Skuggviolruta

Thalictrum rochebrunarium 'Sky'

För första gången blommar vår skuggviolruta. De små rosa blommorna är nog de mest gracila som går att finna hos oss just nu, när mycket annat blommat över.

Skuggviolrutan är en reslig och robust medlem av rute-släktet, den kan nå en höjd på nära två meter.

Den trivs att växa i skugga med fuktig jord.

Ikväll när den nedgående solens strålar sökte sig in till vår skuggruta så belystes den så fint.

De fina små blommorna som nu blommar ger en föraning om hur växten kommer se ut om några år, om den vill överleva här i vår nordligt belägna trädgård.

Än är ju vår skuggviolruta ganska liten.

Även bladen på växten är fina, men kanske var ändå de runda små knopparna finast just innan de slog ut.

Som små rosa ärtor svävade de över de andra växterna i den rabatten.

Vår skuggviolruta har jag fått av Kjell-Benjamin Erixon i Piteå.

Tack än en gång Kjell-Benjamin för den fina skuggviolrutan!

Sandfigurer

Vi var i turkiska Side för några dagar sedan, och där hade vi sköna och varma dagar vid havet.

Helt plötsligt började jag bygga sandfigurer med barnen, och de visar jag nu här, trots att de inte kanske hör hemma i en blogg om vår trädgård, men de får vara ett undantag mot allt det trädgårdsrelaterade.

Sjösjärna

Haj

Sjöjungfru

Krokodil

Svärdsfisk

Bläckfisk

Det blev mycket tillfälliga figurer, för rätt som det var så kom en våg och spolade bort sandfiguren, men vi hann i alla fall fotografera figurerna innan de försvann.

Orm

En stackare som blivit 'biten' av ormen och fallit...

Ja, vi hade några härliga dagar vid medelhavet, och vi behövde inte frysa.

Mitt på dagen var det som mest 48 grader varmt.

På eftermiddagen var det bara runt 40 grader varmt i skuggan.

Jag älskar sådan värme.

Binka

Erigeron x hybridus

Ute i trädgården blommar nu en binka av något slag. Kanske är det en skönbinka, jag vet inte så noga, för jag har fått växten en gång utan etikett.

Vår binka har under många år fört en tynande tillvaro i närheten av en stor björk, men kanske beror årets ovanliga storslagna blommning på den regniga sommaren, för vår binka har fått gott om vatten i år. Andra år har björken förvandlat binkans växtplats till en närmast ökenliknande tillvaro.

Kanske beror blomningen också på all te- och kaffesump som jag sedan förra hösten lagt på den platsen där binkan växer? Lite kaffe gjorde nog binkan gott.

Den senaste tidens sol och värme har fått knopparna på binkan att slå ut, de har liksom bara väntat på att värmen skulle komma, och nu blommar de asterliknande lila blommorna så fint.

En nackdel är att stjälkarna lägger sig ned så fort det är dags för blomning, de många stjälkarna spretar på åt olika håll.

Kaukasisk elfenbensklocka

Symphyandra pendula / campanula pendula

Plötsligt händer det att en objuden gäst kommer på besök i trädgården.
Jag blev jätteglad när jag såg att något oväntat nytt hade börjat växa just bredvid en liten planta av en oskaftad stickaralia som jag fått av Berit med fina bloggen My rented garden.
Jag trodde ju först att det var stickaralian som växte upp där, men insåg sedan att den ju inte ser ut så här.
Jag frågade Berit, och hon visste att det här är en kaukasisk elfenbensklocka som också en gång följt med till oss. Denna växt sprider sina frön ganska bra enligt Berit.
Tack Berit för denna medfådda växt, och för att jag alltid kan fråga dig om råd.

Den kaukasiska elfenbensklockan räknas som en bienn, det vill säga att det är en växt som blommar andra året efter sådd, för att då sedan sprida nya frön.
Efter det dör oftast den gamla plantan, men nya småplantor kommer upp där bredvid.

Vår kaukasiska elfenbensklocka växer nu i halvskuggan under stora träd, och är bara två decimeter hög.

Hoppas den trivs så bra att den sprider sina frön, så att den blommar igen om två år här i vår trädgård.

Hässleklocka

Campanula latifolia

En av trädgårdens ståtligaste och resligaste perenn blommar nu. Det är vår hässleklocka.
Det är inte alla växter inom campanula-släktet som finner det för gott att trivas hos oss i norr, men just denna klocka trivs bra.

Hässleklocka växer vild på många platser i södra- och mellersta Sverige, men här i norr har jag aldrig sett den förvildad någonstans.
De blå klockorna är betydligt större än alla andra klockor av campanula familjen som finns i vår trädgård. Den är mer än meterhög.
Därför känns denna resliga klocka som en exot i vår trädgård, och den har överlevt många vintrar här.

Tyvärr planterade jag denna hässleklocka nära ett äppelträd, jag visste inte då att den skulle bli en så stor och reslig växt.
Den ser lite malplacerad ut där under/vid sidan om äppelträdets grenar.
Jag måste nog flytta på den så småningom.

Strö ut vedaska.

Det är sensommar, och då brukar jag alltid strö ut vedaska under äppelträden, jag har läst att det ska få träden att öka sockerhalten inför vintern så de ska klara klimatet bättre.
Vedaska innehåller kalium, och behövs för att äppelträden inte ska få kaliumbrist.
Kalium gynnar fruktsättning och övervintringsförmågan, och gör att växten klarar torka och sjukdomar bättre.

Mellan en halv till en liter vedaska per kvadratmeter anses som lagom att strö ut under trädet.
Om man använder för mycket vedaska så kan det göra att växten kan få svårt att ta upp andra näringsämnen.

Man ser om en planta har kaliumbrist när bladkanter och områden mellan bladens nerver gulnar, de äldre bladen gulnar först, och de nya skotten blir veka.

Jag samlar på mig vedaska under vintern då vi även använder ved för att värma upp vårt hus.
Annars hade det ju varit svårt att få tag på.

Att tänka på när man hanterar vedaska direkt från öppna spisen eller från pannan är ju att inte ställa den för nära något brännbart. Aska som ännu är varm är ju att betrakta som eld i pulverform.
Jag förvarar den samlade askan i en gammal emaljerad hink.

Jag har under flera års tid gett fruktträden vedaska denna tid på året, men det har inte påverkat fruktskörden något alls.
Vi får nästan ingen frukt på äppelträden, så här hos oss långt uppe i norr så påverkas knappt fruktsättningen alls av vedaskan.
Men träden överlever ju här mot alla odds, så kanske det kalium som finns i vedaskan ändå har viss betydelse för våra fruktträd.

Här ett av våra äppelträd. Detta har jag odlat fram från en äppelkärna från ett äppelträd från Dalarna, det är ungefär 15 år, men har aldrig än blommat eller gett någon frukt.
Men det överlever ju trots allt här, trots att vi bor så många mil norr om Dalarna.

Även våra relativt nya plommonträd får en giva av vedaskan, då kanske de också kommer att överleva här i norr.

"Salladsparterrerna"

Eller kanske skulle detta inlägg hellre haft rubriken: 'Rabatter för lata'.

På var sida om grusgången framför vårt hus finns det rabatter där det förr alltid fanns sommarblommor.
På denna gamla bild från 1986 (som var det sista året rabatterna såg ut så) kan ni se att de är fyllda med tagetes och begonior.

Här under syns hur rabatterna var fyllda med tagetes förut:

Snyggt, men jobbigt att få till.

De senaste åren så har ju vi försökt att hålla dessa parterrliknande rabatter med tagetes, men i våras så orkade varken jag eller min fru med att så och 'skola om' hundratals tagetesplantor, så istället för att lämna rabatterna tomma i år så sådde jag rödbladig sallad där.

Jag köpte två plantor av svartkål och planterade mitt i varje rabatt, och fick även några plantor av roman- och batviasallad av vår granne. Även de planterades in bland den röda salladen för att ge kontraster.

Den rödbladiga salladen är jättefin, speciellt i motljus.

Sedan strödde jag även ut frön av vallmo i rabatterna, jag tänkte att det kanske skulle bli snyggt med någon färgklick mitt bland salladen.
Men jag är inte längre säker på om det var så bra.

Den röda vallmon ser mer ut som ogräs där bland den låga salladen, och små plantor av liljor kommer även de upp från gamla tider, men nu står de där i väntan på att flyttas.

Den rödbladiga salladen har utvecklats väldigt olika, på vissa platser i rabatterna har den fått den röda färgen, men på andra platser just bredvid är den betydligt mindre rödbladig.
Vad kan det bero på?
Den rabatt som finns närmare trädet får ju mer skugga än den andra, och där är salladen inte lika rödbladig som i den rabatt som får mer solljus.

Totalt behövdes frön från fyra fröpåsar för att jämt fylla rabatterna med sallad, men jag tror att ojämnheten i färgen på salladen mer beror på jorden i rabatterna än på fröna. Men jag vet förstås inte varför salladen blev så olika i färgen.

Mitt i rabatterna stoltserar svartkål, eller 'palmkål' som den ibland också kallas för.
Men redan nu så har kålmal eller kålmask eller något annat otyg tuggat på de vackra bladen, jag sprutar på lite såpvatten på bladen då och då och hoppas att det gör att odjuren kommer tycka att det smakar illa.
Men såpan kanske bara kryddar upp kålsmaken för skadedjuren, vad vet jag?

Jag vill ju inte täcka svartkålen med fiberduk här där den ska synas, så därför provar jag att spruta på såpvatten istället för att malen ska lämna svartkålen ifred.

Om det fungerar, ja det får jag ju se...

De vallmofrön jag strödde ut kommer lika ojämnt som salladen.
På vissa platser i rabatterna är de 'jättelika' men just bredvid har vallmon bara blivit decimeterhög.

När den första knoppen av vallmon öppnade sig så kändes det bra att få lite blomster bland all sallad.

Jag vet inte vilken sorts vallmo detta är, på påsen som jag fått av en vän står bara skrivet "vacker vallmo", och det stämmer ju bra.

En vallmo som genast blev en favorit.

Dessa rabatter var täckta med fiberduk hela försommaren, och det var ju varken snyggt eller kul, men fiberduken var nödvändig för att salladen skulle gro och växa snabbare.

Det hela såg så förskräckligt ut att jag inte fotograferade då, de finns bara denna bild då vår son busar med vår katt på sin examensdag i juni.

 Men först nu i augusti så blir dessa salladsrabatter någorlunda vackra, nu har salladen vuxit upp så den syns.

 Den på vissa platser så höga och täta vallmon står i knopp, jag gissar att den än har mycket att visa, men föreställningen är kort, efter bara två dagar faller de vackra kronbladen.

Nej, nästa år får nog vallmon blomma någon annanstans, men kanske jag då igen provar att så in rödbladig sallad där.
Vi får se.

Kanske finns orken och tiden nästa år att så tagetes igen?