kortlivade här hos oss i norr.

Därför är jag ju långt ifrån någon expert på hur man odlar murgröna Hedera, men här skriver jag några rader om denna växt ändå.

Det känns som att sträva efter det omöjliga då jag försöker få murgröna att trivas i vår trädgård, men jag kan inte låta bli att testa. Det har förstås inte lyckats särskilt bra då vårt klimat är för svårt för denna vintergröna växt. Murgröna anses kanske bara vara fullt härdig upp till växtzon 3 här i Sverige, kanske det ändå finns de som lyckas bra även lite längre norrut trots allt?

När alla plantor av murgröna som jag planterat ut på friland bara frös bort på vintern så testade jag att låta murgrönor växa i mina två järnurnor där jag har planterat parkrhododendron, de plantorna får ju övervintra i vår potatiskällare och även murgrönorna var fina när jag bar upp krukorna därifrån i mitten av april.
Jag brukar göra så med dessa rhododendron plantor, de klarar den behandlingen fint, men de kalla vårnätterna tog knäcken på de vackra murgrönorna redan samma vecka. De frös ihjäl. Lite snopet, jag trodde nog att de skulle klara några minusgrader, men kanske den brokbladiga varianten jag hade är dåligt härdiga? Eller så fick de en chock av vårens kalla nätter efter månader i svalt mörker?
Vad vet jag om det?

För kallt för en murgröna?

Jag hade kanske gett upp mina försök med murgröna om det inte varit så att Anna-Stina på Gotland hade skickat frön och plantor hit till mig.
Jag blev jätteglad, tack än en gång Anna-Stina.
Att murgröna får frön var ju även det en a-ha upplevelse för mig, jag ska snart förklara varför.
Av den frösådden grodde några plantor, här under syns en av dessa.

Hoppet om murgröna gror liksom små frön.

Anna-Stina visade bilder på sin murgröna som växer på Gotland, dessa som är lika stora som träd är ju oerhört exotiska för en norrlänning som mig.
Sedan förut känner jag annars bara murgröna som krukväxt för inomhusbruk, och de blir varken stora eller långlivade hos oss, även om jag sett dem växa stora och klättrande längs trädstammar längre söderut, så hade jag aldrig förr granskat dem så noga att jag visste att de får frön.

Några av de plantor Anna-Stina skickade har jag planterat ut i en rabatt och tillsatt kalk där runtomkring, murgrönorna från Gotland borde väl trivas bättre då?
Några andra av dessa plantor får övervintra i vår potatiskällare, de kanske är mer härdiga än vad de brokbladiga var, men jag ska ändå vara lite försiktig med att utsätta dem för kalla vårnätter i fortsättningen.

I källarens mörker.

De plantor som nu finns i rabatten var fina tills ett rådjur fann dem i oktober och åt upp det mesta, sedan blev det tjugufem minusgrader utan något skyddande snötäcke och de annars så vintergröna bladen blev svarta.
Hm...

Uppäten och ihjälfrusen...

Jag är osäker om de frös ihjäl, vi får se. Kanske jag trots allt får acceptera tanken på att enbart ha murgröna som krukväxt inomhus här i vår del av landet?

Krukväxt inomhus.

Slingerstormhatt

 Aconitum volubite

Klätterstormhatten Aconitum volubite är den sista av våra perenner som ännu blommar.
Den har klarat flera nätter med frost och blommar fint trots att de senaste dagarna bjudit på mycket regn och rusk.

Vår klätterstormhatt har svingat sig upp till en höjd av två meter och 20 centimeter med hjälp av ett halvdött äppelträd, och känner sig nog lite ensam då hon tittar ut över trädgården, för de andra blommorna är borta nu.
Vi fick vänta så länge på dessa blomknoppar innan de till sist slog ut. Jag var orolig att de skulle frysa bort innan de skulle blomma, men här är de nu, de blommar i vår trädgård för första gången.

Vår planta har vi köpt av Berit med bloggen My rented garden. http://myrentedgarden.blogspot.se/

Hon är duktig på att dra upp plantor av frösådd, jag själv är kass på det, jag testade så slingerstormhatt en gång, men inga frön grodde.
Tur att Berit finns, annars hade vi inte haft någon blommande perenn i vår trädgård just nu.

De andra perennerna har blommat över eller frusit bort, och därför så känns klätterstormhattens bleka blommor som något jag vill hålla kvar.
De är en sista rest av sommarens flor, men nu börjar även de blommorna att falla, en efter en.
Jag antar att sommaren är över för i år.

Pipranka

Pipranka  Aristolochia macrophylla

Jag har länge haft en dröm om att drapera vårt hus med gröna klätterväxter.
Pipranka Aristolochia macrophylla har stått högt upp på listan över de klätterväxter jag önskat, de stora bladen ger en sådan frodig grönska som jag länge drömt om, men jag lär få fortsätta att drömma för någon Pipranka vill inte växa här i vår trädgård.
Jag har försökt med denna klättrare två gånger, men redan efter den första vintern så har "loppet varit kört" så att säga.

De bilder jag visar här på gröna fina piprankor är inte från vår egen trädgård utan från ett hyreshus vid Kyrkgatan i Boden. Jag fotograferade dessa i höstas, de behöll sina gröna blad långt efter att andra träd och buskar fällt sina löv.
Piprankorna växer där mot en norr-vägg och står planterade tätt intill väggen. Jag gissar att det läcker ut viss värme från huset som gör att tjälen släpper snabbt om våren och därför trivs piprankorna så bra även på denna nordliga breddgrad.

Pipranka räknas vara härdig upp till och med svenska zon 5, men de plantor som finns i Boden trivs bra trots att Boden har växtzon 6.
Hyreshuset är någon form av kommunalt äldreboende.
Det är roligt att parkförvaltningen testar en växt som inte räknas som fullt härdig här.

Piprankan måste ha någon form av spaljé att klättra mot, de kan inte själva få grepp om en vägg, den kan växa upp till sju meters höjd, ibland ännu högre.

Jag hade under flera år vårt andra försök av pipranka planterad i en stor kruka, jag ville ju så gärna ha en pipranka. Den första piprankan hade jag planterat på upphöjd bädd mot söderväggen och hoppades mycket på den, men det gick ju inget vidare.

Det enda som minner om den planteringen idag är de många ståltrådar jag spände upp på husväggen som skulle bära min pipranka.

Därför fick den andra piprankan stå i kruka men efter några år så blev den så stor att den blev svår att hantera, dessutom trivdes den inget vidare i kruka när den blivit stor.

Att jag sedan plockade lös en liten skogslönn som slagit rot i den krukan fick piprankan att se ledsen ut hela den sista sommaren.

Piprankan fick övervintra i potatiskällaren och fick starta våren redan i april i vårt växthus.

Men jag blev less på att bära runt på den stora krukan med de ännu större grenarna, och planterade denna till sist på en väl dränerad plats mot en norrvägg för att slippa den besvärande och ut-torkande vårsolen. Jag hade en teori om att den första piprankan torkat ihjäl av vårsolen, men vad hjälpte det?

Den grova stammen som piprankan fått under tiden som krukväxt är idag det enda som minner om det andra försöket.

Pipranka härstammar från Nordamerika, men där växer den säkert på varmare breddgrader än min.

Växter från Nordamerika har det ofta svårt att etablera sig i vår trädgård, kanske växter från Alaska och Kanada skulle klara sig här i norr?

Det finns även Koreansk pipranka, den skall vara lika härdig som den vanliga.

Några bra bilder på mina piprankor har jag inte, men det andra försöket skymtar till höger på bilden nedan från sin tid som krukväxt.

I ampeln mitt i bilden syns en Surfina och en Klematis av något slag.

Ska mina drömmar om pipranka sluta så här?

Vem vet?

Kanske jag redan till sommaren "snubblar" över någon liten planta med oemotståndligt frodigt gröna blad hos någon handelsträdgård. Kanske får dessa blad mina drömmar om att klä in huset i grönska på kontinentalt vis att vakna till liv igen.

Man kan ju alltid hoppas, men hur skall jag då lyckas att hålla den vid liv?

Uppdaterad oktober 2012.

Visst köpte jag en ny pipranka, den får bo i kruka än så länge...

Klematis Jackmannii

Att odla sin trädgård på gränsen till Norrbottens inland kan i vissa fall innebära vissa begränsningar av växtvalet. Vissa växter överlever inte vårt klimat hur gärna jag än vill ha dem i trädgården, jag är rädd att vår storblommiga klematis 'Jackmannii' tillhör den skaran av veklingar.
Helt säker på det är jag inte, men vi har den planterad i en stor kruka som får flytta in i potatiskällaren under vintern.
Den anses bara vara fullt härdig upp till svenska växtzon 4.
Våra vänner i Luleå har en 'Jackmannii' som överlever fint mot söderväggen. Kanske det ändå skulle vara så att jag skulle försöka plantera denna klematis mot vår egen södervägg på försök så att säga.
Plantan börjar bli stor och tar mycket plats i vår potatiskällare, så den kommer ändå bli tvungen att planteras någonstans för att den helt enkelt inte får plats i vår trånga potatiskällare.

När 'Jackmannii' blommar med sina stora blommor så drar den till sig all uppmärksamhet på den platsen, få andra växter i vår trädgård kan under sensommaren visa en sådan blomprakt som denna klematis.
Den klättrar i en numera döende stamros som bara får vara kvar för att den är ett sådant utmärkt stöd för 'Jackmanni' att svinga sig upp på.
Denna storblommiga klematis blommar på sina årsskott vilket kan underlätta om den fryser ned sedan den blivit planterad i vår trädgård.
Det finns även storblommig klematis som blommar på sina fjolårsskott, men dessa är det inte lönt att ens försöka odla här i norr då de med stor sannorlikhet fryser ner med utebliven blomning som följd.

Klematis 'Jackmannii' fick vänta länge innan jag lockades att köpa plantan, kanske för att de varit så vanliga i trädgårdar söderut och fått en stämpel som "Svensson-klematis", eller kanske bara för att den anses vara dåligt härdig för våra breddgrader.

Nu är den en av mina favoriter, men vad skall jag göra med den i år?

Plantera på friland eller fortsätta ha den i kruka?

Till sist, Tack alla Älvsby trädgårdsvänner!

Det var så trevligt att hälsa på er och berätta om växter i vår trädgård.

Besksöta

Solanum dulcamara

Vid vår prydnadsapel har en planta Besksöta slagit rot. Jag planterade den vid husväggen för kanske tio år sedan tillsammans med en Pipranka. Tanken var att de tillsammans skulle växa upp mot väggen och ge vår trädgård ett kontinentalt intryck. Ja, det var piprankan som var den viktiga, besksötan var bara en stickling vi fått utan namn som råkade hamna där också.

Redan efter den första vintern gick piprankan hädan och av besksötan syntes inte mycket heller,

ännu ett projekt som dukat under för vårt hårda klimat.

Men för några år sedan så upptäckte vi att besksötan faktiskt levde och mådde bra, den hade då 'vandrat' ut från den specialuppbyggda odlingsbädd där vi tänkt att den skulle växa för att nu en meter därifrån hjälpligt slingra sig uppåt med hjälp av vår gamla prydnadsapel.

Sedan dess har den fått hållas där.

Besksöta växer vild i de södra delarna av landet men förekommer även på spridda platser längs med norrlandskusten. Här i Norrbotten växer den vild på enstaka ställen i Luleå- och Piteå skärgård.

Hos oss några mil från kusten finns den bara planterad i trädgårdar eller förvildad just bredvid en sådan plats.

Växten har fått sitt namn av att barken först har en besk smak för att sedan smaka sött.

Förra året så upptäckte jag att det börjat växa en gren eller ny fröplanta av Besksöta som har variegerade/brokbladiga blad. Jag blev glatt överaskad, och Besksöta som nästan haft ogrässtatus för mig steg i värde.

Jag hoppas den brokbladiga plantan växer upp och blir riktigt vid och stor där vid vår apel.

Kanske detta är vanligt förekommande bland Besksöta, men hos oss är det bara denna lilla kvist som är annorlunda.

Solanum dulcamara 'Variegatum'

När hösten kommer och trädgården sakta dör eller går i vila så bjuder vår Besksöta på härliga röda bär. Vackra att se på men giftiga som attan. Det sägs att en handfull bär kan vara nog för att döda en 11-åring, vuxna är inte lika känsliga. Bären skall ha en starkt laxerande effekt.

Jag har en lite kluven inställning till att ha giftiga bär i trädgården när man har barn här, men tror ändå att barnen går att lära så de vet vilka bär de skall äta och vilka de skall låta bli. Jag har förklarat för barnen att om de vill ha magsjuka så skall de äta dessa bär, och än så länge har bären fått vara ifred.

Nu är det - 35º C  ( - 30º F )

Besksötan och andra växter i trädgården sover sött (eller fryser ihjäl.)

Tur att den djupa snön skyddar de perenna växterna från den värsta kylan.

Alpklematis

Clematis alpina

Vår Alpklematis klänger på ståltrådar vid en vägg mot söder. Där har den vuxit fint i mer än 20 år.
Det här är faktiskt den första växt jag köpte själv i en handelsträdgård.
Jag skickades dit för att köpa spireabuskar, men kunde inte låta bli att också köpa denna klätterväxt, som jag då inte visste något om.
Detta var före mitt trädgårdsintresse hade börjat alls, men det var något med plantan som gjorde att den var mer spännande än spireabuskarna, och kanske har mitt trädgårdsintresse vuxit tillsammans med denna planta?

De första tio åren var den inte speciellt stor, men sedan tog den fart och växte upp till takfoten.
Alpklematis klänger sig fast vid stödet med hjälp av bladskaften. När de väl snurrat fast runt något så är de svåra att pilla lös utan att skada.
Jag hade ju en dröm förut att klä in huset med gröna klätterväxter, och visst kämpade den på bra vår Alpklematis, år för år blev den högre och högre.

Att jag sedan gjorde fel vid själva planteringen verkar inte spelat sådan stor roll. Jag grävde ned den precis vid husgrunden istället för det som rekomenderas, att låta sätta den 40 centimeter ut från grunden. Det kan annars bli för torrt för klematisplantan.

Om Alpklematis ursprung kan man läsa att den härstammar från Syd- och Mellaneuropa, och är känd i odling sedan 1768.
Jag har hört två sätt att uttala ordet Klematis på. Ibland läggs betoningen på E, Klematis, ibland på A, Klematis. Vet inte om något av dessa är mer rätt än andra. Hur säger du?

Den växtzon som den anses klara här i Sverige är zon 6, men här där vi bor är det kallare än så, men det tycks inte bekymra denna klematis. Den blommar fint under försommaren och kommer även med en andra blomning under sensommaren, om än lite blygsammare än den första.

Inte ens svåra angrepp av Klematisbladstekel verkar påverka plantans växtkraft. Visst blir den i det närmaste kal-äten av de små hemska larverna varje år, men den kommer igen och grönskar fint på sensommaren.
Men inte är den vacker att skåda när den är som mest angripen.

För två år sedan så slets den stora plantan ned till hälften av snö som föll från hustaket.
Snön gled sakta ned från taket och hann frysa fast i plantans översta grenar innan all snö gled av taket med väldig fart. En stor del av planten slets lös från väggen och veks på mitten till en riskas.
Jag försökte fästa de övre grenarna, men de föll snabbt ned igen. Nya grenar växte ut till ett fullständigt virr - varr, på bilden här under syns den nu fula plantan, den var före snö-raset stor och fin även till höger om det övre fönstret. Nu är denna del hängande över det nedre fönstret istället.

Vad är bäst att göra nu?
Kanske bör den sågas ned helt, eller skall jag kanske bara försöka glesa ut den efter blomningen?

Även om alpklematisen är ful numera, så har den ständigt vuxigt och förändrats,
till vänster syns en av de spireabuskar som inhandlades samtidigt. Den står kvar på samma plats så snällt, om än en aning tråkig.

...men så åkte hela rasket bort!
Nu får den börja om att växa från roten igen, vi blev less denna 'ris-kas' som snön slet längre och längre ned för vart år som gick.

Skogsklematis

Clematis vitalba

Under en Rönn växer vår Skogsklematis. Den har hittat vägen upp i en spirea som även den växer där och nu långt efter att spirea busken blommat över så blommar vår Skogsklematis där så fint med vita blommor.
Denna växt blommar på årets tillväxt som vuxit fram ur fjolårsved.

Jag hade gett upp hoppet om att den skulle hinna blomma i år men när sommaren övergick till höst så öppnade den sina runda knoppar. Den har blommat fint hela september och nattfrosten tycks inte ha skadat den något, den växer ju ganska skyddat från frosten där under den stora rönnen.

Vår Skogsklematis är ny för i år och om den klarar vårt kalla klimat det återstår att se för den härstammar från betydligt sydligare breddgrader än våra.

Skogsklematis skall kunna nå en höjd på mellan fem och tio meter, så om vi har tur så kommer den finna sin väg upp bland rönnens grenar och lysa upp sensommaren och hösten med vita moln av blommor.
Våra småblommiga klematis sorter har härjats av klematisbladstekelns larver i år, de blev alla nästan fullständigt kalätna på allt vad blad heter, men vår nya Skogsklematis har fått växa ifred, den enda insekt som funnit intresse av denna växt är myran på bilden här under.

Uppdaterat 2013;

Vår skogsklematis finns ej mer, den dog den senaste vintern.

Sibirisk klematis

Clematis sibirica `Riga`

För många år sedan så planterade jag olika klätterväxter runt om vårt hus. Jag hade en dröm att hela huset skulle omslutas av en lummig grönska av den typ som är vanlig södeut.
Där klättrar Vildvin, Pipranka, Murgröna, Klematis och många för mig främmande klätterväxter upp längs fasaderna och ger ett kontinentalt intryck.
Mina drömmar om att ta det kontinentala hit till vår trädgård i form av gröna väggar är fortfarande en dröm även om vissa av klätterväxterna nu har hunnit med att växa en bit uppför väggarna.

En av de klätterväxter som klarat livet här i vårt kalla klimat riktigt bra är Sibirisk klematis "Riga". Vår planta växer mot nordväst och är planterad bakom buskar och perenner i näringsrik jord.
När försommaren är som vackrast överöses denna planta av vita enkla blommor.

Vi är inte riktigt överens om hur den skall växa, jag och klematis Riga.  Jag önskar att den skulle sträva uppåt och täcka hela gaveln med sina gröna blad och vita blommor, men  Riga själv sträcker hela tiden ut sina nya skott rätt ut från husväggen vilket resulterar i att de nya skotten trasslar in i varandra och snabbt bygger en stor ris-kas ungefär en meter upp från marken till de stackars perennernas fasa.
Snart har klematis Riga tagit all plats i rabatten för perennerna, och även de börjar nu sträcka sig utåt för att inte begravas av yvigt klematis trassel.
Jag försöker då och då vägleda de små nya grenarna och snurrar fast dem bland de ståltrådar som håller hela  klätterväxten på plats. Därför har nu plantan trots allt nått en höjd av nästan fyra meter.
Kanske jag får vara nöjd med det?

Sibirisk klematis tillhör gruppen småblommig klematis och drabbas varje år av Klematisbladstekelns angrepp. Ur växtens stjälkar kryper det fram små gröna och till synes värnlösa larver.
Dessa börjar direkt att äta på bladen och kan på några dagar helt kal-äta de grenar de valt att bo på.
Efter att de kalasat på bladen några dagar så blir de små larverna stora och feta.
Jag har inte ännu kommit på hur man kan bryta larvernas livscykel, men jag tror att de kryper ned i jorden och förpuppas när de känner sig nog stora.
Därför brukar jag skaka och ruska på hela plantan så fort larverna visar sig i förhoppning om att de skall trilla ned och inte skall orka med att förpuppas eller att de skall ätas upp av någon förbipasserande myra eller spindel.
Sommaren efteråt så kommer det så fram nya otäcka bladsteklar ur marken som flyger upp till klematisplantan och lägger sina ägg i de nya grenarna. Snart blir de knöliga och så kryper nya larver ut.
Jag förstår inte hur fåglarna har kunnat missa detta smörgåsbord av gröna larver?
Kanske larverna smakar illa eller kan det vara så att larverna är svåra att upptäcka där de kryper på bladens undersidor.

Det är lätt att ta sticklingar från Sibirisk klematis.

Rätt tid att sätta dessa i jord är i månadsskiftet juni-juli. Då är årets nya tillväxt lagom förvedad och slår lätt rot om de sticks i en kruka med jord.

Täck en plastpåse med lufthål över krukan och håll jorden lagom fuktig.

Innan hösten kommer skall de flesta sticklingarna hunnit med att få rötter. Eftersom vi bor i kallt klimat så får de nya sticklingarna övervintra i potatiskällaren den första vintern och är sedan redo att planteras ut i trädgården.

Jag har planterat några nya sticklingar under buskar och träd för att de skall få klättra upp i dessa. De behöver nog viss hjälp att hitta rätt när de ännu är små.

Jag skall försöka leda dem den väg som jag tycker är rätt, kanske de nya små plantorna av klematis Riga är mer lättlurade än vad den gamla är? 

Ha en underbar dag.

Vildvin

Parthenocissus quinquefolia var. engelmannii eller P. inserta  eller P. vitácea ?

Inne i växthuset har en planta av Vildvin slagit rot och växer där sedan många år. För många år sedan så  klippte jag bitar från ett stort exemplar i Boden och satte som sticklingar i krukor. De var lätta att rota, hur jag gör det skall jag berätta om någon annan gång. Jag försökte sedan plantera några vid vårt eget hus men trots att jag försökte under flera års tid så dog alla de små sticklingarna efter den första vintern.
Jag planterade så även en stickling inne i växthuset, och den plantan växer och mår bra. Inne i växthuset får vildvinet växa varmt och vindskyddat och får ungefär en månads längre säsong där inne än om det hade vuxit utanför. Normalt sett får Vildvin en vackert röd höstfärg, men här hos oss blir det inte så inne i växthuset, här blir det bara något orange i september och oktober som ni ser på bilden ovan, och klarar sig från frost fram till mitten av oktober.

I november månad när det varit kallt en period och mina stackars vinrankor som växer intill vildvinet borde ha invintrat så täcker jag rötterna med ett tjockt lager av torra löv, detta mår säkert även vildvinet bra av.
Det är ju egentligen så att jag mycket hellre hade haft en vinranka härinne än ett vildvin, men någon av er kanske hört talas om mina hopplösa försök med vinrankor, om inte kan du läsa om det här nedan;

http://svanatrg.blogspot.com/2010/12/vindruvor.html

Jag får så länge nöja mig med vildvinet som grönskar och frodas inne i vårt växthus. Det är ju ändå väldigt vackert när det hänger ned sina lianer från växthusets innertak.
Det har ännu inte vuxit till den storlek att det lägger hela växthuset i skugga, utan växer rätt sakta.
Vilken sorts Vildvin detta är har jag ingen aning om men kanske någon av er vet...

Lampan eller lanternan till höger kommer ursprungligen från en tysk jagare som sänktes i Nordnorge under andra världskriget. Den är lite rostig och kantstött, men jag skulle aldrig komma på tanken att måla om den, då förloras den ursprungliga patinan.

På glaset finns följande  bokstäver och siffror inristade: KM19265  2  5/3 42 

Här i Brännberg har vi idag fortfarande kallt och solen lyser så fint. Ute är det nu -29ºc,

inne i växthuset är det -27ºc..

Ett riktigt kallväxthus idag alltså...

Vindruvor

                                                      Boskops glory

Jag har en dröm. Tänk att kunna plocka litervis med vindruvor från växthuset.
Än så länge är detta just en dröm för det har inte blivit så mycket druvor trots att jag verkligen försökt med de härdigaste sorterna om och om igen. Bäst gick det för sorten "Boskops glory" som jag hade i kruka och övervintrade i källaren. Den gav som mest åtta druvklasar ett år, men sedan dog den. Den sorten är dåligt härdig, därför fick den stå i kruka.

Jag har de senaste åren köpt sorter som "Zilga, Nordica, Spulga och Rondo".
Den första sommaren som de växer inne i växthuset så beter de sig alla lika. De växer med raketfart och når nästan tre meters höjd. Året efter har de frusit tillbaka och börjar i bästa fall att växa igen vid marken. Druvor blev det en gång på sorten "Nordica" men då dog den plantan året efter.
Jag försöker fjäska för dem och täcker de med torra löv sedan jag stängt värmen i växthuset och marken frusit. Löven får ligga kvar som frostskydd till april då jag startar  värmen i växthuset igen.
Men de trivs inte

"Nordica"

Utanför Piteå finns en enorm vinstock av "Nordica" i ett växthus hos handelsträdgården Astrant plant, och min kusin har en planta som växer och trivs bra ute mot söderväggen, även det i Piteå. Jag provade därför att plantera en "Zilga" utomhus, väl dränerad och på en plats där solen lyser under stor del av dagen. Den plantan övervintrade lika som de jag har i växthuset, den överlevde och växte lite nu i sommar. Hur denna planta skall klara en vinter till återstår att se för den tidiga nattfrosten i augusti satte abrupt slut för årets tillväxt.
Leif Blomqvist skriver i sin bok "Trädgårdens bär" om odling av de baltiska sk. staketdruvorna där just "Zilga" beskrivs som den härdigaste av alla sorter. Han skriver vidare att plantorna når sin fulla vinterhärdighet efter tre till fyra år. När de är unga bör de alltså få någon form av skydd för kylan.

Att odla druvor i zon 7 kanske även fortsättningsvis får förbli en dröm?
Är det någon som har något matnyttigt att komma med när det gäller arktisk vinodling?