Ljusglimtar i skogen.

Blommig fredag - Ljusglimtar.

Inte så långt från vår trädgård fanns det förr en liten by. Byn kallades för länge sedan för Svanåmyren men platsen är idag mer känd som Slyträsk. De flesta av husen försvann mellan 1950- och 1960 talet. Samhället förändrades och folk hade inte längre behov att bo på en plats som denna.

Ännu finns växter från de gamla trädgårdarna kvar, som små ljusglimtar i skogen lyser de perenna växterna i olika färger när de blommar om sommaren.

Trots att denna plats inte är längre bort än tre kilometer så är jag nästan aldrig där, men i augusti så åkte jag dit tillsammans med min kompis Mattias.
Jag åker ogärna själv till skogen då jag är nojig inför risken att möta en björn. Jag tror att om man har någon att prata med så hinner alla björnar höra en och springa därifrån.

Här syns jag själv bredvid en riktigt hög riddarsporre.
Trots mina 180 centimeter över marken så kände jag mig liten vid de höga perennerna.

Vid en av de gamla trädgårdarna blommade stormhattar och riddarsporrar i massor.
Kanske är de så här de vill växa för att trivas riktigt bra?







Längst bort i gläntan syntes ett tätt buskage, det var den stora slideplantan jag berättat om förut.
En liten del av buskaget fick flytta hem till vår egen trädgård, men min fru såg skeptisk ut när jag kom hem med den.

Jag längtar och drömmer om när den egna lilla slideplantan når denna dimension, men det lär väl dröja 50 år innan den blivit så stor som denna.

Det är ju från dessa övergivna och bortglömda trädgårdar som vi hämtade plantor då för mer än 20 år sedan då vi byggde upp vår egen trädgård.

De många perennerna som ännu finns kvar får en på bra humör då man går omkring där, som ljusglimtar från en annan tid lyser de ikapp med varandra.

I vår egen trädgård har vi knappt någon plats kvar för nya plantor, men den höga slidesväxten fick flytta till oss ändå. Om än en mycket liten del av denna jätte-planta.

En annan plats överraskade med en relativt stor ek i kanten av skogen, det är otroligt att den fått stå kvar och att den klarat det bistra klimatet.

Mot en husvägg blommade en gul blomma som jag inte vet namnet på.

Vi har sådana i vår trädgård med, men den är ändå okänd för mig.

Är det någon som vet växtens namn?

På en annan plats, där inget hus längre finns kvar så står en gammal dörr lutad mot ett träd.

Här har naturen tagit tillbaka trädgården, men i skogens dunkel blommade några aklejor.

Och en poppel minner om att här har funnits en trädgård.

Blekspirea och blåtry minner om en annan svunnen trädgård, de finns kvar trots att platsen nu skuggas av stora träd.

Blågull finns nästan i alla de gamla trädgårdarna, och på en av platserna kan man hitta borstnejlika.

Jag har förut visat bilder från en av de glömda trädgårdarna som vi kallade för "Rosgården", för där blommar enkla rosor under högsommaren.
Jag skrev något om att det hade varit intressant att veta mer om människorna som bodde där en gång, och strax efter fick jag ett mejl från en man med anknytning till denna insomnade by.
Han skrev så här:

"Hej

Nore Olofsson och hans syster bodde där.

Själv är jag född på ett kronotorp ca 700-800meter från Nores mot sjön Slyträsk

Den fastighten finns det kvar en gammal sommarstuga förfallen förstås.

Vår mormor hetta Hilma Blomqvist och morfar hette Leornard B

Min mamma och pappa Ruth och Halvar Lundkvist flyttade från Slyträsk 1955 till Brännberg där numera Tommy bor.

Själv heter jag Ulf Lundkvist bott i Piteå sen 1963

Är idag Ordförande i Piteåentreprenörerna

Har haft radioaffärer i Piteå, Luleå, Älvsbyn mm

Blev riktigt nostalgisk när jag hamnade på nåt om Slyträsk"

Att få ett mejl som detta till sig var också det en riktig ljusglimt.

De förut så anonyma glömda trädgårdarna får en historia även för mig.

Att sedan Ulf tipsar om att en bild av gården finns med i boken Svenska gods och gårdar från 1942 blir en till ljusglimt.

En ljusglimt från förr.

En brädhög är det enda som återstår av den sommarstuga som Ulf minns här ovan. Den lämnades kvar då den övriga gården revs och flyttades. Då för 20 år sedan fanns stugan kvar, men tidens tand är svår i den öde skogen.

Från denna plats utgår en stig som ska nå till den stora Svanåmyren några hundra meter bort. En gammal man som vuxit upp där bredvid berättade en gång om den stigen.

Eftersom jag aldrig hade varit på Svanåmyren i sommartid så styrde vi stegen ditåt.

På vissa ställen syntes stigen väl trots att ingen mer än älg och rådjur går här längre.

   

Vi nådde ut till myrmarkerna, men än var det kanske 200 meter kvar att gå innan vi var framme där myren öppnar sina vidder.

Vacker ängsull, hjortron och lappvide skvallrade om att vi närmade oss Svanåmyren.

Plötsligt blev det tvärstopp. Stora spår på marken fick mig att vända tillbaka trots att Mattias såg så lugn ut. Kanske är detta björnspår?
Vad kan det annars vara?
Jag som är så nervös för att möta en björn ville inte längre fortsätta mot myren.
Lite snopet kanske, men när jag samlat mod ska jag någon annan gång göra ett nytt försök att nå den stora myren. Hoppas Mattias följer med även då...

Det var solnedgång och solen lyste så fint på den gröna mossan. Jag stannade och fotograferade.
Jag tänker tillbaka på den vackra sommarkvällen.
De här bilderna blir en ljusglimt från sommaren nu när mörka och tråkiga november är här.

Om du vill läsa om andra ljusglimtar, så finns de samlade hos Helena med bloggen Bland rosor och bladlöss.:

http://blandrosorochbladloss.blogspot.se/