|
Pipranka Aristolochia macrophylla |
Jag har länge haft en dröm om att drapera vårt hus med gröna klätterväxter.
Pipranka
Aristolochia macrophylla har stått högt upp på listan över de klätterväxter jag önskat, de stora bladen ger en sådan frodig grönska som jag länge drömt om, men jag lär få fortsätta att drömma för någon Pipranka vill inte växa här i vår trädgård.
Jag har försökt med denna klättrare två gånger, men redan efter den första vintern så har "loppet varit kört" så att säga.
De bilder jag visar här på gröna fina piprankor är inte från vår egen trädgård utan från ett hyreshus vid Kyrkgatan i Boden. Jag fotograferade dessa i höstas, de behöll sina gröna blad långt efter att andra träd och buskar fällt sina löv.
Piprankorna växer där mot en norr-vägg och står planterade tätt intill väggen. Jag gissar att det läcker ut viss värme från huset som gör att tjälen släpper snabbt om våren och därför trivs piprankorna så bra även på denna nordliga breddgrad.
Pipranka räknas vara härdig upp till och med svenska zon 5, men de plantor som finns i Boden trivs bra trots att Boden har växtzon 6.
Hyreshuset är någon form av kommunalt äldreboende.
Det är roligt att parkförvaltningen testar en växt som inte räknas som fullt härdig här.
Piprankan måste ha någon form av spaljé att klättra mot, de kan inte själva få grepp om en vägg, den kan växa upp till sju meters höjd, ibland ännu högre.
Jag hade under flera år vårt andra försök av pipranka planterad i en stor kruka, jag ville ju så gärna ha en pipranka. Den första piprankan hade jag planterat på upphöjd bädd mot söderväggen och hoppades mycket på den, men det gick ju inget vidare.
Det enda som minner om den planteringen idag är de många ståltrådar jag spände upp på husväggen som skulle bära min pipranka.
Därför fick den andra piprankan stå i kruka men efter några år så blev den så stor att den blev svår att hantera, dessutom trivdes den inget vidare i kruka när den blivit stor.
Att jag sedan plockade lös en liten skogslönn som slagit rot i den krukan fick piprankan att se ledsen ut hela den sista sommaren.
Piprankan fick övervintra i potatiskällaren och fick starta våren redan i april i vårt växthus.
Men jag blev less på att bära runt på den stora krukan med de ännu större grenarna, och planterade denna till sist på en väl dränerad plats mot en norrvägg för att slippa den besvärande och ut-torkande vårsolen. Jag hade en teori om att den första piprankan torkat ihjäl av vårsolen, men vad hjälpte det?
Den grova stammen som piprankan fått under tiden som krukväxt är idag det enda som minner om det andra försöket.
Pipranka härstammar från Nordamerika, men där växer den säkert på varmare breddgrader än min.
Växter från Nordamerika har det ofta svårt att etablera sig i vår trädgård, kanske växter från Alaska och Kanada skulle klara sig här i norr?
Det finns även Koreansk pipranka, den skall vara lika härdig som den vanliga.
Några bra bilder på mina piprankor har jag inte, men det andra försöket skymtar till höger på bilden nedan från sin tid som krukväxt.
I ampeln mitt i bilden syns en Surfina och en Klematis av något slag.
Ska mina drömmar om pipranka sluta så här?
Vem vet?
Kanske jag redan till sommaren "snubblar" över någon liten planta med oemotståndligt frodigt gröna blad hos någon handelsträdgård. Kanske får dessa blad mina drömmar om att klä in huset i grönska på kontinentalt vis att vakna till liv igen.
Man kan ju alltid hoppas, men hur skall jag då lyckas att hålla den vid liv?
Uppdaterad oktober 2012.
Visst köpte jag en ny pipranka, den får bo i kruka än så länge...