Nordisk stormhatt

Aconitum lycoctonum ssp. septentrionale

En av trädgårdens giftigaste växter blommar nu. Det är en stormhatt som jag förut kallade för 'fjällstormhatt', för jag hämtade frön från en planta som en släkting till min fru hade hämtat från fjällen. Han trodde först att det var en smörboll som han hade hittat, men det visade sig senare att det istället var en nordisk stormhatt.
Jag blev förtjust i den och fick ta frön från den sedan.

Jag tror att alla frön grodde, och vi har nu flera sådana plantor i olika storlekar.
De som står nära någon av våra stora björkar blir små, för de klarar inte björkens konkurrens, men de som står i fin fuktig jord blir stora och höga.

Bladen på den nordiska stormhatten är fina även de, men hela plantan innehåller giftet akonitin, speciellt mycket gift finns i roten.
Jag tvättar alltid händerna om jag rört i växten utan handskar liksom för att vara på den säkra sidan, för akonitin är ett starkt och farligt gift.
Akonitin påverkar hjärtats rytm och orsakar kramper och förlamning.
Om man blir förgiftad av växten så finns inget motgift att ta för att häva förgiftningen.

Om giftiga och otäcka växter har jag skrivit förr.

Den nordiska stormhatten finns vildväxande i den skandinaviska fjällkedjan där den växer på humusrik och fuktig jord ofta tillsammans med torta och smörboll.
Att ha en sådan växt med ursprung från fjällen i sin egen trädgård känns lite exotiskt, trots att gränsen till det mentala Lappland börjar knappt två mil från vår trädgård, men till fjällen är ju avståndet så mycket längre än så.

Den nordiska stormhatten blommar först av alla våra stormhattar, kanske för att den är gjord för att hinna blomma och sätta frö på den korta odlingssäsongen som råder i fjällen.

Trots sin giftighet så är detta en av mina favoriter i trädgården, och vem skulle komma på tanken att äta av plantans blad eller av dess rötter?

Fjällvallmo

Papaver radicatum

Nu blommar fjällvallmon i vår trädgård.
De små svavelgula blommorna är något av det näpnaste som trädgården kan erbjuda just nu, så därför får de en plats här på bloggen de med.

Omgivna av stora stenar så kanske de får känslan att växa hemma på fjället, något som ju aldrig dessa plantor gjort då de kommer ur en frösådd.
Men känslan kanske ändå sitter kvar i generna?

Fjällvallmon trivs på genomsläppliga kalkrika jordar, i fullt solsken.
De tål inte att växa i skugga.

Fjällvallmo vildväxande i den skandinaviska fjällkedjan.

På nära håll är fjällvallmon en fantastisk skapelse, jag gick nära med kameran och zoomade in.

Stjälkar och blad är täckta med ett fint hår som nästan ger den en päls att ha på.
Men jag antar att fjällvallmon behöver vara påpälsad för att klara det hårda livet uppe på fjället.

Jag blev otroligt glad då denna frösådd överlevt och nu började blomma.
För något år sedan köpte jag en planta som aldrig hann blomma, för den blev uppäten av en sork.

Jag fick sedan frö av fjällvallmo på posten (men minns nu inte från vem) och blev glad då dessa grodde och växte vidare.
(Det är ingen självklarhet att mina frösådder lyckas ska ni veta...)


Frön från fjällvallmo från trädgårdar säljs och byts mellan odlare, de plantor som finns vildväxande i fjällen är fridlysta och får inte röras, man får inte ens ta frön från vildväxande plantor.
Men som sagt, sedan länge finns fjällvallmo även i vissa trädgårdar, och från dessa får man ta frön.

Fjällvallmon är med på listan över rödlistade arter i Sverige då den är en av de arter i vår flora som är hotad.
Läs mer här.

Jag vrider mig lite och fotograferar från en annan vinkel, genast blir bilderna mindre "fjällliknande" när växthuset syns i bakgrunden.

Fjällkåpa

 Alchemilla alpina

Det grönskar i vår trädgård.
Knoppar sväller, perenner vaknar och växer till sig, det är lika med lökväxterna, men än blommar bara scilla och tussilago här hos oss, nu när snödroppar och krokus redan blommat över.

Jag känner mig lite otålig, brukar det ta en sådan tid innan vårblommorna visar sig?
Men hittills så har maj månad varit kylslagen här hos oss, det är väl därför som vårens blomster dröjer här hos oss på gränsen till Norrbottens inland.

Fjällkåpan blir en låg grön växt, som passar bra att ha längst fram i rabatten så att den inte försvinner under andra större växter.
Jag vet inte hur pass mycket skugga fjällkåpan tål, de växter som är van och anpassade till ett liv ovanför trädgränsen är ju ofta väldigt ljuskrävande.

Ibland kallas växten även för fjälldaggkåpa.

Här i norr har som sagt våren hittills mest bjudit på kyligt väder, så hos oss har än inte löven slagit ut på träden, men nu kan det ju inte vara länge kvar till det grönskar, för vid Luleälven några mil bort har träden börjat att skifta i grönt.

Här grönskar det oftast en vecka senare än i Boden, för hos oss är nätterna kallare nu på våren än vad de är där.

Så här ser det ut i vår trädgård just nu.

Hoppas ni alla får en fin helg!

Rosenrot ?

Blommig fredag - Hemlig

En av de växter som finns i vår trädgård, och som faktiskt även är en av våra favoriter, är trots det okänd och hemlig för oss.
Vi har försökt att lära växtens namn, men ingen vi frågat har haft någon aning.
Det är nu länge sedan vi slutade fråga folk om de känner denna växt, vi gav upp vår förhoppning om att få veta växtens namn och det hela föll i en slags uppgiven glömska.

Förra året så hittade jag en växt som liknade vår växt i en uppslagsbok om perenner. Vår växt påminner om Rosenrot Rhodiola rosea, men jag är ändå osäker om det är svaret vi sökt efter då rosenroten i boken blommade på ett sätt som inte vår gör.
Just när vår växt börjar att ha gjort sitt för säsongen så anar man att den hade tänkt att blomma, men då vissnar den ned och försvinner bland andra högre växter.

Men så kom jag på, varför inte fråga er alla om svaret på vår lilla gåta. Jag är säker på att många av er känner denna växt bättre än mig trots att den funnits här hos oss i 15 år.

Denna växt är som allra vackrast på våren när den börjar att växa, vi tyckte att de små knopparna liknade kottar och kallade denna växt helt sonika för 'kotten' under en lång tid.

Vi fick plantan av min frus farfar när han flyttade från sitt hus in till ett äldreboende.
Där växte den i en rabatt mot en en södervägg vid brandliljor och bergenia.
Min fru hämtade en spade, och på några minuter hade vi bilen full av allehanda växter som sedan dess har vuxit i vår trädgård. Dessa 'farfars-växter' har en hög status i vår trädgård och annat får helt sonika flytta på sig när utrymmet blir för begränsat.

Om du vill se hur andra bloggare skriver om temat - Hemlig, så kan du läsa om det hos Helena med bloggen Bland rosor och bladlöss:
http://blandrosorochbladloss.blogspot.se/2012/11/blommig-fredag-hemlig.html

Ja vad är nu namnet på denna växt?
Kanske någon av er har ett svar på vår gåta, jag hoppas och tror det, för nu har denna växt varit hemlig nog länge här hos oss.

Violer

Viola biflora

Här tänkte jag visa några av de violer som växer i eller just vid vår trädgård.

Fjällviol Viola biflora

Jag är osäker på hur våra fjällvioler kommit till trädgården. Kanske följde de med någon planta vi hämtat från de glömde trädgårdarna vid Svanåmyren, eller kanske de kommit hit tillsammans med vår vita krollilja som också finns i den rabatten. Den krolliljan skall ju ha sitt ursprung i västerbottens inland.
De små gula violerna drar till sig min förtjusning, att de nu även spridit sig ut i gräsmattan gör mig lycklig för nu kan jag flytta dessa till andra ställen där de kan växa ifred från gräsklipparen.
Min fru älskar violer och hon kröp riktigt nära en av de som nu blommar i gräsmattan och fotograferade den.

Fjällviol går annars inte att hitta här i trakterna runt vår trädgård, den förekommer som vildväxande i de nordligaste delarna av vårt landskap dit den spridit sig ned från fjällen. Men det är långt härifrån, den räknas som sällsynt här i Norrbottens kustland.
Den lilla fjällviolen är den spädaste av våra violer, och den enda viol i sitt slag här i norden av en grupp violer som annars bara går att finna i Asien.

Mossviol Viola epipsila

Viola epipsila

Där vår trädgård övergår till vildmark växer små mossvioler. Inte en eller två, utan hundratals. Kanske tusentals.
Jag gillar dessa små blommor som hukar nere under gräset, de syns knappt förrän man böjer sig ned och tar sig tid att se efter.
Mossviol trivs att växa på fuktig mark och de gamla upp-odlade myrmarkerna som finns nordost om vår trädgård är en idealisk plats för dem att växa på. Mossviol är till skillnad från fjällviolen en av de vanligaste violerna här i vårt landskap.
Mossviolen är mycket lik sin mindre släkting Kärrviol Viola palustris, men man skiljer dessa åt genom bladens form. Kärrviol har nästan njurformade blad till skillnad från Mossviol som har hjärtformade blad med tydlig spets.
Trots att mossvioler finns här bredvid vår trädgård i stort antal så har ingen ännu vågat sig in i rabatterna, den kräver nog en ständigt fuktig miljö för att trivas riktigt bra.

Styvmorsviol Viola tricolor

Viola tricolor

Så till sist skall jag visa de violer som syns allra mest just nu.
Det är styvmorsviolerna, de växer vid vår trädgård och färgar snart hela ängen blå, de förekommer i sådan mängd att det är svårt att beskriva. De växer också som ogräs i våra rabatter, min fru har svårt att rycka bort dessa violer från rabatterna, och det blir snabbt flera.
Styvmorsviolen är en sentida invandrare i vårt landskap och finns nu i nästan hela vårt landskap.
Vid vår trädgård finns en torr och en fuktig äng. På den torra ängen finns nästan inga styvmorsvioler alls, det är den äng som håller kvar fukten som är styvmorsviolernas favoritplats.
Jag njuter av denna enkla blomsterprakt.

Ripvide

Salix glauca var. callicarpaea 'Haltia'

Trädgårdens tråkigaste växter - Hedersplats ?

Det är lika bra att utfärda en varning på en gång,

det här är ett tråkigt inlägg om en av trädgårdens absolut minst intressanta växter.

Kanske det är den växt av de som jag betalat pengar för som är tråkigast av dem alla...

När man ser på vackra vårbilder från andra trädgårdar om våren, samt ser hur de gröna gräsmattorna och buskar och träd har den skiraste gröna färg i landets södra delar, så kan det kännas tungt att ha en trädgård här i Norrbotten, då det ännu ligger snö kvar i trädgården, även om mycket har smält bort nu.

Än är det för tidigt att avgöra om vissa buskar och träd med tveksam härdighet har klarat den kalla vintern. De utsattes ju för extrem kyla i februari månad.

Kanske jag bara skall odla växter från fjället här i vår trädgård?

Då slipper jag ju vara nervös att vinterns kyla tagit knäcken på dyrt inköpta buskar och träd. Växter från fjället borde trivas fint här om de får en plats i solen förstås, de är ju inte vana den skugga som stora träd kan ge.

Ripvide Salix glauca är en av fjällets växter som jag planterat in i vår trädgård, den låga busken är nog den sista växt man upptäcker här i vår trädgård. Den har ett krypande växtsätt som gör att man knappt kan urskilja den från blåbärsriset där naturen möter trädgården.

Ripvidet är ännu bara något år gammalt, kanske det höjer sig över blåbärsriset när det blir äldre. Ripvide är ju inte en av de mest spännande växter som finns i vår trädgård, men absolut en av de allra härdigaste.

Ripvide är mycket vanligt i fjällkedjan och trivs på kalkrik fuktig mark. 

Även här närmare kusten förekommer ripvide vildväxande, men är inte alls lika vanlig här som i inlandet.

Ripvide är förväxlande likt både Ryssvide Salix stipulifera och Lappvide Salix lapponum, jag själv kan inte skilja dem åt i naturen.

Ryssvide är vanligare vid gränsen mot Finland, men Lappvide är vildväxande här vid vår by.

Ni kanske undrar varför jag köpt en sådan till synes tråkig växt till vår trädgård.

Det kan även jag fundera på ibland...

Ullvide

Salix lanata

Om du i din trädgård önskar någon mindre buske med silverfärgade blad så är just Ullvide Salix lanata ett bra val.
Med sin ljusa färg så drar den blickarna till sig och på våren blommar den med stora guld-ulliga videkissar.
Den är dessutom härdig i praktiskt taget hela landet.
Vi har vi ett litet Ullvide i vår trädgård.
Busken är inte så gammal, den fick ersätta vår förra planta som brändes upp av värmen från en lastbilsmotor-fläkt som stod igång på samma ställe för länge en sommar.
Det återstod bara nakna mörka pinnar av den busken och gräsmattan runtomkring blev brun resten av den sommaren. Det var en sorglig syn, men inget att göra åt när skadan var skedd. Jag bara klippte ned de brända grenarna med en sekatör, jag är en sådan person som ständigt hoppas på att det som ser helt dött ut ändå någon dag skall visa ett livstecken. Därför fick roten vara kvar.
Jag åkte till butiken Blomsterlandet i Luleå och köpte en ny planta, för sedan jag provat denna vackra och härdiga buske så ville jag ha den i trädgården.

Ullvide växer naturligt i vår fjällkedja och vill ha kalkhaltig mark för att trivas bra, så jag har kalkat lite på den plats där vårt Ullvide växer. Ullvide växer som buskar med breda och äggrunda blad som är gråludna på båda sidorna, även unga kvistar är ullhåriga.
Det mest i ögonfallande med denna växt är blomningen på våren samtidigt som lövsprickningen.
De långa upprätta blomhängena/videkissarna är då skimrande gul-ulliga.
De olika buskarna i salix-släktet har en förmåga att korsa sig med varandra så det finns olika varianter av ullvidet på vissa ställen.
Ullvide växer vild på spridda platser i vårt landskap, de är vanligare ju närmare man kommer den geografiska gränsen till Lappland. Här närmare kusten är Ullvide sällsynt, kanske för att de inte trivs i skogens skugga utan vill växa på soliga öppna vidder, något som är bra att tänka på vid valet av växtplats i ens egna trädgård.

Sommaren som var upptäckte jag att det börjat att växa upp nya skott från vårt gamla sönderbrända Ullvide, den som jag nästan gett upp hoppet om. Snacka om seglivad och härdig buske!
Nu har vi två plantor av Ullvide, (även om den ena ännu är mycket liten) inte illa alls.

Torta

Lactuca alpina

Jag fick syn på dessa blommor vid ett besök i Lappland. Första gången jag såg dem så blommade massor av dessa på ett område av några kvadratmeter, men ingen annanstans i närheten fanns det några fler. Inte heller i den by där jag bor.Växten var ungefär en halvmeter hög, men blomstjälkarna kan bli upp mot två meter höga.
Jag såg även dessa blommor vid mitt senaste besök där i juli månad, men då blommade bara någon enstaka blomma efter att de klippt gräset vid vägkanten där de växer och de flesta plantor var nedklippta.
Det var i alla fall det jag antog, men har nu läst att denna växt är favoritmat för älg och björn. Kanske någon nalle just ätit sig mätt där före jag kom dit och fotograferade?
Växtens stjälkar är fullt ätbara, och när Linné gjorde sin resa till lappmarken så noterade han att lapparna åt växten. Han kom att kalla den för Jerja, det namn som växten kallades för av lapparna.
På platsen där denna planta växer har det för mycket länge sedan funnits bebyggelse. Kanske är det just därför den växer här nu, för att den kanske odlades som en form av grönsak då för länge sedan?

Det fanns några små blommor kvar så jag kunde få några bilder, jag lirkade även lös ett litet rotskott, en utlöpare från den stora tuvan, och planterade hemma i vår trädgård. (Får man göra så?)
Jag valde en plats med fuktig jord i halvskugga, för det är så de växer där i Lappland, ungefär 30 mil från vår trädgård.
Den lilla plantan klarade flytten från Lappland utan problem.

Det latinska namnet Lactuca har växten fått av den vita mjölkliknande växtsaft den innehåller.
Torta är främst en fjällväxt men kan på vissa ställen växa även i skogslandet närmare kusten.
Det latinska namnet alpina ger en vink om att det här är en växt som trivs bland berg och fjäll. Alpina betyder alpisk.
Växten har förut gått under namnet Fjällmjölktistel.
I Norge kallas den för Tort eller Torta, men har även lokala namn.

Vår trädgård finns inte så många mil från den geografiska gränsen till landskapet Lappland, och bara två mil härifrån finns en plats som heter 'Svenskudden', det var där svensken bodde när allt annat här var lapp-land.

Växten borde känna sig som hemma också här i vår trädgård

Jag hoppas att den ynkliga lilla plantan jag nu har vill övervintra snällt och växa till sig när vintern är över. Kanske den om något år bli så stor att den kan bjuda på lite av dessa blå blommor...

Idag firar samerna sin Nationaldag, och jag tänkte att det kunde passa bra att skriva om en växt från fjället just idag. Jag själv är inte same vad jag vet, men jag uppmärksammar deras dag ändå, då landskapet Lappland är en så pass stor del av vårt land, och en del av Sápmi (sameland).

Den samiska flaggan.

Fjällsippa



Dryas suendermannii

I vår trädgård har vi plantor av Hybrid-fjällsippa Dryas suendermannii, de är bara drygt ett år gamla så än är det små plantor. Jag har läst att de kan bilda stora tuvor när de blir äldre.
De blommar med vita blommor i midsommartid.
Den variant vi har är nära släkt med den vildväxande fjällsippan Dryas oktopetala som växer i vår svenska fjällkedja. Fjällsippor trivs på kalkrik mark, och förekommer bara vildväxande på sådan, så jag har kalkat lite extra vid våra plantor för att de skall trivas lite bättre, de borde ju vara fullt härdiga även i vår kalla växtzon då de är vildväxande där inte mycket annat överlever.
Fjällsippa är ett missvisande namn på en växt som egentligen är en krypande dvärgbuske, som är närmare släkt med rosor än med övriga växter som kallas sippor.
Dess norska namn 'Reinrose' (Ren-ros) vore kanske ett bättre namn även här.

Fjällsippa är Lapplands landskapsblomma, men då norra delen av landskapet Lappland finns inom Norrbottens län så är det här nästan även vår landskapsblomma också.
Norrbottens landskapsblomma är ju annars Åkerbärsblomman.
De vintergröna små bladen liknar till formen eklöv, ja det tyckte iallafall Linné när han besökte lappmarkerna för länge sedan. De små gudomligheter som enligt sägner bor i gamla ekar - Dryaderna, fick därför ge Fjällsippan sitt latinska namn.
Därav kommer även namnet "Dryas-heden" i vårt fjälllandskap.

Fjällsippor kan bli mycket gamla, det finns en chans att de små plantor vi har kommer att överleva det mesta i vår trädgård bara de får fortsätta att växa på en öppen och ljus plats, i kalkrik mark.
Ute i naturen har man påträffat fjällsippor med fler än 100 årsringar på de små grenarna.

Man vet nu att Fjällsippa en gång växte vild även i Skåne då man sedan länge hittat sådana blad inbäddade i fossil. Det betyder då också att även inlandsisen en gång täckte det området och att växter som Fjällsippa slog rot vid den tillbakadragande iskanten.
Även den tidsperioden har fått namn av denna växt - Dryas tiden. (11600-8600 f.Kr.)

Fjällsippans frö påminner om de frön som finns på Backsippa och Alpklematis.
Jag vet inte vad oddsen är att denna växt skall börja sprida sina frön här, men mig gör det inget om den slår rot lite här och lite där.

Smörboll

Trollius euoropaeus

De första perenner som vi skaffade till vår trädgård när vi just flyttat hit var smörbollar, av den typ som växer vild i vårt land. Vi upptäckte dem för mer än 20 år sedan där de blommade i hundratals i skogen vid Svanåmyren en bit härifrån. Där hade det för länge sedan funnits gårdar och nu är blommorna det enda som återstår tillsammans med husgrunder. Jag vill vara noga med att påpeka att vi inte skövlade dessa gamla trädgårdar på vad som återstod utan tog bara några plantor av olika perenner.
(Just för att de första perenner i vår trädgård kommer därifrån kallar jag denna blogg för Svanå trädgård.)

Tänk er en glänta i skogen gul av hundratals blommande smörbollar. Det är nog så de skall upplevas för att man skall hänföras av dessa annars rätt enkla blommor.
Smörbollarna trivs bra här och förökar sig med frön till den grad att de små fröplantorna började upplevas som ogräs i rabatterna. Smörbollarna fick flytta ut från rabatten och står nu så de kan fröa av sig utan att störa.

Från en ödegård i Norrsjö kommer vår tidigblommande sort som blommar med större blommor före de övriga smörbollarna.

Vid en annan ödegård fanns det smörbollar som var orange-gula, och vid en tredje hade de större blommor.
Vårt nyaste tillskott i Trolliusfamiljen är den nästan vita Trollius Alabaster, men den hittade jag inte i skogen utan "fyndade" den på en handelsträdgård för nästan 100 kronor.
Kanske lite dyrt, men ni som jagar växter kanske kan förstå det där med att man kan fynda även om priset är högt.

Av frösådd kom de kinesiska smörbollarna på bilden näst längst ned. De öppnar sig mer än de andra och blommar också efter de övriga.
Smörbollarna är som sagt lätta att ha att göra med så länge de får växa någorlunda fuktigt. Torka tycker de inte alls om.



Trollius x cultorum

Trollius Alabaster

Den nyaste plantan av Trollius Alabaster är ljusgul istället för vit.



Kinesisk smörboll - Trollius chinensis

En Smörboll i morgonsol

Fjällbrud

Saxifraga cotyledon

Fjällbrud är en växt som växer i vår egen fjällkedja, från Jämtland till Torneträsk på branta men fuktiga klippväggar. Den blommar i juni och är sällsynt.

För något år sedan fick jag en liten planta Fjällbrud av en odlarentusiast i Piteå.

Jag planterade den soligt och väldränerat, och efter något år av tillväxt så blommade den så äntligen. Min Fjällbrud är än ganska liten och har ännu bara blommat med en stängel, men jag vet att de kan bli större än så.

När jag planterade den så hade den små och näpna grannar, men nu i sommar var jag tvungen att flytta på andra perenner som vuxit och börjat att skugga fjällbruden, jag tror att fjällbruden kräver full sol för att orka blomma.

Fjällbruden som verkade trivas ville jag inte riskera därför flyttade jag de andra istället.