Blågull

Polemonium caeruleum

Den första växt som vi hämtade hem till vår trädgård från de gamla trädgårdsplatserna vid Svanåmyren var just Blågull. Där det funnits trädgårdar för mer än 50 år sedan höll den sig envist kvar och påminde om att där bott folk förut.
Vi planterade några plantor i rabatten vid vår grusgång, men snart kom nya små fröplantor upp i grusgången med sådan växtkraft att våra plantor av Blågull fick flytta till trädgårdens utkant och till rabatter där de kan sprida sina frön som de själva vill.

Polemonium caeruleum 'album'

Den vita varianten tycker jag bättre om än den blå, kanske för att de vita är så få hos oss och de blå växer som ogräs till och med vid vårt garage där jag skottar snö om vintern. En synnerligen envis och otroligt härdig planta har vuxit där sedan 1993.
Då planterade jag några där mot garageväggen, vad det var för blomster hade jag ingen aning om, det där med namn på blommor var då något som bara min fru var duktig på.
Hennes intresse smittade av sig på mig och nu kan även jag namnen några blommor.

När jag började skriva denna blogg i adventstid och kom att kalla bloggen för Svanå trädgård så kom jag ihåg att jag borde kanske skrivit om Blågull, som ju var först av alla växter till vår trädgård, men jag upptäckte att jag saknade foto på denna växt.
Inte en bild fanns att finna på en Blågull.
Jag har alltid tyckt att det är något tråkigt över denna växt, att den sprider sig som en löpeld med frö gjorde den tidigt till ett problem och problemväxter fotograferades inte då på filmrullarnas tid. Inte senare heller för den delen.

Men vad klagar jag på egentligen, att vi har en perenn som är otroligt härdig och sprider sig bra med frö är ju inte illa. De vit-blommande är som sagt de vackraste, men det är inget större fel på de blå heller.