Hjälten från Åkerholmen.

Åkerholmen

Här kommer en berättelse från förr...

Inte så långt från där vi bor finns byn Åkerholmen.

En av våra grannar berättade förut om en man som skall ha bott där för länge sedan.

En man som utförde ett hjältedåd som ung.

Hur det kom att den mannen bosatte sig i Åkerholmen börjar för mer än 200 år sedan.

Det var tidigt 1800-tal då denna berättelse hade sin början. Troligtvis 1809.

Det var tider av krig här i norra Sverige, ryska trupper hade åter dragit in i länet.

Det var sommar och tid för slåtter i en by i närheten av Piteå. Två pojkar i övre tonåren höll på med slåtterarbetet, men det varma vädret gjorde att de valde att ta en paus.

De satte sig ned vid en lada som fanns där vid ängen och de slumrade till.

De vaknade strax av att någon kom med häst och vagn på vägen som drog förbi vid ladan.

De såg att det som närmade sig var en vagn med ryska soldater, pojkarna blev förstås rädda, men trodde att de redan var upptäckta, och att det var försent att fly eller för att gömma sig.

Kanske var det så här det gick till när ryssen skrämdes...

Pojkarna tänkte att de inte skulle låta sig fångas utan strid så de tog upp långa träkäppar som fanns vid ladan och sprang mot den ryska vagnen samtidigt som de skrek.
När de kom fram till de minst sagt överrumplade ryssarna så stack de in sina käppar i vagnens hjul så det tog tvärstopp för det ryska ekipaget.
Ryssarna måste ha trott att de hamnat i bakhåll av svensk trupp och flydde från vagnen "hals över huvud" och sprang in i skogen där bredvid.
Pojkarna satte sig själva vid tömmarna och körde snabbt därifrån med den ryska vagnen.
De överlämnade sedan vagnen med dess innehåll till de svenska militärerna.

Som tack för sitt hjältemod belönades de två pojkarna med mark och nya efternamn, soldatnamn.
En av dessa pojkar fick mark vid den vackra sjön i byn Åkerholmen. Där byggde han senare en liten gård där han livnärde sig och sin familj av det som sjön och skogen hade att ge.
Vi vet att pojken som kom att bygga i Åkerholmen fick namnet Harr.

På min väg till arbetet så passerar jag flera lador. Kanske var det vid en liknande lada som pojkarna i berättelsen lade sig att vila? Vem vet?

Min granne som nu är mer än 90 år har även berättat att man ännu kan se spår av den lilla gård som den unge Harr byggde sig där vid sjön. Huset är sedan länge borta, men delar av grunden skall finnas kvar i en skogsdunge ännu idag.

I somras så åkte jag själv dit och sökte upp denna plats, jag visste ju på ett ungefär vart jag skulle söka, så det var inte så svårt att finna husgrunden.

Här syns en stor platt sten vid husgrunden, som mest troligt en gång fungerade som ett trappsteg framför husets ytterdörr. Jag hade inte räknat med att så mycket spår ännu skulle finnas kvar från den gård som fanns där för 200 år sedan.

Del av stengrunden.

Så stilla och bortglömt finns ännu grundstenarna kvar, om än naturen gjort ett försök att ta tillbaka området.

Jag stod där vid husgrunden och funderade på det arbete som de som bodde här utfört, här fanns nog bara vildmark när unge Harr fick som belöning att bosätta sig här. Bara några kilometer från den gamla husgrunden finns en plats som än idag kallas Svenskudden. Det var där den förste svensken bodde när området försvenskades.
Kanske blev belöningen för unge Harr en del av den strategin?

Jag funderade vidare på hur två obeväpnade tonårspojkar lyckades att skrämma flera ryska soldater så att de valde att fly från sin vagn.

Hjältedådet hade ju kunnat sluta mycket illa för de båda pojkarna, men de lyckades med något som de nog inte själva kan ha trott varit möjligt.

Ryssar hade ju varit här i området förr då de plundrat och bränt hela städer, så helt ofarliga var ju inte soldaterna i vagnen.
Läs mer om kriget 1809 här.

Berättelsen om Hjälten från Åkerholmen fick jag höra första gången redan då jag själv var mycket ung, jag tycker att det är på tiden att jag sprider den vidare nu.