Zonknäckare!

Jag har ju förut skrivit om vår manchuriska valnöt, och de problem som jag har med att få den att överleva och växa i vår trädgård.
Ofta har jag jämfört den med en Manchurisk valnöt som växer hos våra vänner i Boden, för att liksom visa på skillnaden i klimatet mellan Boden och den by där vi bor. Vi köpte träden samtidigt, men de har utan att överdriva, vuxit väldigt olika.
Här visar jag nu trädet i Boden som de senaste åren nått en enorm höjd jämfört med vårt lilla, som nu endast är en meter högt.
Våra vänners träd får dessutom nötter för första gången i år.

Här ovan syns våra vänner Eva och Jan Larsson där de står under sin Manchuriska valnöt.

Manchurisk valnöt Juglans mandchurica är ett av mina absoluta favoritträd, det kallas inte utan anledning för Nordens palm.
Vi har förstås pratat om varför det kan skilja så mellan våra träd, och vad det är som håller vårt tillbaka, när deras växer så det knakar.
Kanske skillnaden består av att nattfrosten slår till några veckor tidigare här i vår by jämfört med i Boden.
Manchurisk valnöt ser ut att klara sträng kyla om vintern om bara hösten varit lång och varm så årets tillväxt hunnit förvedas före nattfrosten slår till.

Jag är förstås grön av avund, men samtidigt glad över att de lyckats så bra med sin manchuriska valnöt som ibland bara anses som härdig till svenska växtzon 3, ibland till 5, men Boden har växtzon 6.
Kanske är denna växtplats på en sydsluttning vid en sjö helt perfekt.
Inte som i vår trädgård, svag lutning mot norr, vid kanten av myrmarker.
Som sagt, det här är inte vårt träd, det är så litet jämfört med detta.
Jag är ändå glad över att vårt lilla träd ännu alls är vid liv, att det inte blivit knäckt av vår kalla odlingszon.

Kanske det finns fler stora manchuriska valnötsträd på nordliga breddgrader, men jag hoppas att detta fina träd kan inspirera andra som tvekar om hur långt norrut man kan plantera dessa träd.
Så långt norrut som i Boden går det som synes utmärkt.