lördag 24 september 2016

Våra älskade trädgårdsrum i norr

Ord och visor förlag, Skellefteå 2016

Här om veckan kom en ny trädgårdsbok som visar flera vackra trädgårdar i Norrbotten.
Boken är skriven av Laila Carlander som åkt runt mellan olika trädgårdar och fotograferat det bästa från dem.
Hon delar även med sig av de olika ägarnas knep och råd om hur man lyckas bra med odlandet i den norra delen av landet.




De 15 trädgårdar som visas i boken är olika, men genomsyras av de entusiastiska ägarna som skapat sig ett eget paradis runt sitt eget hem.
Vissa trädgårdar är relativt nya, medan andra har flera år på nacken.
I någon trädgård är många av de uppvuxna träden uppdragna från frön, och där har nu annars känsliga buskar och träd etablerat sig snabbare än vad träd köpta hos handelsträdgårdar gjort.

Några trädgårdar är strikta och har tydlig struktur, andra har vuxit ur sin från början planerade form för att nu mer likna en djungel.



Laila Carlander är Sveries egen Tasha Tudor som gör en romantisk upptäcktsresa mellan olika trädgårdar där hon känner, smakar och tar in ljus och dofter innan hon avslutar dagen med att kyssa sin manchuriska valnöt godnatt i den vita sommarnatten.



Lailas egen trädgård finns i Svartöstaden i Luleå, och i denna bok visar hon även den trädgården från tidig vår tills den draperas av höstdimma.



Av alla trädgårdar som visas i boken så har jag själv bara besökt tre av dem, det är Berit Johansons trädgård i Öjebyn och Seijas och Olavis trädgård i byn Roknäs, också den utanför Piteå, och Britt-Marie Brännströms och Lennart Zetterqvist trädgård i Antnäs utanför Luleå
De är alla trädgårdar som får mig att förundras över att det går att skapa så prunkande trädgårdar här i norr med många för mig ännu okända växter.



Men det är ju tydligt att det finns fler fantastiska trädgårdar att upptäcka här i trakterna, det har jag nu förstått sedan jag läst om dem i denna bok.



Jag har länge gått och väntat på denna bok sedan jag pratade med Laila en gång och fick veta om hennes bokprojekt med att visa vackra trädgårdar i norr, och nu när boken är här så fylls jag av ett sorts glädjerus ungefär som ett barn på julafton.
Äntligen, äntligen en till trädgårdsbok från Norrbotten, som samtidigt också är en dokumentation över några av de finaste trädgårdar som finns här just nu.

Laila Carlanders blogg hittar du här.

Jag har författarens tillstånd att fotografera från boken till detta inlägg.


onsdag 21 september 2016

Höstlöv


En trädgårdsprydnad under ett träd är helt omgiven av nedfallna löv.



Min dotter lade sig ned bland löven och fotograferade sig själv, jag tyckte att det såg kul ut, så jag gjorde likadant.
Lite knäppt, men samtidigt kul att ligga där bland de nedfallna löven.

Nu lider trädgårds-året mot sitt slut här i vår trädgård, (därav ett inlägg om just ingenting) för nu finns inte mycket blomster kvar att fotografera.

Av alla träd som fäller sina löv i trädgården så blir lövmattan som bildas allra vackrast runt vår näverhägg.

Näverhägg kallas ibland också för gulbarkig hägg.

söndag 18 september 2016

Djungelgurka

Melothria scabra

Inne i växthuset växer en djungelgurka som bäst, troligen lyckligt ovetande om den kalla hösten som råder där utanför glasväggen.
Men inne i växthuset påminner klimatet ännu om temperaturen i Mexiko, så djungelgurkan trivs och känner sig som hemma.


Denna mini-melon har seglat upp som en komet bland populära växter att odla, kanske för att den är ätbar och för att den är så liten och söt att dekorera sallader med?
Den kallas ibland också för Mexikansk musmelon.


De små melonerna, eller små gurkorna sitter på grenarna på den klättrande rankan, växten klättrar och klänger med hjälp av fästen som hittar grepp på de flesta ytor.
Någonstans kanske denna växt är ett besvärligt ogräs?
Men jag gissar att den lätt blir förlåten för att växa snabbt och ta för sig av utrymme då den bjuder på små frukter.


 På plantan skall finnas både han- och honblommor som pollinerats av insekter då dörren till växthuset stått öppen, nu håller jag dörren stängd för det mesta och måste pollinera blommorna  med hjälp av en pensel om plantan ska ge mer frukt.


En gurkväxt som denna vill ha jämn fuktighet och näring för att bli som bäst.
Om man slarvar med vattningen så har jag hört att de små gurkorna får en bitter smak.


Jag tycker att djungelgurkan påminner i smak och konsistens om både kiwano och vanlig gurka.


Även bladen är fina, och djungelgurkan skickar ut långa rankor som utan problem har tagit fast i den isolerande fiberduk jag har täckt innertaket med för att hålla frosten borta nattetid.
Plantan är uppskattningsvis mer än tre meter hög.


Många små gurkor kommer nog inte hinna mogna innan jag stänger växthuset för säsongen, men kanske rankan går att flytta inomhus i någon vecka för att den skall hinna ge fler frukter?


måndag 12 september 2016

Ett hus i skogen.

Om du klickar på bilden så blir den större.

Här är utsikten från ett berg någon kilometer från vår trädgård.
Om man tittar riktigt noga så syns vårt hus mitt i bilden.

Gissar att det kan kallas för "enskilt läge".


Om man zoomar ut så syns några av granngårdarna, och om man zoomar ut ännu mer så syns sjön Alträsk långt borta.


lördag 10 september 2016

Höst


Tiden som är mellan sommar och höst börjar så sakta övergå till riktig höst.
de inhemska träden börjar övergå i höstens färger.

Rönn

Hagtorn
Likaså en gammal hagtornsbuske och äppelträdet 'Sockermiron' från Finland.

'Sockermiron'


Några av de gamla björkarna står redan helt avlövade och är nu redo för vintern, men de flesta av de inplanterade träden i vår trädgård står ännu sommargröna.

Vildapel


Sköldpaddsörten har inte ens öppnat sina knoppar ännu, och lär knappast hinna med att göra det innan frosten om natten blir för hård.


Den gulbarkiga häggen börjar även den fatta galoppen och börjar nu att övergå i gult.


Sommarens blomster är snart ett minne blott.

Trots att slutet närmar sig för den gröna säsongen så ser jag ändå skönheten i förfallet och växternas förberedelse för vintern.


Det är ganska mulet idag, men här om kvällen var solnedgången fantastisk:

Foto: Ruth Pettersson

söndag 4 september 2016

Simprovet.


Här är en berättelse som jag förut hört under min uppväxt här i byn, och som jag nyss hörde igen.
Händelsen utspelades troligen en sommar på 1910-talet, men jag är inte helt säker på vilket år det hela utspelade sig, Händelsen kan ha inträffat något senare än så.

Någon mil från vår by finns Klöstersjön, där bredvid bodde en familj för ungefär 100 år sedan, och som var vanligt så hade de många barn och husdjur som man hade för nytta och för att få mat till hushållet.

En dag kom barnen på att det skulle varit intressant att se om några av djuren på gården kunde simma.
Men det var svårt att se hur simkunnigheten var bland djuren då djuren inte själva ville kliva ned i sjön.
Därför lastades djuren i en roddbåt/eka som barnen rodde ut en bit på sjön.



På denna tid var det inte någon som hade några större problem med att ro en båt, även de flesta av barnen bemästrade denna färdighet.

För att snabbt se hur simkunnigheten var bland djuren så kastade barnen ned djuren i sjön från båten.



Hunden hade inga större problem med att simma till land, likaså katten kunde själv simma in till land.
Grisen sjönk som en sten direkt de kastade den i vattnet, och försvann ned i djupet
Tuppen hade problem då den mest flaxade omkring på vattenytan utan att komma någon vart, och det stackars fåret kom heller ingen vart för ullen blev genomblöt och tung. Barnen hade stora problem med att rädda fåret, som även det höll på att sjunka, ullen var genomblöt och fåret var för tungt att dra upp i båten, så de höll fast fåret och rodde in mot land. Tuppen hade varit lättare att plocka upp i båten. Men grisen var borta, vilket var synd då den skulle varit mat till familjen den kommande vintern. Barnen funderade på hur de skulle förklara grisens försvinnande för sina föräldrar?

Barnen spanade ned mot botten men kunde inte se grisen någonstans.


De rodde in mot land med de genomvåta och utmattade djuren.

När de sedan nått land så fick de syn på grisen som kom upp ur sjön vid stranden en bit bort. Grisen hade sprungit/simmat på botten av sjön tills den kom in till stranden, den klev själv upp ur vattnet och var så i säkerhet även den.

Det sprutade visst vatten ur grisens tryne när den kom upp ur sjön.

Barnen drog en lättnadens suck, för de hade hunnit med att räkna bort grisen, de hade trott att den drunknat när den sjönk till botten av sjön.

Här under en bild på min egen morfar tillsammans med sin granne, som faktiskt var ett av barnen från Klöstersjön som en gång i unga år genomfört det nyss beskrivna simprovet bland gårdens husdjur.

Erikssons potatisland i Brännberg på 1970-talet.

Min morfar Ossian Eriksson  med "Klöstersjö-Gustav" Bilden är från 1970-talet.
De var båda födda samma år, 1902, och båda lämnade jordelivet under 1980-talet.


lördag 3 september 2016

Brakved

Frangula alnus

Vi var på en tur till skogen, där såg jag en liten buske med svarta bär. Jag trodde först att det var en hägg, men det var det inte.
Det är frön inne i bären istället för häggbärets stora kärna.
Då jag inte visste namnet på denna växt frågade jag här, och fick svar. Jag själv hade ingen aning.

Tack för ditt svar Anette! Nu vet jag att det här är en brakved.
Jag fick även samma svar på Facebook av Susanna Rosén. Tänk vad bra med sociala medier som dessa.


Denna brakved växer nedanför en sluttande myr, och där har den en fuktig plats att växa på, brakved kräver en fuktig plats om de skall trivas.

Nu har jag läst på och har lärt mig att brakved finns nästan i hela landet, men förekommer sparsamt här och är svår att upptäcka då den ofta är intrasslad i annan vegetation. Därför är brakved en doldis här i norr, jag själv hade aldrig sett någon sådan förut, bara hört talas om att de finns här i trakten.


De svarta bären är giftiga, förr användes de och barken av brakveden som laxermedel.

Jag plockade några bär från busken som jag ska ta frön av och prova att så, kanske de gror så jag kan få en planta av brakved även i vår trädgård så småningom.
Om det blir flera plantor av denna frösådd så kan jag ju alltid plantera in fler i skogen där vid myrens kant.


fredag 2 september 2016

Blåvit stormhatt

Aconitum x cammarum 'Bicolor'

Vår blåvita stormhatt har funnits länge i byn där vi bor, ursprunget till vår planta planterades en gång in i en av byns äldsta trädgårdar, därifrån har den delats många gånger, och en gång fick vi en liten del att plantera in i vår trädgård.



Jag gjorde misstaget att plantera stormhatten i för torr jord nära en björk, för de stormhattar som fanns där blev bara mindre för varje år som gick, men vid en räddningsaktion för några år sedan delades den kvarvarande rest av plantan, och planterades i fuktighetshållande jord.

Kanske står våra blåvita stormhattar på en för skuggig plats, för de vill på att lägga sig ned av tyngden från blommorna?
Stormhattar brukar ju annars vara stadiga och stormtåliga.


Precis som alla andra stormhattar så är även denna trädgårdsstormhatt mycket giftig.



Moderplantan som våra planta kommer ifrån är mycket större och blommar fint i en annan trädgård i byn.


Den blå och vita trädgårdsstormhatten är en av mina favoriter. 



onsdag 31 augusti 2016

Ogräsliljor?

Lilium lancifolium


Tigerlilja - del 2.

Nu blommar tigerliljor i en rabatt, men jag hade inte tänkt att ha några liljor där, i år skulle där bara växa tagetes, men redan förra året dök det upp små plantor av liljor där sedan det för länge sedan funnits liljor i denna rabatt som lämnat kvar "bulbiller" som blommar nu.

Efter att under flera år ha rensat bort de små liljeplantorna som kommit upp där och flyttat dem till andra rabatter, så gav jag vika för de envisa liljornas vilja och lät dem få stå kvar där bland all tagetes.


Ingen annanstans i trädgården vill dessa liljor växa, trots att jag planterat sådana små och stora lökar här och där så finns de bara kvar i denna rabatt där jag bara ville ha tagetes.
Men varför kämpa mot när tigerliljorna bara trivs där?

En växt som envisas med att växa kvar på en plats, trots att man försökt att få bort den därifrån brukar väl kallas för ogräs?

Kanske jag borde plantera fler liljor i den rabatten, när tigerliljorna ser ut att trivas så bra där?


Alla de små liljelökarna som vuxit fram där kommer från "bulbiller" som växer frampå bladfästet på liljans stam, när de senare ramlar ned på marken så bildas nya liljelökar av dessa, därför finns det så många små tigerliljor där.


Läs mer om mina tidigare misslyckanden med odling av tigerlilja här.



Ovanför de numera av frost skadade tagetesplantorna svävar nu några tigerlilor i ett hörn av den rabatten. Jag har täckt dem de senaste nätterna så de ska slippa den värsta kylan.
Men även tigerliljornas dagar är räknade, snart så faller även de för frosten.

Tigerliljor i motljus under fiberduk som skyddat från nattens frost.


Att några tigerliljor nu hunnit med att öppna sina knoppar innan de förstörs av frosten är något att glädjas åt, nu då sommaren är slut och inte mycket annan fägring återstår i vår trädgård.