Rådjur!

De senaste dagarna har två rådjur fattat tycke för området där vi bor.
De betar på ängen vid vårt hus, och är inte särskilt nervösa för någon av oss.

Jag har gjort försök att skrämma dem, men de springer undan en stund för att några minuter senare komma fram igen.
Förra gången jag tänkte jaga undan dem så sprang de ungefär tio meter för att sedan stanna och titta på mig.
De gjorde snabbt bedömningen att de springer snabbare än mig och har sedan dess ingen större respekt för mig.

De har redan gjort närmanden mot trädgården, men än har de missat det mesta av de primörer som spirar i rabatterna. De var vid växthuset här om dagen, där bredvid brukar det varje år blomma krokus, men så inte ännu i år. Tanken slår mig att rådjuren kanske redan ätit upp alla de knoppar som börjat växa upp ur marken. Men kanske jag anklagar de oskyldiga rådjuren?
Kanske bara krokusarna är sena i år?

Men det är ju förstås bara en tidsfråga innan de gör en total räd in bland trädgårdens primörer.

Att ha rådjur vid husknuten uppfattas ändå som en aning exotiskt här i Norrbotten, för här är de relativt sällsynta, men inte gillar jag dem för det.
För trädgårdens växter så är rådjuren skadedjur precis som älgar, harar och sorkar.
Så är det, hur fina de än må vara.

För länge sedan, kanske typ 1978 så minns jag att vi såg ett rådjur springa över ängarna en sommarkväll, släktingar som var här sprang 'man ur huse' för att se, för detta var stort, ingen hade förut sett ett rådjur här i trakten.
Efteråt var alla uppfyllda av en märklig glädje, som man känner när livet överraskar på ett positivt sätt.
Jag ler åt mig själv när jag tänker på det, för så känner jag inte nu när jag ser rådjuren stryka runt gården.
Jag tänker mer på att, försvara de stackars oskyldiga växterna mot dessa vandalers bärsärkargång.

Om rådjuren bara visste att vid vår ytterdörr nu  står krukor med de mest läckra primörer, där kan de finna både frukost, lunch och middag.
Det är serverat!

Med rådjuren kvar runt gården så är det som en tickande bomb.
När som helst slår de till med total hänsynslöshet mot våra späda primörer till blommor.
Jag har ju försökt att skydda trädgården förut, men mot dessa hjälper inget.
Fladdrande plastband, svarta plastsäckar och den parfymdoftande älgskrämman ter sig bara löjligt mot rådjuren.
De gör snabbt bedömningen: ofarlig.

Vad finns att göra?
Hur skrämmer man bort rådjur?

Uppståndelsens morgon!

Hej alla!
Så till sist, ja äntligen så blommar den första vårblomman även i vår nordliga trädgård.
Som jag har längtat efter detta, och att på själva påskdagen (uppståndelsens dag) få visa er detta blev ju lite fyndigt.

Även vår trädgård uppstår på nytt efter en lång och mörk vinter. Och i år så börjar allt med en snödroppe.

Det är första gången som en snödroppe blommar här på mycket länge, men jag köpte ju lökar i kruka förra året som jag sedan planterade, det var nog därför som de hölls vid liv och inte torkade ihjäl.

Iskall påsklilja?

 Men snödroppen är inte ensam, det växer genom is och snö, för när våren väl har börjat så kan inget stoppa den.
Vårens varma vindar drar fram och det liksom spritter till bland trädgårdens vårblommor.
Naturen runt omkring håller sig än lugn och stilla, och snön försvinner under tiden som man ser på.
Men lite förundrad är jag över den växtkraft som är, påskliljor växer genom is och snö på några ställen.

Även små botaniska tulpaner och krokus är på väg upp.

Den växt som nästan alltid varit den förste att blomma i vår trädgård blev i år besegrad . Men även den ungerska blåsippan lever, och har sin första stora knopp på gång.

Några timmar senare:

Nu börjar trädgårds-året även här i vår trädgård!

Glad Påsk!

Pensé

Vi möter våren varje år med penséer som min fru köper och planterar i krukor.
När vår trädgård ännu står frusen så blommar det så fint där, och väcker hopp om att snart, mycket snart börjar den riktiga våren även i vår del av landet.

Men när omgivningen är bländande vit av snö så tycks våren långt borta.
Det är då bara våra penséer som ger hopp om att vintern snart är slut.

Här är ännu nätterna så kyliga att vi som oftast måste bära in krukorna med penséer, annars så fryser de ihjäl.
De må vara tuffa och tåla viss kyla, men färdigdrivna och redan blommande penséer från butiken klarar inte temperaturer på ned till -10º C som det ju kan bli här om nätterna ibland denna årstid.
Men någon minusgrad och snö är ju inga problem för en pensé.

Vi har nu en minipensé som hade fina blommor i butiken, men den var nog så hårt driven att blommorna försvann direkt den kom hem till oss.
Nåja, den är ju än grön och fin.
Nya blommor kanske kommer framåt juni. Vem vet?

Det ser ut att bli en härlig dag med solsken efter gårdagens regn, våra penséer trivs i den svala luften.
Nej, nu är ju våren ändå här för att stanna.
De små penséerna lyser upp den annars så grå-bruna trädgård som hunnit tina fram här och där mellan högar av snö.

Penséerna må vara enkla och simpla för en trädgårdsnörd, men de ger oss hopp om våren, hur skulle vi orka vänta på våren utan våra penséer?

GLAD PÅSK!

Julen varar fram till påska...

Här visar jag några bilder från soptippen i Boden, där har personalen samlat in och ställt fram olika trädgårdstomtar som folk förut har slängt.
Där varar julen fram till påska', och vidare fram till nästa påsk också.
Jag tyckte att det var ett roligt initiativ att ställa fram dem vid infarten dit, så jag stannade och fotograferade dessa tomtar redan i höstas, men har glömt att visa dem här förut..

Dessa tomtar var ju omåttligt populära för några år sedan, men förståeligt nog så har folk ledsnat på dem och slängt dem.

Nåja, även om jag inte tycker om sådana tomtar så får ju andra göra det, men att ställa fram dem på det här sättet tycker jag är kul, jag var där igår med, och de står ännu kvar.

Det är något med dessa spånskive-tomtar som jag inte gillar, jag skulle därför inte vilja ha en sådan här hemma, nej där är tomtarna på rätt plats, där de hör hemma - på soptippen!

Rosor i norr.

Leif Blomqvist/AB Leif JM Blomqvist Oy 2014

Här kommer ett tips på en bok om rosor.
Jag själv är kanske inte så där jätteintresserad av just rosor, men boken är skriven av Leif Blomqvist som förut skrivit böcker som Äppel i norr, Trädgårdens bär och Våra fruktsorter, så när jag såg denna bok hos handelsträdgården vid min arbetsplats så köpte jag den direkt. För författaren är inte bara kunnig om ämnet trädgårdsväxter, han driver även Blomqvist plantskola i Finland.

En av anledningarna till att rosor inte förut fångat mitt intresse på riktigt, kan bero på alla de dåligt härdiga rosor som frusit ihjäl i vårt kalla klimat, och att ha rosor i kruka som man måste bära in för att övervintra har inneburit att vi rivit oss på taggarna.
Därför har vi just nu inga sådana rosor, de vi hade fick sluta sina dagar ute i trädgården, och där frös ju de parkrosorna ihjäl redan den första vintern ute i det fria.

När jag bläddrar bland bokens vackra bilder så får jag genast lust att bygga om vår trädgård till en rosenträdgård men klängande och blommande rosor i överflöd, men så tänker jag sedan på mina misslyckade försök med klätterrosen 'Polstjärnan' som ju ska vara så härdig och klara så mycket.

Jag läser nu att 'Polstjärnan' ska klara livet i praktiskt taget hela vårt land, så jag måste ha gjort något fel vid mina tidigare försök. En av våra plantor lever nog en tynande tillvaro, så den kanske går att flytta till en annan plats?
Kanske den skulle trivas bättre då?
Boken ger även tips om hur man ska göra vid plantering av rosor för att lyckas med dem, och om hur man beskär dem och om de olika sjukdomar som kan drabba rosor.
I boken kan man även lära om rosens väg hit till Norden.

Att det nu finns en hel bok med rosor som tål kallt klimat gör att jag känner mig lite intresserad av rosor trots alla taggar.
Bokens bilder är bedårande och förföriska.
Samlarinstinkten och ha-begäret väcks till liv.

Boken visar 134 olika rosor som tål kalla temperaturer, kanske nu inte alla sorter som visas i boken skulle klara livet på just vår kylslagna plats, men de flesta av de rosor som presenteras i boken skulle nog inte ge upp i första taget, inte ens här i byn där jag bor.
Några rosor av de som visas i boken har vi ju redan, de kan du läsa om här.

Jag gillar nog rosor ganska mycket, och efter att ha läst denna bok så har jag nu fått tips på vackra och härdiga sorter att hålla utkik efter vid våra besök på olika handelsträdgårdar.

Det kanske ändå är för tidigt att ge upp mina drömmar om rosor här i norr?

I väntan på den riktiga våren...

Blommig Fredag - Tålamod

När solen gick ned så glänste de sista strålarna på skarens is-hårda yta.
Det var ganska fint så jag fotograferade i motljus.

Här i norr är det alldeles för mycket vinter kvar än, de vårblomstrande rapporter som vi ser från söder får oss att bita ihop.
Snart, snart är det vår tur med, men väntan känns lång.

Min fru ställde ut en kruka med penséer för att känna att våren ändå är här, även om de blomstren måste bäras in om natten för att inte frysa sönder.

Snön ligger än relativt djup, men lite barmark börjar synas här och där, speciellt runt träden.

En rhododendron slokar i kvällssolen, den står ju fastfrusen i tjälen så den har det inte så lätt.
Det är tur att den är en riktig tuffing från Finland.

Plötsligt hittar jag den skiss jag gjorde i vintras när jag byggde min frihetsgudinna av snö.
Skissen blåste bort under tiden som jag byggde statyn, och jag hittade den inte då, för det snöade samtidigt.
Snöstatyerna är ju borta sedan länge, men det var kul att hitta skissen.

Men så börjar det plötsligt att snöa igen.
Mitt tålamod är snart slut. Jag har väntat länge nog i detta vita vinterland.
Jag vill ha riktig vår nu!

Om du vill läsa om tålamod, besök fina bloggen Bland rosor och bladlöss. Där finns en samlingsplats för tålmodiga bloggare.

Hagtorn

Hagtornsblommor.

En av trädgårdens mest anonyma växter har de längsta taggarna, jag tänker då förstås på vår hagtorn Crataegus som är hämtad från en av de öde trädgårdarna vid Svanåmyren.
Där fann vi för tjugo år sedan ett område med små fröplantor av en sort som vi inte kände till, vi tog med en hem, och det visade sig sedan vara en hagtorn. Inte speciellt exotiskt, men den har fått stå kvar där jag planterade den, och den har nu blivit lite högre än mig själv.

Jag har lite blandade känslor för de långa sylvassa taggarna. Jag som ju har lite svårt med rosor ibland just för taggarnas skull betraktar denna buske med viss skepsis.
Älgarna har aldrig rört denna buske och när man ser taggarna så förstår man ju varför.

En av mina fastrar fick en gång punktering på sin bil, och i däcket satt då en tagg av just hagtorn.
Men vår buske var oskyldig till den fadäsen, den står inte vid vägen eller infarten.
Jag blev buskens försvarsadvokat då hon strängt (men med glimten i ögat) undrade om vi hade en hagtorn i trädgården.

Skyldig?

Hagtornsbär.

På sensommaren har busken bjudit på vackra bär, vi har aldrig vågat smaka de bären, men de ska vara ofarliga att äta enligt Giftinformationscentralen. Men den riktiga föreställningen kommer på hösten, då hagtornets löv övergår till brandrött. Den flammar och sprakar en grå höstdag.
Den annars så anonyma busken blir då ett utropstecken som inte går att missa.

Nog får vår hagtorn stå kvar alltid, trots de hemska taggarna, för denna höstfägring vill jag inte missa.
Kanske vi rent av borde plantera in fler hagtorn?
En hel häck med dessa sylvassa taggar kanske skulle bli en mardröm för områdets älgar.

Tremastarblomma

Tradescantia Andersoniana

Här visar jag några mer eller mindre närgångna bilder på vår tremastarblomma.
Det var efter att ha sett sådana hos en granne som jag köpte två själv.
Vår granne som jobbat som trädgårdsmästare säger att tremastarblomma inte klarar vårt kalla klimat i vår del av landet, så han har några i krukor. De får alltid övervintra i en sval potatiskällare.

Jag zoomar in för att se på blommorna på nära håll, men jag lyckas inte komma på varför blomman har det namn den har.
Jag ser inte tre master där någonstans, men namnet kanske betyder något annat?
Har namnet något att göra med de tre kronbladen?

Det spelar ju mindre roll, namnet är häftigt ändå, utan att jag för den delen begriper varifrån det kommer.
Häftiga är även tremastarblommonas knoppar.

Vår grannes blå tremastarblomma är nästan finare än vår tycker jag.
Han har de i krukor och övervintrar dessa i sin potatiskällare, så nu är även vår tremastarblomma på vinterförvaring i vår svala mörka potatiskällare, men en tremastarblomma planterade jag utomhus bara på prov för att se om den tål att övervintra här, eller om det är så att tremastarblomman är en vekling för våra breddgrader.
Hur långt norrut kan tremastarblomman övervintra utomhus, och hur är det med dess namn?
Hur har den fått sitt namn? Någon som vet?