Från en trädgård nära dig...

Så har nummer tre av tidskriften Trädgård norr kommit.

Min egen favorit bland trädgårdstidningarna, kanske just för att i denna finns reportage från trädgårdar i min närhet, och från andra platser med kallare klimat än växtzon 3.

(Jag såg att rubriken kanske blev lite missvisande för er från landets södra delar, men från mitt håll så stämmer rubriken perfekt.)

Varje gång jag läser i den här tidningen så får jag nytt mod att vilja testa nya växter som jag inte vågat testa förut, eller ens hört talas om förr.

I det här numret så läser jag om en magnolia i Piteå, som blommar och verkar klara det kalla klimatet bra. Den har blommat där i mer än tio år nu.

Vidare läser jag om en annan trädgård i Piteå som mer påminner om en engelsk park än om en typisk norrländsk trädgård. Också där finns många växter som jag inte trodde skulle överleva i norra Sverige.

Från Tärnaby finns ett reportage om en potatisodling med fler än 50 olika sorter, och från Umeå kan man läsa om den japanska trädgården hos Arboretum norr.

Japanska trädgården hos Arboretum norr.

Den japanska trädgården är en riktig juvel i arboretet, och det är intressant att läsa det reportaget eftersom jag själv har varit där.

Vidare kan man läsa om det nordiska biet, se olika exempel på utsmyckningar i trädgårdar samt läsa olika små notiser. Även i detta nummer har jag haft förmånen att skriva krönikan, som denna gång handlar om de frostnätter som försommaren kan bjuda på.

Järnnatt.

Det är likadant varje år, jag hinner liksom inte förbereda mig, för trots att jag längtat så efter grönskan under en lång tid så blev allt det gröna nästan för mycket att ta in för ögonen så här i början av säsongen. Men mitt sinne öppnas för att ta in allt detta fantastiska, allt det gröna som smeker linsen i ögat och visar naturens livskraft och energi. Länge var jag på min vakt mot kylan som höll tillbaka den grönska som nu råder, så därför blir jag alltid lika förvånad av min egen glömska när jag överraskas av den kyla som ofta ger frost på nätterna i början av den gröna tiden. Vi kallar dessa nätter för järnnätterna.

En järnnatt kan förstöra så mycket av den späda grönska som kommit, så det gäller att vara på sin vakt och att skydda vissa av de växter som i rent oförstånd lockats att börja växa så fort de fick känna av värmen som väckte grönskan. De flesta av de övervintrande växterna klarar järnnattens frost, men vissa gör det inte. De vackra bladen hos bronsrodgersian skadas direkt av en järnnatt, och det blir ju trist att sedan se svarta kanter på de vackra bladen när de breder ut sig i rabatten. Det krävs inte så mycket för att skydda de späda bladen mot järnnattens grepp, det brukar räcka med att ställa en upp och nedvänd hink ovanpå plantan på kvällen innan nattens kyla kommer och fördärvar vårens tillväxt. En sådan liten arbetsinsats kan rädda bronsrodgersian att skadas av frosten.

Järnnätterna är än hårdare mot sommarblommor och ettåringar som ju inte alls är byggda för att vätskan inuti dem ska frysa, det är lätt att luras av varma försommardagar då det känns som om denna värme vore det normala i vår tillvaro, och då glömmer man lätt hur nära vi har till Nordpolen (jämfört med många andra platser i vår del av världen).

Det är lätt att berusas av försommardagarnas sol och värme och köpa hem sommarblommor i sådan mängd att man inte riktigt vet vad man ska göra med dessa när järnnattens kyla sedan rullar in, för nog är det så att sommarblommor behöver mer skydd en kall järnnatt än vad bronsrodgersian kräver. Min granne lämnade kvar sina nyss inköpta pelargoner och andra sommarblommor i bilen över natten, men inte ens det räckte som skydd från en riktigt kall järnnatt, allt hon köpt frös ihjäl samma natt där inne i bilen. Det var ju förstås inte alls kul, och samtidigt lite förvånande att inte bilen räckte som skydd.

Järnnätterna är vinterns sista hälsning innan den riktiga sommaren är här, det är liksom bara att gilla läget, att en vacker och ljus natt i försommartid kan ge sommarblommor en dödskyss med en kall smekning av arktisk kyla som får naturen att hålla andan.

Nej när järnnatten är här mår både vi och sommarblommorna bäst inomhus, snart har järnnätterna passerat och vi och sommarblommorna kan känna oss lugna en tid.

De krönikor jag skrivit tidigare hittar du här.

Midnatt i vår trädgård.

Här i vår trädgård är natten kall denna årstid, den senaste natten kröp temperaturen ned 

till endast 1,6º C.

Men så länge det inte blir frost ska jag inte klaga.

De mer känsligare växterna får än bo inne i växthuset där elementet startar om det blir för kallt.

Mitt i natten speglas ljuset från solnedgången i växthusets fönster.

Läs mer om tidskriften Trädgård norr på hemsidan eller gilla Trädgård norr på Facebook.

Åter till Svanåmyren.

För en tid sedan så gick jag ut på Svanåmyren några kilometer från vår trädgård.
En kall och öppen plats som inte direkt är speciellt inbjudande.
Det hade inte hunnit grönska så mycket, men ett fint vide av något slag fanns där vid myren.

Svanåmyren kallas på kartor för 'Svanamyran'. Men det är ingen här som kallar den för 'Svanamyran'.
Jag undrar vart de hittat det namnet?

Kanske det är ett namn som en gång användes, men försvenskades till Svanåmyren då folk flyttade dit för drygt hundra år sedan?

En gång i tiden gjordes ett försök att bryta torv där, och ett spikrakt dike rakt ut mot myren minner om mänskliga aktiviteter på denna annars så öde plats.

Jag vänder kameran mot söder, och bara tre kilometer från den övre bilden finns vår trädgård.
Men vid myren är allt så annorlunda.

 Där vid myren finns fler spår av människor.
I en grop som en gång var en matkällare under ett hus finns denna järnspis kvar.
Jag har fått berättat för mig att de som bodde där var mycket fattiga, när fadern i familjen var borta och arbetade på annan ort så tog veden slut för kvinnan och barnen.
En gammal kvinna, som var en dotter från den familjen, berättade förut för mig att de då slog sönder möbler som de eldade tills de fick ved.
Där fanns det riktiga Fattigsverige.
Så fjärran från vår tid, men några spår finns ännu kvar där vid myrens kant.

Och den platta marken med mossa kanske en gång var en liten trädgård just söder om det hus som då fanns där.
Vem vet?

Röd gullviva?

Primula veris

Idag fick vi några gullvivor av en kompis i Gammelstad utanför Luleå.
En av dessa är röd/rosa.
Där växte gullvivorna i gräsmattan, och de skulle klippa gräset, men min fru fick gräva upp några plantor först.
Till saken hör att våra vänner inte är speciellt intresserade av trädgården, men de som bodde där innan dem måste ha varit det.

Jag har aldrig förut sett sådana, och jag blev förstås jätteglad.

Nu får några gullvivor blomma här hos oss istället, och skänka fägring till en ännu ganska blomlös trädgård, för hos oss i Brännberg blommar bara scilla och tussilago än, men mycket annat står i knopp nu.

Kanske den röda färgen är en relativt vanlig mutation på vissa platser?

Men här hade vi bara gula gullvivor förut.

Fjällkåpa

 Alchemilla alpina

Det grönskar i vår trädgård.
Knoppar sväller, perenner vaknar och växer till sig, det är lika med lökväxterna, men än blommar bara scilla och tussilago här hos oss, nu när snödroppar och krokus redan blommat över.

Jag känner mig lite otålig, brukar det ta en sådan tid innan vårblommorna visar sig?
Men hittills så har maj månad varit kylslagen här hos oss, det är väl därför som vårens blomster dröjer här hos oss på gränsen till Norrbottens inland.

Fjällkåpan blir en låg grön växt, som passar bra att ha längst fram i rabatten så att den inte försvinner under andra större växter.
Jag vet inte hur pass mycket skugga fjällkåpan tål, de växter som är van och anpassade till ett liv ovanför trädgränsen är ju ofta väldigt ljuskrävande.

Ibland kallas växten även för fjälldaggkåpa.

Här i norr har som sagt våren hittills mest bjudit på kyligt väder, så hos oss har än inte löven slagit ut på träden, men nu kan det ju inte vara länge kvar till det grönskar, för vid Luleälven några mil bort har träden börjat att skifta i grönt.

Här grönskar det oftast en vecka senare än i Boden, för hos oss är nätterna kallare nu på våren än vad de är där.

Så här ser det ut i vår trädgård just nu.

Hoppas ni alla får en fin helg!

Skolskjuts i Brännberg.

Jag hittade ett gammalt tidningsurklipp från Brännberg.
Där visas den första skolskjutsen som fanns här i byn, och det hela påminner om hur jag föreställer mig att gamla diligenser i Nordamerika en gång såg ut.
Så här står det intill bilden;

"Det här ekipaget ser man ett par gånger om dagen rulla förbi Brännbergs järnvägsstation. Det är skolskjutsen mellan Stormyran och Alträsk kolonatområde och Brännberg.
Varje morgon kommer skjutsen till folkskolan i Brännberg med fyra eller fem skolbarn bänkade i det lilla huset på lastflaket, och på kvällen efter skolans slut rullar vagnen tillbaka till stormyran.
Då bilden togs stod ekipaget parkerat utanför Konsum i Brännberg medan den som håller i tömmarna gått in för att handla.
Ungdomarna som titta ut genom dörren, se lite trötta ut efter dagens arbete men humöret är gott.
Från Stormyran till Brännberg är det sex kilometer, varför skolskjutsen måste vara i trafik alla skoldagar, utom en tid höst och vår då det är så varmt att ungdomarna kunna använda sina cyklar."

Bilden är troligtvis från 1948 då utklipp som finns intill är daterade med det året.

Blåsippa

Hepatica nobilis

Så blommar det blåsippor här. Så här många blåsippor har aldrig förr blommat här.
Men det är nog lite fusk, för de här blåsipporna kommer från Kopparnäs utanför Piteå.

Jag har försökt plantera in blåsippor här förr, men det har aldrig riktigt lyckats.
Jag har köpt plantor på handelsträdgård och fått från andra trädgårdar, men de flesta har försvunnit redan efter en vinter.
Länge har jag väntat på att en liten planta som spridit sig från ett av våra tidigaste försök skulle blomma, där fanns blad i flera år, men någon blomma kom aldrig, och förra året så var plantan bara borta.

Vi fick en ny blåsippa från Piteå förra våren, men än syns inget liv på den plats där vi planterade den för ett år sedan.

Vi har än en gång fått blåsippor från trädgården utanför Piteå, där har de spridit sig från de rabatter där de en gång planterades för mycket länge sedan, till en skogsdunge som finns inne i den trädgården.
Alla tidigare försök med blåsippor har ju bara tynat bort här, men där, utanför Piteå växer de och blir bara fler och fler.

Vad saknar de här i vår trädgård?

Kanske vill de stå i solsken under våren, men under lövträdens skugga då det blir sommar?
Det är ju så de har det i trädgården utanför Piteå där min frus släktingar bor.

En gång såg jag att blåsippor växte vid en av trädgårdarna i byn Svanåmyren här bredvid vår by, faktiskt i en av de få trädgårdar som har något hus kvar, i detta fall en sommarstuga.
Hur länge det funnits blåsippor där det vet jag inte, men jag är ganska säker på att de blåsipporna försvann då stugan fick nya ägare som planade ut den vildvuxna gräsmattan med traktor för några år sedan.
Men kanske hann myror sprida frön av de blåsipporna in till skogen bredvid?
Jag har inte kollat det, men man kan väl hoppas att så är fallet.

Eftersom blåsippor fanns där då så borde de ju kunna överleva här i vår trädgård också, bara någon kilometer därifrån.
Det gäller väl bara att hitta rätt plats, med rätt förutsättningar för blåsippor.

För hos oss i Norrbotten finns praktiskt taget inga vildväxande blåsippor, det är bara en plats utanför Piteå vid Torrberget som räknas som ursprunglig lokal där blåsipporna är fridlysta.
Alla andra lokaler där blåsippor växer är platser med inplanterade blåsippor, och de omfattas nog tyvärr inte av fridlysningen.

Denna gång fick vi ta två plantor av blåsippa för att hoppas hitta den rätta platsen där de kan överleva.

Jag har läst att de gillar kalk, men vill de stå torrt eller fuktigt, och hur pass mycket fukt tål de här där det blir djup tjäle som finns kvar när solen värmer bladen om våren?

Kanske jag planterar den ena av blåsipporna vid julrosorna, där finns ju kalk i marken, den andra plantan kanske hamnar i en halvförvildad del av trädgården där de får växa ifred för både rensning av ogräs som för gräsklipparen.

Sedan är det ju bara att hoppas på att någon blåsippa skall trivas även här i vår trädgård.
Speciellt någon av dessa plantor som kommer från den trädgård som skapades av min frus mormor och morfar.
Det skulle betyda mycket för henne om just dessa plantor ville stanna kvar här.

Bakslag!

Trädgårdslandet för bara fyra dagar sedan.

Blommig fredag - 1:a maj.

När vi vaknade i måndags så var det snö överallt, vintern hade kommit tillbaka.
Så smärtsamt för en själ som längtar efter vårblommor med sol och värme.
Det mesta av måndagens snö försvann sedan under dagen,

Sent igår kväll på självaste valborgsmässoafton så var det dags igen, det började snöa 'lapphandskar' det vill säga riktigt stora snöflingor,

Det var inte lätt att fotografera eländet, men här är ett försök med blixt, och ett utan blixt.

Nu på morgonen så har snöfallet övergått i regn så den mesta av nattens snö är borta nu.
Välkommen våren, men det var ju inte så här jag hade trott att det skulle vara idag.
Nåja, det blir nog bättre väder snart.

Men jag tror att vi väntar ett tag med att bära ut trädgårdsmöblerna.

I rabatterna har inte mycket hänt, en krollilja av en ny sort har tittat fram och scilla och små tulpaner har också visat livstecken, även om de inte blommar ännu.

Lilium martagon 'Charming life' har tittat fram före de andra krolliljorna.

Det är tur att vi har en snödroppe som blommar och ger hopp om en varmare och bättre vår.

Om du vill se hur dagen är på andra håll i landet, så kika in hos fina bloggen Bland rosor och bladlöss, där pågår blommig fredag som bäst, och dagens tema är just första maj.