Svanåmyrens glömda trädgårdar. Del 1

Här syns jag själv vid en stuga som inte längre står upp. Vi kallade denna plats för Skogsgården.

Inte så långt från byn där vi bor finns en liten stilla insomnad by vid  Svanåmyren.  Även på den tid som byn var som störst så fanns där inte fler än ca 15 hus och gårdar. Nu finns det en gård kvar där jag tror att det bor folk året runt, och ett mindre hus som används som sommarstuga. Det finns även kvar tre ödehus som är så förfallna att de är helt obeboeliga, de övriga av husen är sedan länge borta.

Det enda som avslöjar vissa av de forna gårdsplatserna är i bästa fall rester av husgrunder som blivit kvar sedan byggnaderna rivits. Vid några av de gamla gårdsplatserna finns även trädgårdsväxter kvar.

När vi flyttade till vårt hus med en trädgård som förutom tio björkar bara bestod av några buskar så blev det från Svanåmyrens gamla trädgårdar som vi hämtade växter, mest perenner som blev grunden till flera av våra rabatter. Vi var noga med att inte skövla utan plockade med några av de massor av växter som då fanns där. Det var i mitten av 1990-talet och trots att det är relativt nära härifrån så har jag inte varit dit på länge. Vår trädgård rymmer inte så många fler växter, och vi har ju redan skaffat de sorter som finns där.

Dessutom finns en risk med att åka dit och promenera på de gamla gårdsplatserna. Det finns gamla brunnar kvar. Fullständigt livsfarligt då de i bästa fall täckts med trälock för en så där 30 eller 50 år sedan. De som täckts på sådant sätt är idag svåra att se då mossa och ris vuxit över de nu ruttnande trälocken.

Ett hörn av Blomstergården.

Men att gå omkring där i de nu bortglömda trädgårdarna var en smått fantastisk upplevelse. Jag kände mig som en upptäcktsresande, en växtsamlare i ett fjärran land som kunde hitta vad som helst. Från denna tid finns bara dessa tre ynka foton i våra fotoalbum. Men kanske de ger en liten bild över hur det var och kanske fortfarande är där.
De fem gårdsplatser som var fyllda med flest växter gav vi egna påhittade namn som Aklejagården, Rosgården, Stormhattsgården, Skogsgården och den största av de alla, Blomstergården.

Höga Riddarsporrar i Skogsgården.

Bilden ovan visar mig själv i full färd med att gräva upp en Riddarsporre. Visst är de höga, men så hög som i skogens svala skugga blev den aldrig i vår trädgård. Jag tror fortfarande att den längtar tillbaka till skogens svarta mylla vid Svanåmyren.
När vi var på denna plats så överaskades vi av ett knakande och brakande, ljudet av ett djur som kom springandes mot oss. Vi stod helt stilla och jag hann tänka på om hurvida  man skall fly eller spela död vid björnmöten. Fram ur buskar och riddarsporrar hoppade så fram ett rådjur.
Det stannade tio meter från oss och vi iaktog varandra tyst.
Tre sekunder senare så vände rådjuret och försvann lika hastigt som det kommit i riktning mot den stora Svanåmyren.
Vid ett hastigt besök vid Blomstergården en gång när vi skulle plocka en bukett smörbollar så gick jag en bit längre in på platsen från vägen räknat. När jag närmade mig det som fanns kvar av en gammal jordkällare så hörde jag hur det morrande därifrån. När jag stannade upp och väntade stilla så hördes det morrande ljudet ännu en gång. Jag backade sakta baklänges därifrån och sa till de blomsterplockande damerna att nu måste vi åka härifrån. De hade lite svårt att tro mig men jag tyckte inte att det var någon bra idé att gå fram till jordkällaren och se vad det var som fanns där. Vi åkte därifrån men jag funderar fortfarande ibland på vad det var som morrade och varnade mig från att komma närmare.

När sommaren kommit och de glömda trädgårdarna vid Svanåmyren åter blommar i all sin prakt, så skall jag åka tillbaka dit och fotografera så ni får se hur det ser ut där nu.
Om jag nu vågar förstås...