Lind

Tilia  x  vulgaris "Siivonen" 

I vår trädgård finns en liten Lind Tilia x vulgaris "Siivonen".

Vår Lind ger nog den skiraste försommar-grönskan av alla växter i vår trädgård, de nyutslagna löven har en sådan fin grön färg.

Ett träd som Lind är att betrakta som exotiskt på våra breddgrader, här finns inte några sådana träd vildväxande, den närmaste skog där det växer Lind finns nog i bästa fall 50 mil härifrån.

Det gäller även för de andra av de vildväxande ädelträden, här i Norrbotten finns bara några enstaka exemplar planterade i parker och trädgårdar.

I Sverige växer förutom Skogslind Tilia cordáta även Bohuslind Tilia platyphylla. Ibland bildas en hybrid mellan dessa som kallas för Parklind Tilia x vulgaris. Det är en sådan vi har i vår trädgård.

Vår Lind är en lind med finländskt ursprung, (finsk frökälla) och har Siivonen som namn. Den klarar vårt kalla klimat ganska bra.

Den närmaste Lind från vår trädgård sett som jag känner till, är en stor Lind som växer invid post-terminalen i Boden, där gamla badhusparken fanns. Den växer tätt intill byggnaden och dess rötter slipper den besvärliga tjälen.

Jag har provat så frön från det trädet under flera års tid, utan att lyckas med konststycket att få dessa att gro.

Kanske de inte hunnit mogna färdigt trots att jag plockat dem i november månad?

Jag ville så gärna ha en Lind i vår trädgård, men är ibland av den otåligare typen av trädgårdsmänniska som inte orkar vänta på att en frösådd skall växa upp.

Jag gav upp försöken att fröså Lind och köpte mig istället en sådan för snart fyra år sedan när min närmaste handelsträdgård sålde ut träd och buskar för halva priset.

De gör så om höstarna, till min stora lycka. Det går alldeles utmärkt att plantera buskar och träd den tiden på året, vår Lind fick en plantering på en upphöjd bädd för att tjälen skall släppa sitt grepp om rötterna tidigt om vårarna. Trädet växer sakta men tycks klara vårt kalla klimat utan några större problem.

Lind skall föredra att växa på stenig mark som är näringsrik och väldränerad.

Vid Stationsgatan i Boden har parkförvaltningen för några år sedan planterat en lång rad av just denna Parklind 'Siivonen' de har vuxit bra och alla träd har klarat klimatet med livet i behåll.

Det skall vara Sveriges nordligaste lindallé.

Lindar vid Järnvägsstationen - Boden C

Även i vår grannkommun Luleå finns Lind planterad, längs Storgatan har alla björkar bytts ut mot lindar för några år sedan. Luleå kommun tog fram stora plånboken och skapade en fin lindallé rakt genom den mest centrala delen av staden. Många kritiska röster hördes då om att Lind inte förekommer naturligt i den norrbottniska floran, och att de borde låtit björkarna stå kvar. Björkarna hade blivit ganska stora och gav intryck av en skogsdunge där mitt i staden.

Själv tycker jag det var bra att de bytte ut björkarna, för björk växer överallt i skogarna häromkring, de fina lindarna har istället bidragit till att ge känslan av att Storgatan nu är Norrbottens finrum.

Bra jobbat Luleå kommun!

Storgatan vid Stadsparken i vinterskrud.

Jag har dessvärre inga bra bilder att visa från Storgatan i Luleå, annat än denna vinterbild.

Men man anar de vinter-nakna lindarna.

Ha en riktigt fin dag.

Trädgård Norr

Nu kommer det nya numret av Trädgård Norr till butikerna, nummer 2 / 2012.
Det här är en innehållsrik tidskrift för oss som älskar att odla i de delar av vårt land som har kallt klimat.
Denna gång speciellt om man tycker om att odla olika träd och vackra perenner.

Här kan du läsa om Urban Eriksson som odlar mängder av olika prydnadsträd i jämtländska Stugun som har växtzon 6, och få tips och inspiration om hur man bäst lyckas med dessa i kallt klimat.
Vackra bilder visar många av träden.

Vackra bilder visar även Lisa Lindbergs trädgård i Ormsjö.
Att det här är bilder från en trädgård i växtzon 7 kan först vara svårt att förstå, trädgården är indelad i olika rum där färgerna harmoniserar med varandra.

Vi får se bilder från två trädgårdar i Norrbotten som är med i Trädgårdstoppen på TV 8 och läsa om vad Ulrika Bohman, parkchef i Piteå har att säga om den så viktiga jord som vi planterar våra växter i.

Även i detta nummer har jag haft förmånen att skriva en krönika.
Denna gång handlade krönikan om den svåra tiden - våren.
En svår tid för många vedartade växter med tveksam härdighet, själv njuter jag av vårsolen...

Den svåra tiden.

Det vänder mot vår och dagarna blir ljusare och ljusare, med mildare temperaturer än vad som var för några månader sedan.

Även om nätterna ännu kan vara riktigt kalla här där jag bor så känns det som att livet och hoppet nu återvänt efter en lång och kall vinter. Hur härligt är det nu inte att igen känna solens strålar värma våra frusna livsandar och väcka liv i odlarlusten igen.

Årets första frösådder börjar gro och grönska och i mån av utrymme lär fler frön sättas innan det blir dags för att ”skola om” småplantor och sätta dem en och en i egen kruka. Ett tidsödande jobb som min fru är mycket duktigare på än vad jag är.

Än finns inget bekymmer för vart alla plantor så småningom skall få plats, men varför redan ha sådana bekymmer? Det är ju en bagatell, man kan ju alltid ge bort av de plantor som man sedan inte själv behöver.

Solens varma strålar väcker som sagt nytt liv i oss och det gör de även med växter som finns i vår trädgård, trots att det ännu är vinter kvar. De flesta av våra växter klarar denna omställning från vinter till vår utan problem, men för de växter som härstammar från sydligare breddgrader kan nu en svår tid börja, fylld av stora problem.

När solen värmer de vintervilande knopparna så vaknar de till liv igen och vill ha vatten för att fortsätta utvecklas, här finns ingen pausknapp att trycka på när knopparna väl vaknat och vårens varma vindar sveper förbi. Även om växten går i vila igen när nattens kyla kommer så orkar inte växten med detta hur länge som helst. Och länge kan det bli även sedan snön smält bort, för växtens rötter sitter ohjälpligt fastfrusna i en permafrost-liknande tjäle därifrån inget vatten går att hämta och de växter som har det så riskerar att torka ihjäl precis som om de blivit planterade i öknen. I bästa fall så blir det bara de grenar som solen värmt som dör, och det lilla trädet börjar om att växa sedan under sommaren med nya skott från roten för att sedan växa sig stort igen, men det är sällan ett litet träd klarar något sådant.

Kanske det klarar att hanka sig fram så under några år för att sedan tyna bort.

I vår trädgård har detta senast drabbat små träd som Hästkastanj (Aesculus hippocastanum), Katsura (Cercidiphyllum japonicum) och Manchurisk valnöt (Juglans mandshurica). Grenar och knoppar ser ut att vara fyllda av livskraft när snön smälter för att sedan torka ihop under maj månad. Det är inte kul när det blir så.

För att underlätta livet för vissa känsliga veklingar till växter så har jag börjat skydda dess grenar från den varma vårsolen. Redan på hösten lindar jag säckväv runt grenarna eller sätter på mörka gnagskydd runt grenarna som skuggar och får växten att vila längre om våren.

Ibland fungerar det, ibland inte.

Ett litet träd som det lönat sig att fjäska för på detta sätt är vår manchuriska valnöt.

Nu är den en meter hög, förut så började den om att växa från roten varje år sedan alla gamla grenar torkat bort av vårsolen.

Så länge den är så här liten så går det ju hålla på att fjäska, sedan får den lov att klara klimatet på egen hand.

Nu är det inte länge kvar innan vi startar vårt växthus för säsongen, och växter som fått ha sin vintervila i potatiskällaren får flytta in där tillsammans med årets frösådd.

När det grönskat där så fylls växthuset av en ljuv doft som påminner om ett sommarregn, det är en underbar kontrast till den doft av snö man ännu kan känna utomhus om våren här i norr.

Även de första vårblommorna kommer då också att öppna sina knoppar.

Först att blomma i vår trädgård är alltid den ungerska blåsippan (Hepatica transsylvanica).

När de blå blommorna slår ut oftast redan i slutet av april så visar de att vinterns makt är bruten, och att våren här på riktigt.

---

Har du svårt att finna tidskriften Trädgård Norr i en butik nära dig?
Mitt tips till dig är att då prenumerera så kommer nästa nummer direkt till din egen postlåda.
Information om det hittar du i denna länk;

 http://www.tradgardnorr.se/

Tänk på att du även kan fråga efter denna tidskrift på ditt närmaste bibliotek...

Sibirisk vallmo

Papaver croceum

En skön sommarkväll när jag var ute så fick jag syn på att solen lyste så fint på några blommor av Sibirisk vallmo. Det blev läge att hämta kameran för att fotografera.
Det var en sån där härlig sommarkväll som man längtar efter hela vintern lång, och i kvällssolens sken så blev vallmons färger så intensiva men ändå mjuka i det skuggspel som blev.

Sibirisk vallmo Papaver croceum är kanske ingen perenn som en växt-samlare värderar så högt, men i vår trädgård får de gärna växa och blomma med orange, gula, eller vita blommor.
Blommorna blir här ungefär 30 centimeter höga och blommar en kort tid för att sedan gå i frö, men nya blommor kommer från plantan under några veckors tid.
Själva plantan blir ganska kortlivad men Sibirisk vallmo är duktig på att sprida sina frön så har man väl fått in plantan i trädgården så finns det hopp/risk att den blir kvar.
Bäst trivs Sibirisk vallmo på en ljus och solig plats, i lätt gärna kalkhaltig jord som är väl dränerad.

Det är förvisso en växt som sprider sig lätt, men det är inte alltid som den vill växa där jag vill. Sedan vi flyttade hit för många år sedan så har jag då och då köpt fröpåsar av Sibirisk vallmo och spridit ut längs med väggrenen, jag tänkte att de skulle trivas i det torra gruset på den soliga platsen, men inte det.

Där vill de inte växa.

De vallmoplantor jag fotograferade den sommarkvällen växer i halv-skuggan som om de hade varit "woodland" växter, de har slagit rot i den gruskulle där jag planterat våra julrosor. En liten kulle med grus och kalk för att dessa skall trivas riktigt bra. Julrosor älskar kalk.

Kanske är det kalk som saknas där i gruset längs vägen?

Jag måste nog testa att strö ut kalk där och slänga ut lite fler frön av Sibirisk vallmo.

Kanske de då slår rot och sätter färg på den tråkiga väggrenen.

Sommartid

Jag fick fina vårbilder från Anna-Stina på Gotland med blommande Saffranskrokus, Vintergäck och Svalört.
De var alla underbart vackra.
Jag blev mållös och funderade stilla om vi bor i samma land, tänk att det är sådan skillnad mellan norr och söder, se bilden ovan så har ni klart för er hur långt våren kommit i vår trädgård.

Så är det sommartid igen.
Som vanligt ligger snön ännu relativt djup här i Norrbotten, men nu är det vårvinter på riktigt och snön ligger bara kvar ungefär en månad till. Sedan öppnar vår ungerska blåsippa sina knoppar och låter oss veta att den riktiga våren kommit, men som sagt, än är det vinter kvar...

Fina ord och överdrifter.

Min trädgårdsvän Helen mejlade över detta utklipp från dagens Piteå-tidning.
Jag log lite när jag läste det, för om än det är en smula överdrivet så är det skrivet på ett sådant fint sätt som bara en pite-bo kan göra.
Om någon tycker att detta inlägg är en smula skrytsamt så ber jag om ursäkt för det, men jag kan inte låta bli att lägga in detta. (Jag har ju aldrig tidigare varit med i Piteå-tidningen)
Det känns kul att det jobb jag gjorde i Älvsbyn här om kvällen uppskattades, och jag själv tyckte kvällen var riktigt kul.


http://www.pitea-tidningen.se/alvsbyn/artikel.aspx?ArticleId=6808907

Klematis Jackmannii

Att odla sin trädgård på gränsen till Norrbottens inland kan i vissa fall innebära vissa begränsningar av växtvalet. Vissa växter överlever inte vårt klimat hur gärna jag än vill ha dem i trädgården, jag är rädd att vår storblommiga klematis 'Jackmannii' tillhör den skaran av veklingar.
Helt säker på det är jag inte, men vi har den planterad i en stor kruka som får flytta in i potatiskällaren under vintern.
Den anses bara vara fullt härdig upp till svenska växtzon 4.
Våra vänner i Luleå har en 'Jackmannii' som överlever fint mot söderväggen. Kanske det ändå skulle vara så att jag skulle försöka plantera denna klematis mot vår egen södervägg på försök så att säga.
Plantan börjar bli stor och tar mycket plats i vår potatiskällare, så den kommer ändå bli tvungen att planteras någonstans för att den helt enkelt inte får plats i vår trånga potatiskällare.

När 'Jackmannii' blommar med sina stora blommor så drar den till sig all uppmärksamhet på den platsen, få andra växter i vår trädgård kan under sensommaren visa en sådan blomprakt som denna klematis.
Den klättrar i en numera döende stamros som bara får vara kvar för att den är ett sådant utmärkt stöd för 'Jackmanni' att svinga sig upp på.
Denna storblommiga klematis blommar på sina årsskott vilket kan underlätta om den fryser ned sedan den blivit planterad i vår trädgård.
Det finns även storblommig klematis som blommar på sina fjolårsskott, men dessa är det inte lönt att ens försöka odla här i norr då de med stor sannorlikhet fryser ner med utebliven blomning som följd.

Klematis 'Jackmannii' fick vänta länge innan jag lockades att köpa plantan, kanske för att de varit så vanliga i trädgårdar söderut och fått en stämpel som "Svensson-klematis", eller kanske bara för att den anses vara dåligt härdig för våra breddgrader.

Nu är den en av mina favoriter, men vad skall jag göra med den i år?

Plantera på friland eller fortsätta ha den i kruka?

Till sist, Tack alla Älvsby trädgårdsvänner!

Det var så trevligt att hälsa på er och berätta om växter i vår trädgård.

Ikväll i Älvsbyn...

Älvsbyns kommunvapen

Ikväll är det årsmöte för Älvsby trädgårdsvänner i fd. Konstgården vid kyrkan i Älvsbyn.
Årsmötet börjar klockan 17:00 och efter de sedvanliga förhandlingarna så kommer jag att visa bilder på växter från vår trädgård för årsmötets deltagare.

Jag fick en förfrågan redan före advent om jag ville visa bilder och berätta om dessa vid årsmötet, jag som aldrig tidigare gjort någon Power-point på riktigt så att säga, var tvungen att testa detta för att så sedan i visst oförstånd tacka ja till denna inbjudan.
Flera gånger sedan dess har jante-lagen klappat på min axel, vad har jag att visa där?
Vi som inte ens har någon "riktig" trädgård...

Efter många timmars bråkande med det bildspel jag tänker visa där ikväll så blev det efter hjälp till sist färdigt, och för att inte helt tappa tråden (om någon frågar efter något latinskt namn) så har jag även gjort en växtlista över de växter jag visar på bild, med de svenska och de latinska namnen.
De flertalet av växterna i kvällens bildspel är helt vanliga trädgårdsväxter som man utan problem kan skaffa från sin närmaste handelsträdgård, några exoter finns också med.
Många växter förekommer på flera bilder, så bli inte förskräckta över att jag kommer visa fler än 200 bilder där ikväll.

Jag är övertygad om att de flesta som besöker årsmötet ikväll skulle göra detta lika bra som mig, och så även ni kära läsare.
När Jante knackade på min axel så viftade jag bort honom, det här med trädgård och växter är ju så kul, och att få prata inför förhoppningsvis intresserade åhörare och visa bilder på våra växter kommer att bli riktigt roligt.
Frågan är bara hur länge de orkar lyssna, jag kan prata hela kvällen lång.


Besök gärna Älvsby trädgårdsvänners egen hemsida, här kommer en länk;

http://www.alvsbytradgardsvanner.se/

Våren tjuvstartar!

Här i vår egen trädgård ligger ännu snön djup, inte ett spår syns av vårblommor eller bristande knoppar, men vid mitt jobb har en krokus vågat upp vid skolhusets varma vägg mot söder.

När man ser bilden här ovan är det lätt att glömma att även där bredvid ligger snön djup.

Den spirande krokusen kommer att täckas av snö vid nästa snöfall, men de brukar vara riktigt tuffa och kommer att  fortsätta växa när solen värmer igen.

För många år sedan så fick barnen på fritidshemmet där jag jobbar plantera lökar av krokus, scilla och tulpan på denna plats, det är ganska otroligt att dessa ännu lever då de plockas av lyckliga barn varje år.

Jag och mina kollegor fylldes av ett vårrus när vi såg den näpna lilla krokusen, och så här tidigt har de aldrig visat sig förr, de brukar annars blomma i mitten av april, och det är tidigt det på dessa nordliga breddgrader.

 Men det är inte så konstigt att dessa krokusar börjar växa redan då skolhuset avger värme som får tjälen att släppa snabbt vid mildare väder. 

Hemma i vår egen trädgård blommar Krokus i mitten av maj månad, men då växer ju inte de mot en varm husvägg som dessa gör.

Den här lilla krokusen väcker min egen längtan efter vårblommor till liv igen, efter en lång, mörk och kall vinter hade jag nästan glömt hur underbara de är. 

Men inte kan en enda liten krokus mätta min längtan efter våren, jag vill ha mera.

Åh vad jag längtar efter mera...

Mars

De vita vidderna breder ut sig runt vår trädgård, snödjupet ligger på omkring 50 centimeter nu sedan varma vindar fått den fluffiga snön att sjunka ihop.
Mars är den månad då vårvintern börjar här i norr, nu är dagarna längre och temperaturen ligger runt 0 - strecket med någon + grad ibland.
Så sakta känner man livet återvända efter griniga februari med sin stränga kyla.
Nätterna är ännu kalla med några minus grader, det har gjort att det inte slaskat något förut, men natten som var gav + grader så nu är det små vattenpölar här och där.
Jag har tagit en skid-tur runt trädgården med mina barn.

Än ser man inte något av den eventuella skadegörelse som sorkar orsakat på våra kära trädgårdsväxter då snön ligger så djup, men från älgarnas kalas på en boll-pil syns tydliga spår.
Suck, man får nog ändå vara glad att så pass mycket ändå återstår av det lilla trädet, och att de lät smaka på detta mindre skadliga träd istället för något av de dyrare fruktträden.

Av den lummiga trädgården med ett försök av 'djungel-stuk' i denna hörna ser man inte mycket nu, annat än det sönderbrutna trädet. Bilden här under visar ett litet frösått äppelträd som klarat sig undan de hungriga älgarnas besök.

Jag åkte runt på jakt efter de färger som en Norrbottens-trädgård kan erbjuda så här i vårvinter tid...

Barken på vår Näverhägg (Gulbarkig hägg) Prunus maackii lyser i fin kontrast mot den vita snön,

Likaså de röda grenarna på våra korallkorneller Cornus alba Sibirica.

Kanske de gul-gröna kvistarna på vår Gultuja Thuja occidentalis 'Sunkist' tar priset just nu som trädgårdens färgklick? 

Än är det vinter kvar...

Jag avslutar denna månadens bildsvep med en bild från ån som passerar vår by, inte mycket har förändrats där sedan januari, snön ligger ännu djup.

Men nu är ljuset ett annat och lite smältvatten ligger ovanpå isen.

Den blå pumlan.

Det är lika bra att jag börjar med att förklara ordet pumla. (Uttalas pummla.)
En 'pumla' är ett annat ord för det svenska ordet julgranskula, att benämna dessa som 'pumla' är mycket vanligt i Boden med viss omnejd.
Jag är osäker på hur långt utanför Boden detta ord används istället för ordet julgranskula.
Kanske är den by där jag bor den yttersta utposten mot söder av pumla-området?
Här säger vi aldrig 'julgranskula' när vi pratar om dessa julgrans-prydnader, vi har alltid sagt 'pumla' om dessa.

En pumla, flera pumlor.

Nu kan ni kanske tycka att det är märkligt att jag börjar skriva om hur julgransprydnader benämns så här långt efter jul, men det var så att jag upptäckte denna 'pumla' i snön då den förut i vinter lossnat från trädet där den suttit sedan i höstas.
Kanske grenen gav vika för all snö som samlats ovanpå pumlan i vintras?
Nu låg pumlan där i den vita snön och drog till sig min uppmärksamhet när jag letade trädgårdens färger nu i mars månad.

Ordet 'pumla' finns inte i Bloggers ordlista då den rödmarkerar det ordet.
Jag får istället förslag att skriva ord som puma, rumla, tumla, mumla och pumpa.
Hur är det möjligt att ordlistan saknar det enkla ordet 'pumla', det är ju så mycket lättare att säga än det långa ordet jul-grans-kula?

Det skulle vara intressant med en liten undersökning om hur pass vanligt eller ovanligt ordet pumla är.
Kanske ordet används istället för julgranskula i något annat område också?
Vad vet jag?
Snälla, skriv en kommentar och berätta om du säger 'pumla' eller julgranskula om dessa.
Om du inte har något Google- eller Bloggerkonto så kan du välja att kommentera som Anonym.
Skriv i sådana fall vart du bor och gärna även ditt namn i kommentaren.

Om detta med ordet 'pumla' är av intresse så finns ett sällskap som heter Pumlans vänner, de har en hemsida som jag länkar till här under;
http://www.pumlan.se/

Ha det fint alla ni, vänner till pumlan eller julgranskulan...

Bergsknäa

Polygonum montanum

En av de perenner som tar störst plats är vår Bergsknäa Polygonum montanum, det är en riktig solitär.
Stor som en buske, och den blir ungefär en meter hög och lika bred.
Under vår och försommar är den ännu liten och anonym för att sedan mitt i juli månad nå sin fulla höjd och blomma med krämvita vippor.
Sedan platsbristen blivit påtaglig i vår trädgård och våra rabatter drabbats av "manhattansyndromet" så började jag plantera nya växter på bästa lediga plats. Inte kom jag då ihåg att bergknäan ta stor plats som fullt utväxt, jag hann plantera andra växter för nära under vår och försommar. Dessa nya växter hamnade bokstavligen i bergknäans skugga.
Även när det gäller denna växt råder förvirring vad gäller namnsättning, jag har även stött på de latinska namnen Polygonum cinerum och Aconogonon divaricatum  men är osäker om det gäller för den växt jag kallar Vippslide.
Bergsknäa kallas ibland också för 'Herrgårdsfröken', men här i Norrbotten har jag aldrig hört det namnet användas om denna växt.

Bergsknäan har ett skirare växtsätt än vippslidet och stjälkarna har ett tydligare zick-zack växtsätt än vad vippslidet har. Stjälkarna framträder fint på hösten efter nattfrost. Det kan se ut som av bilden ovan att plantan ligger ned, men det är bara en låg kvist.
Bergsknäa är en växt som tål hård vind utan problem.
Troligtvis växer Bergsknäa vild någonstans i östra Asiens bergområden.

Den växer så långsamt att den jämfört med Vippslide är en raritet som sällan finns till salu i handelsträdgårdar.
Vår Bergsknäa köpte jag ett år på en handelsträdgård i Persön utanför Luleå, det var trädgårdsmästarens tips, jag har aldrig ångrat att jag köpte den av honom.

Förökning sker vanligtvis genom delning av plantor men jag träffade en gång en kvinna som sålde växter på en marknad. Hon berättade hemlighetsfullt för mig att hon kommit på ett sätt att ta sticklingar av växten och få dem att överleva första vintern i kallbänk. Men mer än så ville hon inte berätta.
Jag är fortfarande så nyfiken på HUR man lyckas med det, snälla, om någon av er läsare vet hur man gör det, skriv och berätta det för mig, jag vill så gärna ha fler plantor av vår underbara Bergsknäa att fylla vår trädgård med och att kunna dela med mig av till andra.

Vippslide

Aconogonon divaricatum ?

Det råder viss förvirring när det gäller namnsättning av denna växt, jag kallar den för Vippslide Aconogonon divaricatum men det behöver ju inte vara det rätta för det.
I mitt sökande bland trädgårdslitterattur stöter jag även på namn som Alpslide, Aconogonon alpinum, Honungsspirea, Finnslide och Bergsknäa, men den sista av dessa är en liknande men helt annan växt här i vår trädgård.
Vippslidet har likheter med Finnslide Aonogonon x fennicum, kanske det är samma växt? Även det vetenskapliga namnet Polygonum cinerum hittar jag i mitt sökande efter information om Vippslide.

Här i byn där jag bor är denna stora perenn vanligt förekommande och sprider sig i form av gåvor mellan olika trädgårdar, därför blir namnsättningen extra besvärlig, då ingen har riktig koll på växtens namn.
Mitt hopp står till Er, kära läsare av denna blogg. Kanske någon av Er kan hjälpa till i den trassliga namn-förvirringen av detta slide.

Vippslide blir här ungefär meterhög och kräver stor plats, en perenn som passar som solitär eller som bakgrund till lägre perenner. Vippslidet sprider sig sakta med rotskott, men den är inget hot mot övriga växter i rabatten då den sprider sig så långsamt. Däremot är växten känslig för hård vind eller slagregn och lägger sig då ned till sina lägre grannars förtret. De av våra som står lite vindskyddat klarar oväder bättre än den som står mera fritt.
Vippslide trivs bra i de flesta jordar och här i vårt kalla klimat har övervintringen aldrig varit något problem. Här växer de vid norrväggen där tjälen ligger kvar länge om våren, men de trivs lika bra där som mot söderväggen.
Att vi har dem på flera ställen beror till viss del på att jag försökte flytta bort dem från platsen vid norrväggen för 10 år sedan, men någon rotbit blev kvar och nu har vi även en stor planta där.
Vippslide förökas genom delning.

Troligtvis så härstammar denna växt från bergsområden i Centralasien.

Klockvippa

Heucherella  'Sweet tea'

Här skall jag visa en av trädgårdens nyaste perenner, det är Klockvippa Heucherella 'Sweet tea' som jag faktiskt köpte för de vackra bladens skull. Den syntes bra där bland de andra växterna som var till salu, och den var svår att motstå.
Den är inte riktigt rättvis mot sina näpna grannar då dess vackra blad drar till sig all uppmärksamhet.
Den blommade fint med skira vippor mitt i sommaren. Blomhöjd ca 40 cm.
Denna växt är en korsning mellan Alunrot Heuchera och Spetsmössa Tiarella.
Klockvippa skall trivas bäst i näringsrik väldränerad men fuktighetshållande jord.
Kanske ett krav som är svårt att få till, en väl-dränerad plats som har jord som håller kvar fukten?
Kanske man bara kunde skriva att det är en växt som vill ha lagom fuktig jord, inte för torr men heller inte för blöt jord.

Den lilla plantan växte över sommaren och blev stor och frodig.
Jag hoppas vår nya Klockvippa klarar vårt kalla klimat.

Blekspirea

Spiraea rubella

I en av de glömda trädgårdarna vid Svanåmyren, någon kilometer från vår trädgård, växer ett snår av en spirea som jag tror är Blekspirea Spiraea rubella, men helt säker är jag inte då det finns så många liknande spirea buskar.
Blekspirea är en hybrid mellan Bredspirea Spiraea alba latifolia och Häckspirea S. salicifolia
Jag trodde först att denna spirea kunde vara den nordamerikanska bredspirean, sedan jag sett sådana i en park i Torneå, men troligast är detta Blekspirea som skall vara mycket vanlig här vid norrbottens kustland. ( Om det nu spelar någon roll.)


De byggnader som fanns där en gång är borta sedan länge och skogen sluter sig allt tätare över de gamla trädgårdsväxter som envist håller sig kvar.
För omkring 20 år sedan upptäckte vi dessa glömda trädgårdar och hämtade hem växter till vår egen trädgård därifrån.
Vi tog ett rotskott från ett av de stora snår av spirea som växer där, och nu har vi ett eget snår av denna spirea.

Nu så här i efterhand måste jag säga att det var klokt att vi planterade denna lilla spirea på en plats där den kan sprida sig som den själv vill, i trädgårdens utkant.
Att den sprider sig lätt genom rotskott förstod vi redan då när vi såg snåret vid Svanåmyren.

Just Blekspirea skall vara vanligt förekommande vid gamla ödegårdar här i närheten av Lule-älvdal.
Redan 1907 finns uppgift om att denna spirea växte i Stadsparken i Luleå.


På bilden här under så syns jag själv vid den enda byggnad av ödehusen som då för 20 år sedan fortfarande stod upp, där borta vid Svanåmyren,  numera har allt rasat omkull.
Tittar du noga på bilden så ser du en del av det spirea snår som fortfarande finns kvar där, det är de gräsmatte-gröna växter som finns just bakom mig i bilden, de hade inte börjat blomma då detta fotograferades.

Järnvägen drar förbi bara några meter från denna plats och mest troligt så bodde en järnvägsarbetere vid denna gård. Järnvägen var då som det E4:an är idag, den pulsåder som ledde ut till den stora världen utanför, vilket även gjorde det möjligt att lätt frakta saker och ting till en plats som idag kan tyckas vara ödemark, även med norrbottniska perspektiv. Men det var det inte då, under 1900-talets första år. Järnvägsbygget hade lockat många att bosätta sig i närheten, och tåget stannade på många små orter som denna.
Dessutom fanns bara järnvägen som kommunikation, nu finns förutom E4:an även flyget, och även om järnvägen finns kvar så var det mer än 50 år sedan som något tåg stannade för av-och påstigande där vid Svanåmyren.

Troligtvis så tog man ändå med sig sina finaste växter från trädgården när flyttlassen gick och byggnaderna revs, det som var av ringa värde lämnades kvar, och folk som bodde här var i de flesta fall fattiga, det fanns inte utrymme för att svira runt bland olika handelsträdgårdar som jag själv kan göra. Ändå finns det kvar så många olika växter i dessa glömda trädgårdar.
Vart kom de då ifrån, dessa trädgårdsväxter?
Äldre släktingar och vänner har förklarat att man bytte växter med varandra, och själv tror jag att det även kan ha haft betydelse att Statens Försöksgård fanns i Brännberg vid den tiden.
Även om huvudsyftet med denna var att odla upp myrmark och testa vilka växtslag som passade till sådan odling, så vet jag att det fanns en fin trädgård där vid Försöksgården.
Försöksgården i Brännberg hade kopplingar med Svanå kronopark som då fanns i denna lilla by och försöksgårdens växter spreds mest troligt runt bland de andra gårdarna för vart år som gick.
Jag har skrivit mer om Försöksgården förut, här under länkar jag dit;

http://svanatrg.blogspot.com/2010/11/forsoksgarden-i-brannberg.html#comment-form

Den Blekspirea som kommer härifrån är vit, men vid en annan ödegård växer en rosa variant av en liknande spirea. Har ingen aning om det är samma sorts spirea eller någon annan. De är ju så lika varandra de flesta spireor.

Brudorkidé / Phalaenopsis

När jag för många år sedan, för första gången såg en Brudorkidé Phalaenopsis i handeln så tyckte jag att den var vacker, men köpte den inte då den var dyr och jag visste inget om hur den skulle skötas för att alls överleva.
Sedan blev den vanlig i handeln och så för några år sedan kunde man även ibland köpa dessa i livsmedels butiker för ett mycket billigt pris jämfört med då de var nya i handeln.
Det är en utveckling jag gillar, att en växt blir lättare att inskaffa till ett billigare pris än förut.

Phalaenopsis växer vild i regnskogen i Asiens tropiska delar, och är en epifryt, det vill säga den lever fastvuxen uppe på ett träd. Det varma och fuktiga klimat som råder där gör att de kan ta upp det vatten den behöver med hjälp av luftrötter.

Jag har de senaste åren valt att låta våra Phalaenopsis växa i amplar så de kan hänga fritt och kunna sträcka ut sin blomstängel som de själva vill. Jag tycker att de blir som vackrast om de får växa så, men det är inte särskilt praktiskt.
När den ännu står i knopp brukar jag låta blomstängeln sträcka sig mot fönstret, när blommorna slagit ut så vänder jag blomstängeln in mot rummet. Då syns blommorna bättre.
Ibland har jag gjort misstaget att vända orkidén innan alla knoppar öppnat sig och då vänder sig blommorna på stängeln åt olika håll, beroende på att de knoppar som just slår ut vänder sig mot det ljusa fönstret, samtidigt som de redan utslagna stannar kvar vända in mot rummet. Men ibland kan man inte vänta med att vända orkidén och då blir det som det blir med ens ambitioner om att få alla blommor vända åt samma håll.

Jag har ibland köpt utblommade Phalaenopsis billigt i vissa butiker, man har då ingen aning om vilken färg blommorna kommer få om plantan går i blom igen. Ibland lyckas det riktigt bra, men ibland vill det inte bli något och vackra blommor torkar ihop på stängeln för att bara sedan ramla loss.

Jag tror att jag sådana gånger slarvat med att vattna plantan, Phalaenopsis verkar vilja ha det jämn fuktigt utan att det blir för mycket vatten runt rötterna för det.

Men ingen regel utan undantag, min kollega Lena har lärt mig att denna orkidé vill ha det ständigt fuktigt. Hennes orkidéer blommar hela tiden, de får vatten ofta och det står alltid vatten i ytterkrukan så rötterna kan känna ständig fukt

Det påminner till viss del om hydrokulturodling som är en metod att få orkidéer att trivas bättre.

De som odlar orkidéer så, byter ut barken i krukan mot leca-kulor och låter orkidén bli planterad i en glas-skål som kan hålla kvar vatten i botten. Att sedan alltid låta det finnas tre centimeter vatten i skålen skall få dessa orkidéer att trivas bra.

Själv har jag aldrig testat detta på riktigt, det måste jag göra någon gång.

Till sist så måste jag bara få fundera lite om att det här med att Phalaenopsis skall vara så enkla och bra som nybörjar orkidéer.

De är inte alltid så lätta att lyckas med. Hur många fler av de orkidéer man haft under åren har inte plötsligt dött eller bara stått och o-blommat i ren tjurighet?

Jag har säkert mycket kvar att lära om orkidé odling.

.