Gullbandslilja

Lilium auratum

Den fina gullbandsliljan finns inte kvar i vår trädgård längre, men vi hade den under flera år planterad i kruka som vi övervintrade i vår potatiskällare.

Jag hade läst att Gullbandslilja bara är härdig till växtzon 4, därför fick den växa i kruka här.

När gullbandsliljan öppnade sina stora knoppar så fick vår trädgård en exotisk gäst vars like vi aldrig skådat förut.

Jag vill minnas att den doftade härligt.

Gullbandslilja trivs på magra jordar med lågt ph-värde, kalk är rena giftet för dem.

Denna lilja har sitt ursprung bland japans berg, vintertid är de täckta av snö.

Speciellt det där om snön var min tröst när hösten hade övergått i vinter och gullbandsliljan hade blivit kvar i den redan frusna och snötäckta rabatten.

När den inte kom igång att växa året efteråt så grävde jag försiktigt fram löken men det fanns inget liv i den då.
Nu börjar det vara dags att köpa en ny lök, för de senaste två åren har jag saknat denna lilja.
Denna gång skall jag inte testa dess vinterhärdighet igen.

Nu på morgonen är det - 31 grader kallt här i vår trädgård.



Uppmärksammad!

Jag hade för en tid sedan förmånen att få en utmärkelse till min trädgårdsblogg.

Det var av "Helen i Piteå" som i sin blogg, "Tankar om och från min trädgård", gav den till mig.

 Läs själva på Helens blogg;

http://helenstrdgrd.blogspot.com/2011/01/som-bloggare-borjade-med-en-overaskning.html#comments 

Så här motiverar hon varför just min blogg förtjänar en sådan fin utmärkelse;

"Både lärorikt och inspirerande berättar Hans om sin trädgård i kallt klimat. Sverige är ett avlångt land och många tror att inget går att odla i höga zoner. Hans bevisar motsatsen."

Tack Helen, jag blev glatt överaskad.

Med utmärkelsen följer att man ska berätta tre saker om sig själv och skicka utmärkelsen vidare till tre andra bloggare.

Först tre saker om mig själv...

1. Jag och min fru bor med våra tre barn i mitt barndomshem här i byn Brännberg i Bodens kommun.

2. Mitt trädgårdsintresse väcktes av min fru som började att så frön och plantera direkt vi flyttade hit. Före jag träffade henne kunde jag inte mycket om trädgårdsväxter.

3. Jag jobbar som Fritidspedagog vid en grundskola i Boden.

 Att välja endast tre bloggare är jättesvårt. Det här med bloggande är ganska nytt för mig, och jag behövde en tid på mig att fundera på till vilka tre bloggar jag skulle skicka utmärkelsen vidare till.

Men mina val blev till slut följade!

Blomsterbo

http://blomsterbo.blogspot.com/

Med sin vackra blogg berättar Ulrica om sin trädgård och sina projekt, den är lätt att läsa och innehåller mängder med lärorik information om hennes växter. Hon är dessutom, liksom jag en trädälskare som skaffar många spännande träd till sin trädgård.



Hannu på Kinekulle

http://hannu-s.blogspot.com/

Sedan man lyssnat på Hannu när han berättat om sin trädgård och fortsatt att ta del av hans trädgårdstankar via hans blogg så blir det lätt beroendeframkallande att fortsätta.
Få andra personer kan med sådan glöd och intensivitet inspirera till trädgårdsintresse.



Mió Evanne

http://www.evanne.se/

Den här personliga bloggen ger tips på både film, musik och nöje.
Här berättar Mió om sina tankar och låter oss alla följa vad som händer på sina resor runt till olika länder, då speciellt till Frankrike.
Mió ger den grå vardagen en nyans av alla regnbågens färger.



Ha en fortsatt bra dag!

Skogsolvon

Viburnum opulus



I vår trädgård växer ett litet Skogsolvon med lite speciell historia.

Min fasters man jobbade i skogen. Han kände till skogarna här runtomkring väldigt väl.

Så en dag i mitten av 1980-talet såg han något han aldrig förut sett.

I en glänta växte en liten buske med vita vackra blommor,

"Det var som om en del av Paradiset hade ramlat ned på jorden", brukade han berätta. Jag minns honom ännu så väl.

Han grävde upp den underbara lilla busken med bara fingrarna och bar hem den med hjälp av sin ryggsäck.

Han planterade den hemma vid sitt hus här i Brännberg.

Skogsolvonet växte med åren och blev större.

Åren gick och min faster bodde kvar i huset även sedan hon blivit änka.

Men så började hon att prata om att flytta närmare sina döttrar.

Jag hade av en slump hört att det skulle gå att rota kvistar från skogsolvon på samma sätt som man kan göra med svarta vinbär.

Sommaren före hon flyttade från sitt hus lade jag ned en kvist mot marken och lade en sten ovanpå, för att hålla kvar kvisten. Jag skrapade lite med nageln på grenen, på det ställe som skulle ta mot marken.

Året efteråt flyttade hon. Den sista veckan som hon bodde kvar lyfte jag på stenen och såg att det vuxit ut nya rötter ur den lilla kvisten, där den legat mot marken.

Jag tog med den rotade kvisten hem, och planterade den i vårt trädgårdsland.

Tänk att det fungerade, den började växa och fick stå där i några år för att växa till sig innan jag flyttade den till den plats där den står nu.

Den stora olvonbusken står kvar ännu och blommar gudomligt varje år i juni. Även min lilla avläggare har blommat de senaste åren.

Nu har jag igen lagt ned en gren från mitt lilla Skogsolvon mot marken för att rota som avläggare.

Den har jag tänkt att ge till min kusin som förövrigt blivit väldigt trädgårdsintresserad. Jag skulle tro att hon skulle uppskatta en avläggare från det Skogsolvon hennes far hittade där långt inne i skogen för länge sedan.

De vackra röda bären är tyvärr giftiga, men skall smaka "amöbadysentri" = väldigt illa, så någon större risk att barnen äter av bären skall det inte vara.

Här i Norrbotten växer olvon  i regel längs bäckar och i sydlägen, och förekommer i länets södra delar, främst i Piteå- och Älvsby kommuner.

Jag tror inte att man längre får gräva upp Skogsolvon från skogarna här runtomkring, för det är väldigt sällsynt.


Skogsolvon i höstfärg.



Här i Brännberg är det nu -36 grader kallt.

Spjutkakalia

Parasenecio hastatus

I vår trädgård finns en växt som kan blir mer än två meter hög. Det är en Spjutkakalia, eller Finsk cacalia som jag kallade den förut. 

Jag hade först planterat växten väldränerat då jag inte visste hur härdig den var, men en ovanligt torr sommar för några år sedan höll på att knäcka den.

Jag grävde upp delar av den och planterade på olika ställen i trädgården, och där det är fuktigt där trivs den bäst.

Denna växt kan inte ståta med de vackraste blommor precis, det är inte för de blekgula blommor som denna växt lockar, utan för sin höjd och sina speciella triangelformade blad.

Vi har många trädgårdsböcker, men nästan ingenstans finns att läsa om denna växt. Kanske att den inte är fin nog för att vara med eller är den så pass ny i landet att litteraturen ännu inte hunnit med?

Jag har hittills bara funnit den omnämnd i boken "Trädgård i kallt klimat"(Natur och Kultur, 2009) av Maria Sandström.

Kanske den är ett ogräs någonstans, men här i Brännberg växer den rätt beskedligt och övervintrar utan problem.

Den är dessutom enkel att ta rotskott av.

På hösten flammar kakalian i gult.

Tagetes



Tagetes patula "Yellow boy"

Vi har sedan vi flyttade hit odlat tagetes om sommaren. Det är min fru som får ta åt sig äran för det. Redan i mars månad sår hon fröna och några veckor senare sätter hon dem alla en och en i krukor.
För att underlätta det hela fick vi tips av en granne att så i stora och lite djupare lådor som ger varje liten planta jord nog att klara sig och utvecklas väl tills det är dags att plantera ut dem, när risken för nattfrost är över.
Tagetes är tyvärr mycket känsliga för frost.

De första veckorna har vi alla så lådor inomhus men i takt med att de växer upp så närmar sig våren med stormsteg och när de kräver mer plats och ljus så är växthuset redo att ta in dem alla.
I växthuset har vi plantor i flera våningar på hyllor som är fästa med konsoller i den kraftiga trästommen.
Att vattna plantorna på hyllorna högst upp är alltid lika spännande då jag får hålla balansen på en trappstege och samtidigt nå med vattenkannan till alla små och törstande plantor.
De plantor som får mest solljus växer bäst så vi får flytta runt lådorna så alla plantor växer lika fort.
När risken för nattfrost är över bär vi ut alla plantor och låter dem stå skyddade för vind och starkt solsken i skuggan av växthuset.
De små plantorna som stått inne i växthuset klarar inte av att utsättas för direkt solsken de första dagarna. Solen kan ge fula ljusa fläckar på de små bladen om de inte sakta får vänja sig med solljuset en tid.
Det gäller för samtliga växter som fått en varm och skyddad start i växthuset, och som sedan skall växa ute resten av sommaren.

Tagetes har ibland fått stämpeln av en "tantblomma" som inte längre är på modet i dagens trädgårdsdesign.
Men det bryr vi oss inte om.
Vad vore vår trädgård utan alla dessa små tagetes?
Som små solar och den mjukaste sammet lyser de upp hela sommaren bland perennernas blomning som kommer och går.
Vår trädgård skulle kännas fattig utan dem.

Inne i det höga växthuset odlas tagetes och annat i flera våningar för att få plats

Tagetesplantorna måste vänjas med sol och vind, därför får de stå i skuggan av växthuset någon dag sedan vi burit ut dem därifrån. Annars bränns bladen av solen.

Men när alla tagetesplantor är på plats i rabatterna så känns det som att allt arbete var mödan värt...

Januari

En blek lampa lyser i det snötyngda växthuset.
Växthusets stomme är byggd för att klara snötrycket här.

Ännu lyser julens lampor.

Närmast i bilden, en druvfläder.

Kommer den nyplanterade ullungrönnen att klara en vinter här?

Panterlilja ?

Lilium pardalium ?

Här måste jag direkt säga att jag behöver er hjälp att artbestämma liljan på bilden ovan.
Jag är lite osäker på om det är en Tigerlilja istället för en Panterlilja, men den blommade i mitten av juli då jag fotograferade, alla mina tigerliljor börjar blomma i mitten - slutet av augusti (för de fryser ofta direkt som de börjar blomma), det vore konstigt om en sådan blommar en månad i förväg.
Jag vet att jag 2005 planterade Panterlilja i denna rabatt, men färgerna stämmer inte med hur förpackningen visar. Det borde ha varit mer gult i liljans mitt.
Om det är en Panterlilja så vet jag följande om den;

Panterliljan har sitt ursprung i västra USA där den växer bland ormbunkar och azaleor.
Oftast utmed vattendrag.
Trivs med väldränerad lucker och mullrik jord, behöver en varm och skyddad plats att växa på om den odlas i landets norra delar. Täck gärna marken mot barfrost.

Jag har planterat denna lilja på en mycket väldränerad plats, men jag har aldrig täckt marken mot barfrost. Den klarar sig ändå.
Här kan bli ordentlig barfrost i oktober och november med temperaturer på -20 grader före det kommer snö som skyddar.

Liljan på bilden nedan tror jag däremot var en Panterlilja.
Den kom upp istället för en rosa krollilja som jag köpt i förpackning och planterat 1999.
Jag trodde länge att det var en variant av krollilja, men när jag 2005 köpte en Panterlilja i förpackning och planterade började jag ana att jag redan haft denna lilja i trädgården.
Liljan på bilden nedan övervintrade inte här, tyvärr.


Lilium pardalium ?

 Om du har någon aning om vilka liljor det är på bilderna får du gärna skriva en kommentar.

Flocklilja



Lilium Hollandicum - gruppen

För snart två år sedan så fyndade jag lökar av flocklilja billigt hos Blomsterlandet i Luleå. Jag köpte 60 lökar och planterade en och en i mjölkförpackningar som jag sparat för att plantera i.
Jag klippte små hål i botten för dräneringens skull och under varje liljelök lade jag först två nävar näringsrik blomjord. Sedan jag ställt löken på plats ovanpå så fyllde jag resten av förpackningen med plantjord. Liljelökarna var fasta och precis så fina som liljelökar skall vara.
Sedan fick alla planterade lökar stå i växthuset som jag just startat för säsongen.
Det var april månad.
Liljelökarna fick flytta utomhus när faran för nattfrost var över i början av juni, även om liljelökarna är fullt vinterhärdiga här så är jag osäker på om de växande liljorna klarar frost.
Jag tror att alla liljor blommade den sommaren.
Många liljor gav jag bort till grannar och vänner, det kändes otroligt att ha ett sådant överflöd av liljor att välja på.
De flesta planterade jag här hemma och försökte att noga skilja de rosa från de oranga.
Om de kommer för nära varandra så blir färkombinationen alltför djärv.
Ganska många användes som snittblommor och lökarna från dessa fick stå kvar i sina krukor till året efter.
Jag ställde de krukorna tätt vid varandra i trädgårdslandet över vintern och alla de övervintrade lika bra som de som jag planterat i rabatten.
En granne som inte fick tid att plantera sina liljor under halva sommaren och hela hösten hade sina ståendes på sin altan hela vintern.
Ingen av dessa överlevde, jag tror att de frös ihjäl då kylan kom från alla håll där.
Hon fick några av de liljor som jag sparat i trädgårdslandet sedan, jag hjälpte henne att plantera dem direkt i hennes rabatt.

I trädgårdsböcker kan man ibland läsa att flocklilja bara är härdig i södra delarna av vårt land, men det är tur att inte mina flockliljor vet om det, för de övervintrar snällt och får de bara näring om sommaren så växer de och frodas.
Här nedan visar jag några bilder på flockliljorna från Blomsterlandet.
Bered dig på en ganska omtumlande färgchock...

Hur man kan rädda liljelökar som funnits kvar i butiken så länge att de blivit mjuka och är nära att ge upp skall jag berätta om här nedan;



Lilium Hollandicum - Lollypop



 

Lilium Hollandicum - Grand Cru

Om du får tag på liljelökar som är mjuka och ser ut att ha nästan torkat ihjäl så kan du plantera dem i små lerkrukor med ganska torr plantjord och nästan inte vattna dem alls den första månaden. De måste sakta vänja sig med fukten igen, som halvt ihjältorkade har de inga rötter som kan ta hand om fukten i krukan och då ruttnar lökarna lätt.



Lilium Hollandicum



Det gick bra med liljorna på bilden ovan.

Se bara till att inte betala för mycket för sådana lökar för det är ju ingen garanti att det lyckas.







Manchurisk valnöt

Juglans mandshurica

Sommaren för tio år sedan besökte vi tillsammans med några vänner Timmerstrandens trädgård i Kamlunge utanför Kalix. Vid den lilla handelsträdgården fanns en fin visningsträdgård. Det som fascinerade mig mest var en manchurisk valnöt. Den som växte där hade blivit fyra meter hög under de åtta år den då funnits där, vid Kalixälvens strand.

Vi köpte med varsin liten planta därifrån.

Våra vänner planterade sin hemma i Boden och jag planterade vår här i Brännberg i fin mulljord. den växte sig så fin den första sommaren.

Den 25 juli året efter visade den sitt första livstecken då det började växa ett nytt skott direkt från roten vid sidan av den då stendöda stammen.
Här skulle det vara läge att ge upp, men det gjorde inte jag.

Jag grävde upp den och krukade in roten igen.

De följande sju åren kom den att stå i kruka som vinterförvarades i potatiskällaren.

Bilden ovan visar hur den växte i krukan, till vänster om dörren till vår bod.

När den då sedan blev för stor för vår lilla källare så planterade jag ut den igen, men denna gång på väl dränerad och vindskyddad plats.

Året efter hade nästan allt frusit bort igen, men nu sköt nya skott från stammen en decimeter upp från roten, och så har den hållit på sedan dess.

Sommaren som var hade den nästan fått den storlek den hade när den växte i kruka.

Vår Manchuriska valnöt

Manchurisk valnöt växer i Manchuriet i Kina och är van med långa och milda höstar då de får avmogna ifred. Sedan är de redo att möta en rätt kall och besvärlig vinter.

För att ge detta stackars träd en längre växtsäsong så draperade jag hela vårt lilla exemplar i fiberduk i mitten av augusti så inte den tidiga frosten skulle knäcka årets tillväxt.

Den fick stå i ett tält av fiberduk tills nattfrosten frös igenom och tog de stora löven en månad senare.

Några vackra höstfärger hinner den aldrig visa upp här i hos oss då den fäller löven omedelbart efter den första frostnatten.

För att skugga grenarna från den kommande vårsolen så har jag fäst mörka gnagskydd på dem.

Varför allt detta besvär för en planta som inte är härdig att växa här undrar kanske ni?

Se på trädets form och på de stora bladen. Manchurisk valnöt kallas ibland för Nordens palm.

Och hur gick det för våra vänners Manchuriska valnöt där i Boden?

Ni skulle se deras träd. Där står nu en Manchurisk valnöt som nått en höjd av tre till fyra meter.

Det är så vackert.

Suck, men jag är förstås glad att de har lyckats så bra med sitt träd.

Våra vänner skickade denna bild på den Manchuriska valnöten.
Magnefikt, och jättelikt jämfört med vårt.
Tänk att klimatet skiljer så mycket mellan Boden och byn där vi bor tre mil bort.


2012 hade trädet nått denna storlek:

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mitt i Boden finns också ganska nyplanterad Manchurisk valnöt inne i Kungsbroparken. Även där verkar de växa lika bra som hos våra vänner.

På sydligare breddgrader - i Piteå, finns flera stora exemplar av detta träd, bland annat i visningsträdgården hos Bryggmans trädgård i Öjebyn.

Som salt i mina sår så skall ni veta att jag sommaren för tre år sedan köpte ännu ett sådant dyrt litet träd, men det dog efter första vintern.

Hur skall jag lyckas med ett träd endast härdigt för växtzon 6 här där jag bor?

Jag vill ju så gärna ha en Manchurisk valnöt jag med.

En Manchurisk valnöt i Kungsbroparken i Boden.

Uppdaterad september 2011.

Hur gick det då för vår manchuriska valnöt?

Var det värt all möda med att drapera in trädet i fiberduk för att skydda mot den tidiga nattfrosten?

Svar: Ja!

I år började trädet växa uppe i grenverket istället för nere vid roten som alltid annars,

kanske det finns hopp for en liten Manchurisk valnöt här hos oss ändå?

Livstecken från vår Manchuriska valnöt.


2012

Jag har köpt en till Manchurisk valnöt som jag planterat i vår trädgård.

Skogslönn

Acer platanoides

I vår trädgård finns fyra lönnar som planterades mellan åren 1993 - 1998.  Någon gång har den älsta av dessa vuxit över sommaren och nått en höjd av ca två meter för att vintern efteråt kraftigt frysa tillbaka och nästan helt få börja om att växa året efter.

Årsskotten är alltid gröna och saftiga när den första frosten slår till och får dessa att vissna redan i månadsskiftet augusti / september.

De alla har nu stannat på en höjd av ca en meter, den nivå snöndjupet har när vårsolen sätter in i mars månad. Allt som då är över snön har alltid frusit eller torkat bort.

Trots sin blyga storlek är de ändå rätt fina där de står som bonzailiknande buskar, och jag tror inte att det någonsin kommer att bli något problem med att de skuggar mina andra växter.

Tre mil härifrån i Boden som har växtzon 6, utvecklas lönnar till fina träd som står gula och granna i september när mina frusit sedan länge.

Det är nog bara att acceptera att vi här passerat skogslönnens nordgräns för att klara av att växa upp och utvecklas till vackra träd.

De lönnar vi har kommer från Sundsvall, Piteå och Luleå.

Lönnen från Sundsvall är den som far mest illa om vintern, de andra klarar klimatet lite bättre.

Som ett försök för att se om det går att bjuda skogslönnen på lite bättre förhållanden planterade jag ytterligare en för snart två år sedan. Denna hade fått växa upp i stor kruka som jag vinterförvarat i potatiskällaren i mer än fem år, så den var högre än de gamla lönnar som redan fanns här när den planterades.

Jag planterade denna lönn med upphöjd bädd med grus och sten runt jordklumpen.

Förra vintern klarade den helt utan frostskador trots att den till stor del fanns ovan snön hela vintern, men i höstas så frös årets tillväxt och skiftade färg från grönt till svart i september.

Den här vintern verkar bli en riktig vargavinter för lönnar och andra buskar och träd som jag vill ha kvar i vår trädgård.

Nu är det - 27 grader kallt.

Herrgårdspion

Paeonia x hybrida , Herrgårdspion

Här i Brännberg blommar Herrgårdspionen i juni månad.

Jag trodde att detta var en Dillpion förut när jag skrev detta inlägg, därför kallas den här nedanför för just Dillpion...

(Att det är en Herrgårdspion fick jag lära mig av en duktig bloggläsare.)

Dillpionen växer långsamt, jag köpte en på kyrkmarknaden i Öjebyn för många år sedan och den blommar snällt varje år med två vackra blommor. Kan man våga hoppas på en tredje blomma i år?

När de röda blommorna är utslagna så skulle jag kunna stå och beundra dem i timmar, och innan jag åker till jobbet denna tid måste jag alltid gå förbi den och känna mig lycklig över att äga en sådan juvel till blomma. Redan de röda runda knopparna är beundransvärda, men blomningen varar inte så länge. Bara efter några dagar faller de röda kronbladen, speciellt om vädret är varmt då.

Att denna växt som härstammar från Sydöstra Europa och Mindre Asien klarar sig bra här i ett så pass hårt klimat är otroligt. Som trädgårdsamatör har jag med hjälp av klimatet tagit död på så många andra vackra växter, därför blir jag lycklig när en sådan blomma som denna trivs här. Jag planterade min Dillpion på upphöjd bädd när jag köpt den, men den hade klarat sig ändå, för en av mina grannar har en stor gammal Dillpion som står direkt i gräsmattan och trivs bra med det.

Den stora dillpionen har funnits här i byn mycket länge.

De båda övre bilderna här visar min grannes underbara Dillpion.

Min grannes stora Dillpion.

Min egen Dillpion.

Jag lägger ibland lite färskt gräsklipp och kaffesump runt min planta för att den skall få lite näring. Hur min granne gjort för att få sin så stor och vacker det vet jag inte, jag måste fråga honom någon dag.
Det har visat sig att de jag kallar för Dillpion här i själva verket är Herrgårdspion, läs alla inlägg får du veta mer.

Nu sover de båda pionerna sin vintersömn, ute är det -29 grader kallt.

Jättebjörnloka / Jätteloka

Heracleum mantegazzianum

I vår trädgård finns sedan några år tillbaka en växt som kanske inte borde finnas där.
Det är en Jättebjörnloka.
Jag såg de annorlunda bladen växa i ett dike för ungefär tio år sedan och grävde upp den och tog med hem. Jag planterade den först under en stor björk, men efter att den lidit av torkan på den platsen i några år så flyttade jag den till en fuktigare plats.
Nu trivs den mycket bättre.

Jättebjörnloka växer inte naturligt i vårt land och anses göra sådan skada att den bör utrotas. Växten har spridits via frö från trädgårdar där den började in planteras för ungefär 100 år sedan. Då ansågs jättebjörnlokan vara en ståtlig och härdig perenn som man helst borde skaffa sig.
Nu får folk som försöker utrota växten ta på skyddskläder för att kunna komma så nära att den går att hugga av just vid marken och hälla in växtgift i den ihåliga stjälken.
Jag såg det på TV och tyckte att det var ruggigt att en växt kan ställa till med så stora besvär.

Jag tycker att den är väldigt vacker men efter att ha läst om hur de i södra delarna av landet kämpar med att utrota dessa växter som tar över stora områden och slår ut de naturligt förekommande växterna, samt efter att ha sett bilder över de hudskador som uppstår om man kommer i kontakt med växtsaften inuti blad och stjälkar så börjar jag bli osäker om jag skall ha den kvar.
Den har ju trots allt fört en ganska blygsam tillvaro hittills, jag har svårt att tro att trädgården skall invaderas av sådana växter om jag låter den stå kvar, men jag är rädd för att någon skadas av växtsaften.
Det är därför jag överväger att ta bort den från vår trädgård.

Fjällbrud

Saxifraga cotyledon

Fjällbrud är en växt som växer i vår egen fjällkedja, från Jämtland till Torneträsk på branta men fuktiga klippväggar. Den blommar i juni och är sällsynt.

För något år sedan fick jag en liten planta Fjällbrud av en odlarentusiast i Piteå.

Jag planterade den soligt och väldränerat, och efter något år av tillväxt så blommade den så äntligen. Min Fjällbrud är än ganska liten och har ännu bara blommat med en stängel, men jag vet att de kan bli större än så.

När jag planterade den så hade den små och näpna grannar, men nu i sommar var jag tvungen att flytta på andra perenner som vuxit och börjat att skugga fjällbruden, jag tror att fjällbruden kräver full sol för att orka blomma.

Fjällbruden som verkade trivas ville jag inte riskera därför flyttade jag de andra istället.