Tävling!

 

Nu när det snart är november och trädgårdsintresset kan komma att minska i takt med att löven lossnar från träden, så skall vi försöka råda bot på känslor av tristess och långtråkighet.

Därför drar jag igång ett litet lotteri där du har chans att vinna boken "Lökar och knölar" av Lena Månsson och Bertil K Johansson.

Det är första gången som jag ordnar en tävling av det här slaget, kanske de flesta med ett intresse för trädgård redan har den här boken? men då kan man ju alltid ge boken vidare till någon annan, om man ändå vill vara med och tävla.

Om du kommenterar som anonym vill jag att du skriver ditt namn när du kommenterar.

Jag har sett hur andra brukar göra när de har utlottning, så då gör vi så även denna gång;

En kommentar ger en lott.

En kommentar + bildlänk med bilden här ovan till denna tävling ger två lotter. Skriv om du länkar från din blogg i din kommentar.

Alla följare av bloggen, nya som gamla som kommenterat här under får dessutom en extra lott.

Dragning sker på kvällen den 1 november.

Tävlingen är endast öppen för alla Er som bor inom de nordiska länderna pga portokostnader.

Om drygt två veckor har bloggen jubileum, det firas då med en ny utlottning som är öppen för alla bloggens läsare.

Lökar och knölar



ICA bokförlag, 2000


Jag måste bara skriva några rader om en favoritbok som hängt med många år nu men som fortfarande känns ny och fräsch att läsa i.
Det är boken "Lökar och knölar" av Lena Månsson med underbara foton av Bertil K Johansson.
Ni som känner mig vet att jag lätt kan hänföras av de många olika lökväxter som finns att välja bland.
När jag såg denna bok den första gången så köpte jag den direkt, och har sedan dess varit lycklig över att en sådan här bok skrivits.
Här i boken presenteras så många olika lök och knölväxter att jag inte orkar räkna dem alla, förutom ursprunglig växtplats och de vetenskapliga namnen så får vi här även läsa praktiska odlingsråd om  dessa växter.
Av de många växter som visas i boken så är det ju långt ifrån alla som trivs i vårt kalla klimat här i Norrbotten.
Jag har provat många av de växter boken visar men alla har inte överlevt i vår trädgård, andra har överlevt men fört en tynande tillvaro och försvunnit efter några år. Än har jag aldrig lyckats med att få Kejsarkrona Fritillaria imperialis att blomma här, det kommer bara en rufsig tufs ur löken om våren.

En bok som denna ger massor av inspiration att prova odla också lite ovanligare lökväxter, och de som inte klarat sig ute i trädgården, ja dessa finns ju då kvar att läsa om i boken och fortsätta drömma om.
Men trots allt så har många lökväxter klarat sig och återkommer år för år även i vår nordligt belägna trädgård.
Den första delen av boken visar mängder av vackra bilder från trädgårdar där lökväxternas blomning får platsen att uppnå ett slags klimax i underbarhet.
Sedan kommer en faktadel rent allmänt om dessa sorts växter innan de presenteras i alfabetisk ordning.
Jag tycker om böcker som denna som kan fungera som ett uppslagsverk när man vill lära sig mer om någon speciell växt. Visst är det lättare att googla, men känslan av att sitta och bläddra i en bok som denna klår alla bildskärmar i världen.

Och vet ni vad, igår så hittade jag en till sådan bok för ett pris som inte gick att motstå.
Men vad ska jag med två sådana böcker till?
Kanske jag kan ordna med en utlottning om den nya bok jag fyndade, då kan den hamna hos någon av er andra som också älskar sådana böcker.
Mitt nästa inlägg blir en utlottning av denna bok.
Jag har ju ändå kvar min gamla som jag kan fortsätta att bläddra i och drömma om lökväxternas uppvaknande och blomning den kommande våren.

Fjällsippa



Dryas suendermannii

I vår trädgård har vi plantor av Hybrid-fjällsippa Dryas suendermannii, de är bara drygt ett år gamla så än är det små plantor. Jag har läst att de kan bilda stora tuvor när de blir äldre.
De blommar med vita blommor i midsommartid.
Den variant vi har är nära släkt med den vildväxande fjällsippan Dryas oktopetala som växer i vår svenska fjällkedja. Fjällsippor trivs på kalkrik mark, och förekommer bara vildväxande på sådan, så jag har kalkat lite extra vid våra plantor för att de skall trivas lite bättre, de borde ju vara fullt härdiga även i vår kalla växtzon då de är vildväxande där inte mycket annat överlever.
Fjällsippa är ett missvisande namn på en växt som egentligen är en krypande dvärgbuske, som är närmare släkt med rosor än med övriga växter som kallas sippor.
Dess norska namn 'Reinrose' (Ren-ros) vore kanske ett bättre namn även här.

Fjällsippa är Lapplands landskapsblomma, men då norra delen av landskapet Lappland finns inom Norrbottens län så är det här nästan även vår landskapsblomma också.
Norrbottens landskapsblomma är ju annars Åkerbärsblomman.
De vintergröna små bladen liknar till formen eklöv, ja det tyckte iallafall Linné när han besökte lappmarkerna för länge sedan. De små gudomligheter som enligt sägner bor i gamla ekar - Dryaderna, fick därför ge Fjällsippan sitt latinska namn.
Därav kommer även namnet "Dryas-heden" i vårt fjälllandskap.

Fjällsippor kan bli mycket gamla, det finns en chans att de små plantor vi har kommer att överleva det mesta i vår trädgård bara de får fortsätta att växa på en öppen och ljus plats, i kalkrik mark.
Ute i naturen har man påträffat fjällsippor med fler än 100 årsringar på de små grenarna.

Man vet nu att Fjällsippa en gång växte vild även i Skåne då man sedan länge hittat sådana blad inbäddade i fossil. Det betyder då också att även inlandsisen en gång täckte det området och att växter som Fjällsippa slog rot vid den tillbakadragande iskanten.
Även den tidsperioden har fått namn av denna växt - Dryas tiden. (11600-8600 f.Kr.)

Fjällsippans frö påminner om de frön som finns på Backsippa och Alpklematis.
Jag vet inte vad oddsen är att denna växt skall börja sprida sina frön här, men mig gör det inget om den slår rot lite här och lite där.

Plantera tulpanlök.

När jag besökte Fagernäs trädgård i Boden för några dagar sedan så skickade de med några förpackningar tulpanlök utan extra kostnad, (jag är en trogen kund) nu är ju snart säsongen att plantera höstlök slut här i norr så de delar nog ut av de förpackningar som fanns kvar.
Jag blir alltid glad för presenter som detta, Tack igen!

Det kanske är nog så sent att plantera tulpaner, men det har gått bra förr vid sen plantering, därför testar jag nu igen.
De rabatter som finns i vår lilla trädgård är till bredden fyllda med växter så det återstod bara att göra en ny  för tulpanerna. Det blev en liten tulpankulle.
Det är en liten kulle med grusblandad jord för att hoppas på att den kan hålla kvar värmen något, nu när vintern står för dörren och den första snön redan fallit.
Nu är trädgården frusen och kall.

När den första snön fallit liknar den nya tulpankullen en gräddtårta.
Jag har satt upp skydd för att ingen skall trampa här.

Som ni kanske redan läst här på bloggen så är ju tulpaner att betrakta som ettåriga sommarblommor här i norr. De övervintrar och blommar fint året efter plantering, men sedan blir det inget mer.
Men varför sörja över att vår trädgård råkar finnas på en nordlig breddgrad nu när jag fått tulpanlök gratis.
Att sätta blomsterlök nu på hösten är även att sätta in förhoppningar om en ny tid i trädgården, en tid då allt det gröna åter spirar och tulpanerna knoppas.

Om tulpaner har jag skrivit förut, det kan du läsa om genom att klicka på länken här nedan.
http://svanatrg.blogspot.com/2011/03/tulpaner.html

Den första snön.

Så kom den då, den första snön.
Redan tidigt i morse doftade det snö ute, en stund senare började det snöa.

Det föll stora snöflingor, när det snöar på detta sätt kallar vi det för att det snöar "lapp - handskar."

Snön ligger kvar även nu när det blivit kväll. Det är kallare här på höglandet mellan älvdalarna, i Boden har förmiddagens snöfall nästan smält bort nu.

Nu kommer skrivandet i bloggen börja med tillbakablickar till sommarens grönska, för det finns inte så mycket växter att fotografera utomhus just nu.

Ännu sitter några vackra höstlöv kvar på en Aronia, men de lossnar nog snart av kylan.

Oktober

Oktober månad började ovanligt varm här, de många regnen som avlöste varandra höll borta kylan.
För första gången någonsin fick skogslönnen sin gula höstfärg här, annars så har de frusit hårt i slutet av augusti eller början av september och övergått från grönt till brunt innan löven sedan ramlat av.
I år stod de gula och granna tills det blev -7º C, då fällde de genast alla löv dagen efteråt.

Det milda vädret har gjort att man fortfarande kan se vissa blommor här.
Violerna klarar några frostnätter utan att ta skada.

Efter en riktigt kall natt så hade det frusit is vid ån en bit härifrån.

Sedan de kalla nätterna så har trädgården avlövats nästan helt. Bara en Druvfläder bjuder ännu på lummig grönska.

Förutom druvflädern så är det inte mycket annat som är grönt än de vintergröna växterna.

Skuggorna blir längre om dagarna då solen inte orkar lika högt över horisonten som tidigare.

Trädgården känns öde och tom, trädgårdsmöblerna har vi burit in i ett förråd i väntan på vintern.

Det är då man blir glad när små paradisäpplen lyser upp den annars grå och bruna trädgården.
Vi hittade även en av de perenna växterna som börjat blomma igen, en Bergormrot.
Vår dotter tittade åtråvärt på den och frågade om hon fick plocka den, ja varför inte sa jag.
Plocka den sista buketten trädgården kan bjuda på nu, och hon plockade glatt bland de få kvarvarande blommorna.
Vår dotter älskar att plocka blommor.

Poppel

Populus balsamifera eller Populus trichocarpa.

För 20 år sedan planterade jag ett rotskott av Poppel vid trädgårdens gräns mot skogen.
Då var den liten, bara några decimeter hög.
Den växte sakta de tio första åren men har sedan dess vuxit med raketfart.
Mest troligt kommer trädet fortsätta växa och bli ett högt och stort träd i klass med våra stora björkar.
En fullvuxen Poppel kan bli 15 meter hög.

Jag är osäker om det är en Jämtlandspoppel Populus balsamifera eller en Jättepoppel Populus trichocarpa, då jag pillade lös en bit från en rot av ett gammalt ej namngivet träd i Boden.
Den senare skall få smalare form, men det hjälper mig inte så mycket för att fastställa vilken sort detta är, jag kallar den kort och gott för Poppel.
Här har den vuxit utan skador från klimat eller älgar. Trädet doftar gott men det tycker inte älgarna för de har aldrig ens smakat på detta träd. Andra träd bredvid har de gått bärsärkargång på i sin jakt på goda kvistar.
Speciellt om våren doftar trädet, då kletiga knoppar sprider väldoft i omgivningen.
Vår Poppel hamnade långt från trädgårdsmöbler, bilar och cyklar då jag fått höra att rester av de kletiga knopparna trillar lös från poppeln och fastnar på allt som finns under.
Här i trädgårdens utkant kan kletet falla hur det vill utan att förarga någon.

Dessutom har popplar en förmåga att skicka upp rotskott inom ett stort område vid trädet. Sådana rotskott kan ställa till besvär om de kommer upp där de inte skall vara.
Det var en sådan som är ursprunget till vår äldsta poppel.

När naturen runtomkring har förberett sig inför vintern och de ursprungliga träden fällt alla löv så flammar fortfarande vår största Poppel i gult.
Då tycker jag att den är som vackrast.

Växthuset är stängt för säsongen.

Efter den frostigt kalla natten i helgen så tömde och stängde jag så växthuset i söndags.
Förut om åren har denna dag varit fylld av stort vemod men i år känner jag samtidigt lättnad över att ha hunnit färdigt med detta arbete innan nattfrosten blir för svår.
När växthuset var nybyggt så testade jag hur mycket kyla som det kunde motstå, och gränsen gick vid -12º C, för då frös det genom trots att värmen var på för fullt därinne.
I år så stänger jag nu fastän det 'bara' varit -7º C.
Säsongen är ju ändå slut nu och skulle det bli strömavbrott någon natt så kan så mycket av våra ömtåliga växter förstöras, av de som funnit sin fristad där inne under den kalla hösten.

Före jag tömde växthuset så fanns det inte mycket utrymme kvar därinne.

Fuchior blommade så fint, de har repat sig efter nästan frostnatten som var mellan 11 och 12 augusti.
Då fick dessa vita blommor bruna sorgkanter.
Nu ser de åter ut som små ballerinor som dansar fram, och nu ställer vi alltså undan dem...

Ett av fikonträden har stora löv. Tänk om man hade kunnat ha dessa kvar lite längre till, men när nätterna blir för kalla så känns det verkligen som att "elda för kråkorna" genom att ha värmen igång i växthuset.
Även om fikonträden inte tar någon skada av viss frost så finns det mycket annat som skulle ta stor skada.
Det var dags att flytta ut alla växter.

Jag mellanlandade alla krukor utomhus på väg in mot potatiskällaren.
Här sorterade jag dem för att lättare kunna ta in de växter som vill övervintra svalt och torrt först, så de hamnar längst in på källarens hyllor.
Växter som Kaphyacint, Dahlia och Afrikas blå lilja skulle ruttna om jag vattnade dem i den svala källaren, samtidigt som andra växter skulle torka ihjäl utan att då och då få lite vatten under den långa vintern i källarens svala mörker.

Som ni ser på bilderna så har trängseln från växthuset bara flyttat ned i potatiskällaren nu och även ökat, eftersom utrymmet i källaren är mycket mindre än i växthuset.
Fikonträden är nu snart för höga och för stora för att rymmas i källaren, (de skulle behövt gångjärn så de kunde fällas ihop,) nu böjer jag dem försiktigt under taket istället. Än så länge går det bra att göra så.

Tack för i år små exoter, sov gott i vinter.
Vi väcker Er igen i april.

Blåklocka

Campanula rotundifolia 'album'

I trädgårdens torrare del växer Blåklocka, eller Liten blåklocka för att vara exakt, men jag har alltid bara kallat dem för Blåklocka så jag fortsätter med det även här.
Blåklockor tillhör de ursprungliga växter som är vanligt förekommande runt och i vår trädgård, de vill växa på torr och mager mark för att trivas bra.

I år har vi även upptäckt vita blåklockor, de har inte funnits här förut och jag har inte planterat in dem.
Eftersom de vita är så ovanliga här där vi bor så blev jag extra glad när jag såg dem för det är nog nära på 30 år sedan sist jag såg dessa vita blomma här, men då en kilometer härifrån vår trädgård, vid järnvägen mitt i byn.
Där växte det flera stora tuvor av vita blåklockor tillsammans med många fler blå.
Trots att jag bara var barn då så tyckte jag så mycket om dessa vita där de växte vid banvallen, och tyckte det var sorgligt när allt försvann då järnvägen fick ny sträckning och flyttades rakt ovanpå platsen för de vita och för vår by sällsynta blåklockorna.
Att ha en tanke på att rädda dessa tuvor när grävskopor och shaktmaskiner kom, det hade jag inte då.
Hade det varit idag så hade jag genast räddat dem alla från att bli krossade under grävmaskiner och traktorer.
Helt plötsligt så blev då de sällsynta vita blåklockorna än mer sällsynta, på gränsen till försvunna.
Att det sedan nu 30 år senare dyker upp vita blåklockor i och vid vår egen trädgård fyller mig med nostalgiskt lyckorus och jag utfärdade genast plock-förbud på dessa till min dotters förtret. Det var hon som fann dem och visade en för mig som hon förtjust plockat.
Hon älskar att plocka blommor!

För något år sedan så gjordes en inventering av växter här i landskapet Norrbotten och blåklockor fann man då på 852 av de platser som undersöktes.
Vita blåklockor fann man bara på 22 av dessa.
Nu finns de även i vår trädgård, kanske det då blir fyndplats nummer 23?

Blåklocka i oktober.

Men blåklockor skall nog ändå vara just blåa för att vara de blåklockor som vi alla förknippar med den svenska sommaren. Här i norr blommar de under högsommaren och jag tycker att de är så fina. Min fru älskar dem och tittar strängt på mig när jag tycker det är dags att slå gräset vid vägkanten.
Gudnåde mig om jag då slår ned några blåklockor.

Som en sista hälsning av sommaren som varit så blommar det ännu kvar några små blåklockor här bredvid, de är frostnupna men fortfarande mycket fina. Denna tid på året så uppskattar vi dem om möjligt än mer. Några andra vildväxande blommor är nu svåra att finna här, och om någon dag kan de alla svepas bort av Kung Bore.
Det är bara att njuta av dem medans tid är.

Kall morgon efter nattfrost.

Här kommer ett litet bildsvep från trädgården efter en kall natt. Det var -7º C tidigt i morse.

Vår vitblommande Ölandstok är fortfarande fin, även med rimfrost.

Äppelträdet 'Gyllene Kitajka' fäller sakta sina stora löv.

Ullungrönnen har fått sin höstfärg.

Bladen på rhododenron slokar av kylan, men morgonsolen får de att vakna igen.

En vit Viol hänger ännu med, trots kylan.

Morgonsolen tinar sakta rimfrosten på bilens vindruta.

Nu är det läge för dubbdäck här i norr.

Ha en härlig dag!

Korallkornell

Cornus alba 'Sibirica'

När hösten är här så är våra korallkorneller som vackrast.
De för en anonym tillvaro i trädgården under sommaren då de varken syns i allt det gröna eller ser speciellt spännande ut för den delen heller. När så hösten är här så sprakar buskarna i höstens alla färger under några veckors tid.

I vår trädgård finns två Korallkorneller som planterades i mitten av 1980-talet och de har sedan dess inte vuxit så mycket, de har nu en höjd av ungefär en och en halv meter.
För det mesta klarar de klimatet bra men vissa år så har kanske så mycket som hälften av buskarnas grenar frusit bort under vintern, och på det sättet föryngras buskarna ständigt. Det gör inte så mycket för på det sättet växer det hela tiden upp nya grenar från roten, och de unga grenarna är de som är vackrast för de är vackert korallröda.

Korallkornellen har sitt ursprung i Norra eurasien, och visar genom att överleva så pass bra i vårt klimat att det är en riktigt härdig buske.

Jag fick en gång frågan om buskens bär är giftiga och kollade upp det på Giftinformationscentralen, de skriver att hela växten är ofarlig.
Kan vara bra att veta.
Bären är fina de med även om de är små och inte gör så stort väsen av sig.

Här i Norrbotten är vintern lång, den börjar som oftast i november och pågår fram till slutet av april.
En tid som känns väldigt lång då just inget händer i trädgården.
Då är det tur att vi har våra korallkorneller, för som sagt, detta är en växt som är som tråkigast om sommaren, annat är det på vintern.
Korallkornellens röda grenar står då i vacker kontrast mot den vita snön och de blå skuggorna.

Sköldpaddsört



Chelóne oblíqua

Det är oktober och endast en av de perenna växterna blommar fortfarande som om det varit sommar. Men det är det inte. Inte här i norr.
De andra perenna växter har har gulnat eller vissnat ned.
Trädgården runt omkring har övergått i sprakande höstfärger och de flesta vildväxande buskar och träd har sedan länge tappat sina löv. Bland de inplanterade trädgårdsväxterna är läget ett annat, några står fortfarande gröna och fina även om de flesta fattat att vi passerat höstdagjämningen sedan en tid tillbaka och att det är läge för att invintra.

Vår Sköldpaddört har först nu fått sitt sommarflor och den verkar nästan helt obekymrad om den nattfrost som varit. Plantan är ny för i år, den kommer från Helens Trädgård utanför Piteå,
(se hennes fina trädgård genom att klicka på länken)  http://helenstrdgrd.blogspot.com/
jag fick den av henne i mitten av augusti månad så den hade hunnit få knoppar då. Hoppas den hinner blomma även nästa år då den får en något senare start än i år, då våren är kallare här än i Piteå - trakten.

Sköldpaddsört kommer ursprungligen från Nordamerika och trivs att växa i fuktig jord i sol till halvskugga.
Växten blommar som synes mycket sent på säsongen här i norra Sverige, men den verkar ändå klara nattfrost utan problem. Vi får väl se hur många minusgrader den tål innan trädgårdens sista sommarflor falnar.

Sköldpaddsört utsågs till Årets perenn 2004 av Perennagruppen.
Sköldspaddörtens blommor skall påminna om djuret sköldpadda, och med lite fantasi kan även jag se det jag med.

Varm höst och det svenska köldrekordet.

Det är oktober och september månad har just passerat.
September 2011 skulle visa sig bli rekordvarm här i norr. Vi har visserligen haft nattfrost, men det är bara två nätter som varit så kalla, övriga nätter i september har varit milda och varma för årstiden.
Det har även regnat som aldrig förr, jag vet inte att det regnat så mycket något annat år.
Än står den lägst liggande delen av trädgården i vatten.
Jag har planterat fukt älskande perenner där, hoppas att de klarar att stå i vatten en tid innan regnvattnet rinner undan. Vad händer om kylan kommer när allt vatten ligger kvar?
Men det är som sagt varmt för årstiden ännu.
Kanske att trädgårdens träd med sydligare gener hinner förbereda sig inför vintern i år, när kylan slår till brutalt med hård nattfrost innan de vuxit färdigt för säsongen, så fryser de ofta tillbaka och får börja om från början igen året efteråt.

Om det är varmt nu så vill jag visa att det inte alltid har varit så här varmt här denna årstid.
Vår trädgård finns i byn Brännberg, och här har vi faktiskt Sverigerekord när det gäller kyla i september månad.
Den 29 september 1939 var det - 15,2º C här i Brännberg.
Burr! Snacka om nattfrost!
Inte undra på att våra gamla björkar tappat alla löv sedan länge och förberett sig inför vintern, de kanske kommer ihåg hur kalla höstarna kan vara här...
I natt har det varit nattfrost igen, med nästan tre minusgrader. Inget om man jämför med det gamla rekordet förstås. Oktober börjar kyligt här.

Från januari 1999 så har Karesuando det svenska köldrekordet den månaden,
med hela -49 º C, här i Brännberg hade vi då "bara" -46,4 º C.
Att förklara den kylan går bara att likna vid att befinna sig ute i rymden, det kändes som att atmosfären saknades runt jorden den dagen.
Alla ljuden utomhus hördes så mycket bättre då, det fanns ingen fukt i luften som hindrade ljuden från att nå fram. Det var läskigt, och läskigast av allt var att man faktiskt kan frysa ihjäl av sådan kyla.
Det absoluta svenska köldrekordet hittills står Vuoggatjolme för med -52,6º C, enligt listan ovan.
Inte undra på att folk hade kallortstillägg förr. Varför togs det bort?

Det är tur att vi i Brännberg inte står för det svenska köldrekordet under någon av sommarmånaderna, för vi är väl alla överens om att september är en höstmånad. (även om det ser ut som om september har kvar sommarflor hos er i söder)
När jag tänker på den kyla som med all sannolikhet snart kommer så känner jag att jag idag skall ta vara på den varma höstdagen och njuta av de vackra höstlöven medan de fortfarande finns kvar på träden.
Ha en fin dag alla ni.