Djungelgurka

Melothria scabra

Inne i växthuset växer en djungelgurka som bäst, troligen lyckligt ovetande om den kalla hösten som råder där utanför glasväggen.
Men inne i växthuset påminner klimatet ännu om temperaturen i Mexiko, så djungelgurkan trivs och känner sig som hemma.

Denna mini-melon har seglat upp som en komet bland populära växter att odla, kanske för att den är ätbar och för att den är så liten och söt att dekorera sallader med?
Den kallas ibland också för Mexikansk musmelon.

De små melonerna, eller små gurkorna sitter på grenarna på den klättrande rankan, växten klättrar och klänger med hjälp av fästen som hittar grepp på de flesta ytor.
Någonstans kanske denna växt är ett besvärligt ogräs?
Men jag gissar att den lätt blir förlåten för att växa snabbt och ta för sig av utrymme då den bjuder på små frukter.

 På plantan skall finnas både han- och honblommor som pollinerats av insekter då dörren till växthuset stått öppen, nu håller jag dörren stängd för det mesta och måste pollinera blommorna  med hjälp av en pensel om plantan ska ge mer frukt.

En gurkväxt som denna vill ha jämn fuktighet och näring för att bli som bäst.
Om man slarvar med vattningen så har jag hört att de små gurkorna får en bitter smak.

Jag tycker att djungelgurkan påminner i smak och konsistens om både kiwano och vanlig gurka.

Även bladen är fina, och djungelgurkan skickar ut långa rankor som utan problem har tagit fast i den isolerande fiberduk jag har täckt innertaket med för att hålla frosten borta nattetid.
Plantan är uppskattningsvis mer än tre meter hög.

Många små gurkor kommer nog inte hinna mogna innan jag stänger växthuset för säsongen, men kanske rankan går att flytta inomhus i någon vecka för att den skall hinna ge fler frukter?

Olivträd

Olea europaea

Blommig Fredag - Om jag var en blomma så skulle jag vara en...

I vårt växthus finns ett litet Olivträd , eller litet och litet, det är ungefär en meter högt.
Det lilla olivträdet står nu så grönt och fint, annat var det i början av sommaren när det räddades ur en sopcontainer.

Trädet såg i det närmaste dött ut, det hade kasserats ur en butik dit de just kommit med vissnande blad.
Tillsammans med det här trädet fanns säkert 20 andra olivträd som såg anskrämliga ut.
De flesta var kanske döda, men jag tyckte att detta olivträd hade lite liv i grenarna trots att de små löven och blommorna/knopparna hade torkat.

Olivträdet slapp ut ur sopcontainern i tid.

Jag frågade en ur personalen om jag kunde få ett av olivträden i containern, och visst fick jag det.
Han tittade ändå lite fundersamt på mig då jag plockade upp vad som i hans ögon nog bara var skräp.
För mig var det ett nytt projekt, och ett olivträd, något som inte jag annars skulle ha köpt då de är ganska dyra.
Min fru har hört att ett olivträd aldrig kan dö, men de kan de bevisligen göra då vi förut lyckats med att ha ihjäl små olivträd i krukväxt-storlek.
De har dött trots att vi försökt hålla dem vid liv. Därför var det spännande att testa ett olivträd igen för att se om vi lyckas bättre denna gång.

När jag började vattna försiktigt i krukan så föll de torra löven till marken.
Olivträdet hamnade i skamvrån i vårt växthus då det var så fult. Jag tvivlade på min egen optimism, om nu butiken hade kasserat olivträdet så var det säkert redan dött. Hur kunde jag tro något annat?
Men grenarna var ännu mjuka, kanske det fanns hopp?
Men vad vet jag om olivträd egentligen? Svar: mycket lite.
Det fick stå kvar i skamvrån, och har stått i där sedan dess.

Nu har olivträdet grönskat igen och ser riktigt bra ut om man jämför med hur det var i början av sommaren.
Tänk att det fanns så mycket livskraft kvar i olivträdet.
Varför tog jag inte hand om alla olivträden? Jag undrar, men jag tvivlade nog ändå på att olivträden alls var vid liv.

Att olivträdet efter en så svår torka ändå kunde återuppstå till sin forna glans var nästan mer än vad jag själv hade vågat att hoppas på.

Om jag själv skulle vara en växt så kanske jag skulle välja att vara ett olivträd som klarar svåra kriser och grönskar igen efteråt.

Fanns det hopp för ett litet olivträd så finns det nog hopp för oss andra, det viktiga är att inte ge upp.
Ha en härlig dag!

För att läsa om vilka andra blommor/växter som  olika bloggare skulle välja att vara, kika in hos Pilgrim med fina bloggen Bland rosor och bladlöss.

Lägesrapport från växthuset.

Här kommer en liten lägesrapport från vårt växthus.
Nu är det riktigt trångt där inne, årets frösådd av sommarblommor trängs fortfarande med fuchsia, pelargoner och tveksamt härdiga små träd och buskar som växer i krukor och vinterförvaras i potatiskällaren.
Så fort risken för nattfrost är över så skall allt (utom fikon, oliv och citrus) ut i trädgården.
Men det var kyligt i natt, bara 0,2º C.
Planen är att vi börjar flytta ut växterna lite senare idag, vi får väl täcka över sommarblommorna om vi blir oroliga igen.

Det är trångt i växthuset även i år.

Japansk lönn, Olivträd och Ginko biloba.

De växter som ska ut i trädgården måste alltid först få stå några dagar i skugga utomhus för att vänja sig med solljuset.  Växterna kan annars få brännskador på bladen.

Olivträdet är helt nytt, jag fick det av en butik som slängde sina vissnande olivträd, jag frågade om jag fick ta det när det ändå skulle slängas, kanske det går att blåsa lite liv i grenarna?
Han som jag frågade om lov gav mig en blick av undran, han tyckte nog bara de var skräp.

Jag tyckte att detta ändå såg rätt livskraftigt ut jämfört med de andra olivträden i butikens container.

Kanske, kanske det trivs i vårt växthus...

Fikonträdet trivs och små fikon växer sig större för var dag.

Afrikas blå lilja har börjat att blomma.

Men även om de flesta plantorna senare idag får flytta ut till trädgården så får nog de små ynkliga plantorna av Vejde stå kvar i värmen för att växa till sig lite mer innan de ska planteras ut.
Jag hade glömt bort dessa frön, de kom i jorden alldeles för sent, hoppas det blir stora plantor ändå som ger nya frön till nästa år.

Underbar start!

Igår så startade jag växthuset för säsongen.
Jag flyttade dit alla de växter som fortfarande fanns kvar i vinterförvaring i potatiskällarens svala mörker.
Nu får de bada i ljus istället.

Det är växter som är för veka för att klara vårt klimat, men som jag ändå gärna vill ha i vår trädgård.
Det är fikonträd, Ginko biloba, japanska lönnar, murgrönor, blåhallon, fjärilsranka, vitt mullbär, amerikanskt blåbär Jackmannii klematis och tre rosor.
Även några krukor med lökväxter.
De som vållar mest besvär att flytta på är de två stora fikonträden.

Trots att jag fyllde växthuset med många stora plantor så ser det naket och tomt ut, men det beror på att plantorna än står avlövade.

Om någon vecka fylls rummet av lummig grönska när träden öppnar sina knoppar.

Inne i växthuset har jag försökt att isolera med fiberduk för att klara att hålla värmen där om nätterna.

Vattentunnan står nu fylld med snö som får smälta.

Små fikonknoppar sitter redan på fikonträden.

Kanske de vill ge frukt i år?

Sent i höstas köpte jag förpackningar av lökväxter som såldes ut billigt, men marken var då frusen så jag planterade lökar i krukor och de fick övervintra i källaren.

De flesta hade redan börjat att växa, några står i knopp.

En rosa pärlhyacint blommar redan. De som finns i trädgården blommar om kanske fem veckor.
Ur en annan kruka kryper en räv-luktande varelse fram. Kan du gissa växtens namn?

Just det, en Kejsarkrona (Frittillaria imperialis) som är på gång.
Den andra löken som planterades i trädgården sover än sin vintersömn.

Och i lördags hände det som jag väntat på sedan i oktober.
Det blommar åter i vår trädgård.
Den första blomman öppnade sina knoppar (utan hjälp från mig denna gång) och bjuder på sagolik blomning.
Jämfört med is och snö är detta sagolikt, om än litet och obetydligt.
Jag kryper riktigt nära de blå underverken och har glömt att för bara en vecka sedan fanns här bara snö.
Jag kan åter andas...

Pomerans

Citrus aurantium amara

För snart 15 år sedan planterades den kärna som idag vuxit för att mer likna en buske än en krukväxt.
De första åren var den nätt och fin och fungerade bra som krukväxt på fönsterbrädan, men nu har denna planta börjat anta en besvärande storlek.
Den hade varit ännu större om jag inte beskurit den hårt för något år sedan då den höll på att torka ihjäl en gång sedan jag glömt bort att vattna. En liten gren var då ännu grön, resten av busken torkade in och fällde sina blad.

Eftersom denna citrus alltid skall vara grön året om så trodde jag att den var på väg att dö, men klippte bort det torra och risiga för att se om den skulle återhämta sig, och det gjorde den.
Den här plantan är nu för stor för att kunna övervintra hemma i vårt hus, den får stå på mitt jobb hela vintern där det funnits bra med plats för denna yviga buske.
Helst skulle denna Pomerans stå betydligt svalare under vintern, men det är inget jag kan bjuda den på, därför har den heller aldrig blommat. Jag tror att den kräver en sval viloperiod för att kunna blomma, men jag är inte helt säker på den saken.

Däremot är jag säker på att den varje år kommer att drabbas av spinn under vinterförvaringen inomhus.
Så blev det även i år, men efter en behandling med såpa-vatten så släppte otyget sitt grepp om pomeransen.

Pomerans var något som förr odlades tillsammans med lagerträd och fikon och fick övervintra svalt i orangerier. Det var nog mest ett statusträd som man skulle ha för att det ansågs fint att ha, för jag har svårt att se någon större användning av de mycket aromrika frukterna, som ser ut som klementiner men som smakar mycket kryddstarkt, bittert och strävt.

Pomeransskal kan man riva till strimlor och krydda med vid bakning och vid tillverkning av marmelad, men själva frukten är inte god att tugga på.

Oljan från skalet kan även användas vid tillverkning av parfym.

Nu har vår Pomerans genomlidit ännu en vinter, och får snart komma på tidigt sommarlov till vårt växthus då det blir uppvärmt om någon vecka. Jag vet inte hur många minusgrader denna planta skulle klara, kanske knappt någon då Pomerans har sitt ursprung i Indokina, från länder som Vietnam, Laos och Kambodja.

Ännu står det inomhus och drömmer om en varm och lagom fuktig sommar i växthuset.

Fläckig tofslija

Eucomis bicolor

Jag vill visa en växt som överträffat mina vildaste förväntningar, inte trodde jag att de skulle blomma så fint.
Det är Fläckig tofslilja Eucomis bicolor som jag fick av Helen förra året http://helenstrdgrd.blogspot.se/

Hon hade dragit upp dessa plantor av frö.
Jag fick tre plantor som efter en vintervila i potatiskällaren har stått inne i växthuset hela sommaren, om de hade varit utomhus så kanske de inte alls hade blommat.

 

Fläckig tofslilja härstammar från Sydafrika.

Kanske just därför som mina förväntningar överträffades, jag trodde inte ens att värmen i växthuset skulle räcka för att driva dessa i blom.

Jag har förut gjort så många misslyckade odlings-försök med växter från just Sydafrika.

De blommar ännu, men nu har jag blommorna som snittblommor inne i en vas sedan de stora bladen börjat att vissna.

Lökarna vinterförvarar jag nu i potatiskällarens svala mörker. Ute är full vinter, så där kan de inte längre vara, inte ens inne i växthuset.
På måndag morgon hade vi - 19º C. här i byn där vi bor. Nu är det två grader och regn.

Denna växt är just en vekling i kruka när det gäller vårt kalla klimat, de bör odlas i kruka i vårt land, jag tror inte ens att de klarar att övervintra utomhus i de södra delarna av landet.

Bilderna här ovanför är från början av september, de bilder jag visar här under är bara några veckor gamla, sedan de fått flytta inomhus.

Bladen började se skräpiga ut, så blommorna gör sig bättre utan dem.
När jag fotograferade på nära håll så ser man hur fantastiska de små blommorna är.

Och se, det har börjat att utvecklas frön på blomstänglarna. Kanske jag kan plantera något av dessa om de hinner mogna färdigt innan blomstänglarna vissnar.

Till sist, bilder på de fläckar som finns på stjälken och på bladens undersidor.

Fantastiska fläckar.

Klematis Jackmannii

Att odla sin trädgård på gränsen till Norrbottens inland kan i vissa fall innebära vissa begränsningar av växtvalet. Vissa växter överlever inte vårt klimat hur gärna jag än vill ha dem i trädgården, jag är rädd att vår storblommiga klematis 'Jackmannii' tillhör den skaran av veklingar.
Helt säker på det är jag inte, men vi har den planterad i en stor kruka som får flytta in i potatiskällaren under vintern.
Den anses bara vara fullt härdig upp till svenska växtzon 4.
Våra vänner i Luleå har en 'Jackmannii' som överlever fint mot söderväggen. Kanske det ändå skulle vara så att jag skulle försöka plantera denna klematis mot vår egen södervägg på försök så att säga.
Plantan börjar bli stor och tar mycket plats i vår potatiskällare, så den kommer ändå bli tvungen att planteras någonstans för att den helt enkelt inte får plats i vår trånga potatiskällare.

När 'Jackmannii' blommar med sina stora blommor så drar den till sig all uppmärksamhet på den platsen, få andra växter i vår trädgård kan under sensommaren visa en sådan blomprakt som denna klematis.
Den klättrar i en numera döende stamros som bara får vara kvar för att den är ett sådant utmärkt stöd för 'Jackmanni' att svinga sig upp på.
Denna storblommiga klematis blommar på sina årsskott vilket kan underlätta om den fryser ned sedan den blivit planterad i vår trädgård.
Det finns även storblommig klematis som blommar på sina fjolårsskott, men dessa är det inte lönt att ens försöka odla här i norr då de med stor sannorlikhet fryser ner med utebliven blomning som följd.

Klematis 'Jackmannii' fick vänta länge innan jag lockades att köpa plantan, kanske för att de varit så vanliga i trädgårdar söderut och fått en stämpel som "Svensson-klematis", eller kanske bara för att den anses vara dåligt härdig för våra breddgrader.

Nu är den en av mina favoriter, men vad skall jag göra med den i år?

Plantera på friland eller fortsätta ha den i kruka?

Till sist, Tack alla Älvsby trädgårdsvänner!

Det var så trevligt att hälsa på er och berätta om växter i vår trädgård.

Chokladblomma

Cosmos atrosanguineus

Det finns några växter som har hemska namn trots att de är väldigt vackra, och så finns det de växter som har så vackra namn att man får begär bara man hör talas om växten.

Så är det med Chokladblomma, i alla fall för oss som älskar choklad.

En blomma som om den vore av choklad får det att vattnas i munnen, och tänk att bryta lös ett kronblad och sakta låta det smälta i munnen.

Man kan ju alltid drömma, och växtens vetenskapliga namn Cosmos triggar även det igång fantasin.

Chokladblommans mörka blommor skall vid varmt väder dofta choklad, och har därför fått det namn den har.

Det här är ingen lök- eller knölväxt utan en perenn som vissnar om hösten och efter en sval vintervila så börjar den växa igen när våren kommer med värme. Den vilande plantan mår bäst av att hållas lagom fuktig, blir det för torrt finns risken att den torkar ihjäl, och om det är för fuktigt kan roten ruttna.

Jag har ibland läst rådet att plocka upp roten och låta den övervintra svalt och torrt, men jag orkade inte gräva upp den ur krukan utan ställde ned hela krukan som den var med rot och allt i potatiskällaren.

Jag var rädd att roten riskerar att torka ihjäl under den långa vintern om jag hade grävt upp den.

Vi har vår Chokladblomma planterad i kruka som nu finns i potatiskällarens svala mörker, lätt frost kan den klara, men någon vinter med tjäle vill den inte veta av. Bland olika odlingsråd kan man läsa att chokladblomman kan klara att övervintra ute längst i söder i vårt land, men annars skall man odla den i kruka som får övervintra svalt men frostfritt.

På vissa handelsträdgårdar säljs den som perenn trots att den knappt övervintrar ens i landets södra delar. Chokladblomman räknas inte som vinterhärdig förrän man når sydligare breddgrader i höjd med Belgien och Storbritannien, men den kanske även skulle klara att övervintra på friland i den västra delen av södra Norge, som har ett milt klimat även vintertid.

Chokladblomman kallas även för namn som Chokladskära, Mexikansk aster eller Svartskära.

Växten har sitt ursprung i Mexiko, och är en släkting till den vanligt odlade sommarblomman Rosenskära Cosmos bipinnatus.

Under sommaren gäller det också att vattna lagom mycket, för mycket vatten kan få växten att ränna iväg och bli gänglig. För lite vatten får å andra sidan bladen att gulna, så det gäller att hitta en gyllene medelväg med vattnandet.

De till synes bruna blommorna visar helt plötsligt sin rätta färg när man fotograferar i solljus med blixt...

Manhattansyndromet.

( To my Engish friends, I hope the translate program is going to work soon. I don´t know what´s wrong.)

Varje år denna tid på året så råder det vi kallar för "Manhattansyndromet" i vårt växthus.
Varje kvadratdecimeter nyttjas till fullo, det är "högt tomtpris" ungefär som på Manhattan.
Vårt växthus är inte så stort men det är högt så frösådden hamnar på hyllor högt över golvet. Att vattna de plantor som finns på hyllorna högst uppe är ett äventyr i sig och skulle få vem som helst på Arbetsmiljöverket att agera.

Vi har en gammal trappstege i trä som fungerar utmärkt att klättra på för att kunna vattna högst uppe.

Små fröplantor i flera våningar samsas med stora Fikonträd och sommarblommor.

Det tar 30 minuter att vattna allt som finns i härinne, en stor tunna med vatten gör att vi har nära till lagomt varmt vatten att vattna med.

Jag fotograferade just före jag vattnade, det förklarar att vissa plantor ser törstiga ut.

Fikonen sitter fortfarande kvar på det fikonträd som bär frukt. Varje år trillar de plötsligt loss före de mognat, de kan bero på kyla eller att jag slarvar med vattningen. Fikonträden kommer från en frösådd från färska fikon för 12 år sedan. Nu är det det fikonträd med de största löven som bär frukt. De två andra fikonträden har starkt flikade löv jämfört med detta.
Nu när odlandet tar mer av min tid som även skall räcka till arbete och familjeliv så blir det lite längre mellan mina inlägg på bloggen.
Ha en bra kväll.