lördag 12 september 2015

Mor

Här är den första bilen i Brännberg, mitt i bilden syns Karolina Nordberg, till höger hennes son Nils.

Till samlingen med sällsamma berättelser från Brännberg kommer här några berättelser som faktiskt en gång publicerats i tryck, i den lilla boken 'Mor' från 1947.
Boken skrevs av Nels Nordberg, och berättar om olika händelser ur hans mors liv.
De olika berättelserna beskriver hans mors starka tro på Gud, och ger en glimt av hur livet var i denna skogsbygd i början av 1900-talet.
Jag hade turen att få en göra en kopia från en kopia som finns hos min granne som nu är 94 år.

Helgelseförbundets förlag, Motala 1947

Nels Nordberg var en känd profil här i byn, och han kanske mest är ihågkommen för sin snällhet, att han hjälpte de som behövde hjälp.

Det är med stolthet som jag nu får återge några av dessa gamla berättelser från en annan tid, för länge sedan, men ändå, alldeles nyss.

Nels, eller Nils som han egentligen hette, började kalla sig Nels efter att han bott en tid i USA.

 Bilderna 1, 3 och 4 och text publicerad med tillstånd av Nels Nordbergs dotter Christina.


Nels Nordberg
Älgjakten

Far hade gått i fjorton dagar och sökt älg, men ingen funnit. Modet sjönk, allteftersom dagarna gingo. Sin missräkning lät han mor höra för att göra henne intresserad av saken. ’Knarve du på’ var det enda mor hade att uppmuntra med. Sista dagen av jakten kom, och den var regnig och grå. Redan tidigt vaknade far, men då han såg hur dåligt jaktväder det var, så beslöt han att ge upp och ej pröva lyckan mer. Mor var tyst en stund och bad. Men så sade hon: -Idag ska du gå.
-Gå, sade far, men vart ska jag gå?
-Du ska gå längs sjön och följa rågången till åskiftet, där ska du få älg.
Far gick, och just där mor anvisat fann far en stor älg stående. Han lade an och sköt. Älgen stupade, och bara ett par timmar efter samtalet på morgonen var far hemma igen med budet om jaktlyckan.

När jag nu talar om jakt så kommer mig i minnet om hur mor fångade en sjöfågel på skogsvägen borta vid sjön. Det hade kommit bud om att jägmästaren och någon till ville spisa middag hos oss, det var ju glest mellan gårdarna och långt till närmaste handelsbod. Mor hade ej annat än bröd och mjölk i matväg, och det blev därför ett bekymmer för henne att ordna för middagen. Ett par kilometer från oss på andra sidan sjön bodde närmaste granne, och dit begav sig mor och bad dem sätta ut fångstredskap i sjön för att fånga någon gädda. Nästföljande morgon skulle hon hämta den.

Grannarna satte ut fångstredskapen i sjön och nästa dag kom mor för att hämta middagsmaten, hon blev därför icke lite förvånad då den hjälpsamme grannen lät henne veta att intet hade fångats under natten. Nu blev mor bekymrad, det var ej många timmar tills gästerna skulle komma. Hon hade intet annat att göra än att bege sig på hemväg. Medan hon gick där på stigen samtalade hon med Gud: -’Vad menar Du Gud? Du hade ju lovat mig hjälp om jag gick hit’. Så där fortsatte hon stigen fram i tankar och bön. Då såg hon en gräsand slå sig ned på stigen alldeles framför henne. Följande en plötslig ingivelse böjde mor sig ned och fick tag på en ”träklack” en sådan där skarpkantad träbit som blir vid trädfällning. Först efteråt tänkte hon på hur egendomligt det var att trädklacken låg just där.
Så snart hon fått den i sin hand så kastade hon den med kraft mot anden och träffade så att andens huvud slogs av. Nu var det klart för henne vad Gud ville att gästerna skulle få till middag, men den tiden på året så var inte fågeljakt lovlig, och det var inte utan bävan hon bjöd sina gäster till bords.


Medan de spisade så grep mor tillfället att vittna om bönhörelsen som givit dem middagsmat, och så tillade hon: ”vill nu herrarna anmäla mig för olaga jakt så får ni det, men jag hade intet annat att bjuda på”. Gästerna satt där förvånade och tysta. Någon anmälan om olaga jakt hörde mor förstås aldrig av.

Bild från gården i Altervattnet, vid Brännberg.

De stulna näbbskorna.

Det var länge sedan det skedde, men jag kommer ihåg saken mycket väl.
På den tiden fanns ingen landsväg till Brännberg, utan folk från skogarna häromkring följde stigar i terrängen fram till järnvägen, och gick sedan längs denna till Brännberg, dit man dit man ibland hade ärende till post, järnväg eller handelsbod. Nu var det vanligt att kvinnorna medan de vandrade genom skogen hade ett par sämre skor på, och bar ett par bättre i handen för att byta i skogskanten innan samhället uppnåddes. Där lät man skorna stå kvar under ett enkelt regnskydd, tills man var på återväg. Nu hände sig att mor en gång ställt ett par näbbskor där, men då hon kom från Brännberg på väg hem och skulle byta skor, var dessa försvunna. Någon hade under hennes vistelse i samhället stulit skorna.
Under vägen hem talade hon med Gud och bad Honom låta tjuvgodset bränna så under tjuvens fötter så att denne måste bli tvungen att återställa skorna. Hemkommen talade hon om saken för jungfrun och de andra, även nämnde hon sin bön om att tjuven icke skulle behålla det stulna. De hemmavarande skämtade då med mor och frågade om de finge gå och hämta skorna.
"-Nej inte än" svarade mor, jag ska säga ifrån när ni få gå.
Några dagar senare sade mor "-Nu kan ni få gå efter skorna".
Vår jungfru Anna blev sänd åstad att hämta dem, och mycket riktigt, skorna stodo där mor hade ställt dem.
Tjuven hade inte kunnat behålla dem.
Mors tro kom inte på skam.

Järnvägsbygge i närheten av Brännberg vid den tiden när Karolina just hade flyttat till gården i Altervattnet tillsammans med sin man.
Mor och unionskrisen

Jag kommer ihåg en liten episod från 1905 då det var nära att vi fått krig med Norge.
Spänningen var olidlig också här i våra bygder. Krisen hade nått kulmen och man ansåg att krig eller en fredlig uppgörelse hängde endast på några få timmar.
Mor var på besök hos vänner i Brännberg och stämningen där var mycket upprörd. På grund av informationen genom järnvägsmyndigheterna var alla inställda på ett enda, att om några timmar är det krig.
Kvinnor grät och alla var upprörda då mor kom dit, men hon var lugn.
Inte heller kunde deras oro rubba henne ur sinnesjämvikten. Hon var som vanligt.

Då måste man fråga henne: -hur kan du vara så lugn, då du vet hur det står till? Krig är oundvikligt.

Lugnt och stilla svarade mor,: -det blir inte något krig.
Förvånade frågade man, hur vet du det?
Och svaret kom: -"Till mig har Gud sagt, dina ögon skola icke se din man eller dina bröder gå ut i krig."

Som vi vet så blev krisen upplöst i fredliga uppgörelser, till lycka för båda parterna.
Men medan ännu två länders militärledningar och diplomater gingo ovissa om utgången så hade Gud uppenbarat detta för en enkel kvinna i Norrbottens obygder.

Klicka på bilden så den blir större för att kunna läsa om järnvägsarbetarens omvändelse.

Det finns förstås fler berättelser i den lilla boken, men med dessa här så får ni ändå ett smakprov ur boken som i det stora hela varit praktiskt taget helt okänd, i alla fall nu, i vår tid.
På ett sätt så är idag boken ett historiskt dokument från en annan tid än vår.

Karolina Nordberg föddes i Alvik utanför Luleå den 19 april 1856.
När hon var trettiofem år gammal så gifte hon sig och året efteråt så flyttade hon tillsammans med sin man till gården i Altervattnet några kilometer från Brännberg, med en fin utsikt över sjön Statträsket.
Där bodde hon sedan kvar fram till sin död 1937.

Här nedan visar jag dödsannonsen över Karolina, den fann jag i en ask med urklipp bland saker från min egen farmor. Hon hade sparat Karolinas dödsannons där.


Än finns gården kvar vid sjön, men nu används huset bara om sommaren.

Gården i Altervattnet, bild från Birger Morén.

Berättelsen om bönestenen i skogen.


Min granne Gerhard visade mig dessa bilder här under:







Tack Gerhard. Utan dina berättelser vore jag så mycket fattigare.

3 kommentarer:

  1. Interessant å lese. Hilsen fra andre siden av grensen!

    SvaraRadera
  2. Vilken skatt du har fått tag på!
    Fascinerande läsning.
    Ha det gott!/Laila

    SvaraRadera
  3. Hejsan Hans!
    Åter en fantastisk historia från förr. En skatt du samlar på dig och för vidare.

    Än har vi ju det varmt och gott temperaturmässigt ute så jag håller tummarna för att Vit Lundsköna ska hinna blomma.

    Ha det bäst!

    SvaraRadera