Kabbeleka med fyllda blommor.

Caltha palustris 'Multiplex'

Den av våra perenner som först visade sina knoppar då snön smälte bort var vår fyllda kabbeleka.
Men det har tagit några veckor innan växten öppnat sina knoppar, så många andra vårblommor hann med att blomma före denna.

Jämfört med den vildväxande kabblekan så ser dessa blommor ut som små ranunkler, ganska häftigt!

Den etikett som följer med vår planta anger 'Kabbeleka' som namn (så säger även jag) men i viss litteratur stavas det 'Kabbleka'.
Kanske det senare är den korrekta stavningen?

Kabbeleka gillar inte torka, de trivs bäst att växa vid kanten av vatten, men ska tydligen också klara av att växa lite torrare än så.
Eftersom vi inte har någon damm i vår trädgård så har jag valt en plats där jorden som oftast är fuktig.

Än är vår planta ganska liten.

Om nu växten mot förmodan inte skulle trivas i vår vattenlösa trädgård så kanske jag får flytta ut den i naturen, kanske den då får växa vid sidan av sina vilda släktingar vid ån?

Andra trädgårdsväxter kanske skulle ätas upp av något djur om de planteras ut i naturen, men inte denna, för hela växten är giftig.

Men än får den tid att känna efter hur den trivs att växa i vår trädgård, att flyttas till kanten av ån blir bara aktuellt om den håller på att ge upp.
Jag vill helst av allt ha kvar dessa blommor i vår trädgård.
Den är ju så mycket enklare att beundra hemma i trädgården än nere vid ån.

Jätteskråp

 Petasites japonicus 'Giganteus' 

Några av trädgårdens mest spännande knoppar har vårt Jätteskråp Petasites japonicus 'Giganteus'.
Förra året var det första gången plantan blommade och min förväntan steg för var dag som knoppen växte sig större.

Tyvärr är blomman inte lika fin som knoppen, blomman påminner bara om en stor utblommad tussilago.
Men bladen är fina, (även om de också påminner om tussilago) de blir större för varje år som går.

Jag har planterat vårt jätteskråp som solitär utanför rabatterna, på den plats där jag samlat stora växter för att försöka skapa lite djungelkänsla. Än är plantan inte så stor, jag hoppas att den växer sig jättelik för jag har sett bilder på sådana plantor med jätteblad.

Jag är förtjust i stora växter, speciellt om de har stora blad, men sådana växter kan vara svåra att hålla i rabatten då de tar för mycket utrymme där.

Jag köpte plantan under namnet Jätteskråp, men är lite osäker på om det är det rätta namnet.
Liknande växter som den här hittar jag under flera olika svenska namn, som stor bitterskråp, jätteskråp och pestskråp.

Blommorna på mycket nära håll.

Nu är nya knoppar på väg upp ur jorden igen, jag är lycklig att den klarat vintern.

Vårlök

Gagea lutea

För många år sedan så hämtade vi hem några plantor av vårlök Gagea lutea från trakten runt Örebro.
Där växte de i massor vid sidan av en väg, och som sagt, några av dessa fick pröva på det hårda livet långt i norr.
Sedan förut hade vi dvärgvårlök, så det var roligt att också kunna plantera in denna lite större vårlök i vår trädgård.

Under några års tid så har jag tröstlöst sökt efter spår av dessa, på den plats där de planterades i vår trädgård då, men besvikelsen har vuxit sig allt större varje år när våren övergått till försommar utan att vårlöken visat sig.
De sista åren kom bara några blad, de orkade inte längre blomma.

Här om dagen fick jag syn på denna vårlök i skogen just vid vår trädgård.
Vilken lycka!

Vårlöken finns ändå kvar här hos oss, även om den nu valt en annan plats att växa på.
Kanske något frö kunde spridas från de första plantorna de år som de ännu blommade?

Vårlök är vildväxande i ungefär halva landet, men här i norr finns de enbart som inplanterade.

På några platser i norr finns faktiskt små bestånd av vårlök, kanske detta nu är början på ännu ett sådant?

Man kan alltid hoppas...

Till sist ett litet tips!
Jag blev själv tipsad om att det ikväll är Trädgårdstoppen på TV 8.
Ikväll 19.00 visas Ann Enbergs trädgård från Vuollerim.
Det vill jag inte missa.

Ha en härlig dag!

Desmeknopp

Adoxa moschatellina

Här kommer några riktigt närgångna bilder på en av trädgårdens minsta nykomlingar.
Det är Desmeknopp som Anna-Stina har skickat hit från Gotland, de var med i det paket med växter som kom med posten för en tid sedan.
Desmeknopp är en liten växt som bara är någon centimeter hög och som trivs att växa i skuggan av träd där jorden är fuktig.

Före vi fick denna växt så visste jag inte ens att den fanns, för här i norr finns de inte vildväxande.
Jag hoppas ändå att Desmeknoppen vill trivas här hos oss och överleva vårt kalla klimat.

Jag hoppas som sagt att de vill trivas här och sprida sig, precis som vitsippor och tussilago gör.
Vitsippa och tussilago finns inte heller vildväxande här men klarar sig ändå fint hos oss som inplanterade.
Än står desmeknoppen i kruka, men ska snart planteras ut i trädgården.

De må vara små, kanske är de trädgårdens minsta blommor, men de är ändå så fina. Tack igen Anna-Stina.

Rysk kornell

Cornus  alba  'Elegantissima'

När jag tittar bland bilder från förra året så dyker dessa bilder plötsligt upp.
Tänk att jag inte visat vår ryska kornell förut...

Jag gillar blad som bryter av mot det annars så gröna
De brokiga bladen blir som vackrast i halvskugga, när de solbelyses så där lagom mycket.

Vårt klimat är på gränsen för vad de tål, vi hade förut två buskar på varsin sida om grusgången, men så ett år var de helt livlösa när naturen runtomkring vaknade till liv efter en lång vinter.

Rysk kornell anses vara härdig upp till och med växtzon 6.

Denna buske har vi planterat i ett skyddat hörn så att mikroklimatet ska bli lite bättre, de förra stod väldigt utsatta för väder och vind.
Busken står i bakgrunden av en rabatt i ett dunkelt hörn, där får de vitbrokiga bladen lysa upp på det speciella sätt som bara en sådan rysk kornell kan göra.

Buskar och träd med avvikande färger ska man nog vara lite försiktig med, de kan ge ett rörigt intryck i trädgården om man vräker på med sådana lite hur som helst.
Jag älskar ju sådana växter, men försöker att hålla tillbaka lite, vår trädgård är nog rörig redan nu...

Grå klocklilja

Fritillaria uva-vulpis

Hos oss blommar nu en grå klocklilja.
Den växer i en kruka för jag köpte lökarna så sent i höstas då marken redan var frusen, lökarna såldes för halva priset, och det hela var en chansning.
Lökarna verkade ändå fasta och fina, det är inte alla blomsterlökar som klarar att lagras i tre månader, vissa sorter skulle torka ihjäl, men dessa lökar verkar klara att utsättas för torka utan att dö av det.
Krukan med de planterade lökarna fick övervintra i vår potatiskällare, de fick flytta in i växthuset för några veckor sedan, men då hade de redan börjat att växa nere i källarens mörker.

Jag har förut provat att plantera in lök av guldkantad klocklilja, blek klocklilja och mörk klocklilja, men ingen av dessa sorter har överlevt sin första vinter här.
Denna planta ska jag ändå plantera ut i trädgården på försök.

Kanske den är av det tuffare slaget och klarar vårt kalla klimat?
Kungsängsliljan som är en annan Fritillaria släkting klarar klimatet fint här, men den hade däremot aldrig klarat att förvaras så länge i butikens torra påse som vad den grå klockliljan gjorde.

Om man tittar in i de små blommorna så ser man att de har ett fint mönster på insidan av kronbladen, men den grå-bruna utsidan är kanske det som gett växten sitt namn.

Denna lökväxt skall ha sitt ursprung i gränstrakten vid östra Turkiet, norra Irak och norra Iran.
Den klarar sig bevisligen i södra delen av Sverige, men hur skall den klara kölden hos oss i norr?

Jag ska plantera lökarna betydligt mer väl dränerat än hur kungsängsliljorna växer här, jag tror att denna växt klarar viss torka med tanke på att lökarna överlevde så länge i butikens torra förpackning.

Sedan är det bara att hålla tummarna och hoppas.
Kanske den blommar i en rabatt nästa år...

 

Som om det var julafton...

Hippeastrum Pardinum 'Hildur'

Jag fick ett mejl från en av bloggens läsare.
Det var från Anna-Stina på Gotland. Hon skickade med en bild på en härlig blomma som syns här ovan, hon skrev att hon just postat sådana lökar och lite annat i växtväg till oss.
Dagen efter kom paketet med växter fram till oss.

Det är som om det vore julafton när sådant händer.
Att packa upp växterna och plantera dessa i krukor blev kvällens sysselsättning.
Det var förutom lökar av amaryllis-liknande 'Hildur' på bilden högst upp också med vildtulpan, stor nunneört, desmeknopp, brunört, tusenskönor, vit förgätmigej och en svalört.

Nu står alla (utom lökväxten med de långa bladen) inne i växthuset för att vila efter den långa resan mellan Gotland och Norrbotten.

Små Gutar i kruka.

Här om dagen så svängde jag förbi våra vänner i Gammelstad utanför Luleå, jag förundrades över att deras krolliljor vuxit sig så stora.
De växer visserligen där vid husets södervägg, men ändå. De har hunnit långt jämfört med våra.
Det är bara drygt fem mil mellan våra trädgårdar.

Krolliljor i Gammelstad.

Här under ser ni hur långt våra krolliljor hunnit, de har ju bara precis tittat upp ur jorden.

En av våra egna krolliljor just nu.

Det är ändå tur att en blommande julros finns här som tröst när våren tycks tveka.

Är det jul nu?
undrar en vilsen julros.

Julrosen är mitt sista bidrag till vårteckensutmaningen 2013.

Nu när det börjat att blomma och snön just smält bort så är ju våren här.

Nu behöver jag inte söka vårtecken längre...

För att se alla som varit med och rapporterat in vårtecken kolla in HÄR!

Gul hundtandslilja

Erythronium 'Pagoda'

I växthuset blommar nu en gul hundtandslilja.
Jag köpte de hundtandliknande knölarna billigt i november förra året, men marken var frusen så jag planterade knölarna i en kruka som fick övervintra i potatiskällarens svala mörker.

Det skrivs ofta om just hundtandsliljor att de knölarna skall planteras direkt man köpt dessa, och att de riskerar att torka bort om de ligger för länge ovan jord.
Just dessa knölar av 'Pagoda' hade legat i butiken i nästan tre månader då jag sedan köpte dem.
De var då ändå fasta och fina, och helt bevisligen vid liv, trots att de legat så länge i en torr påse.

Denna hundtandslilja är en hybrid av vildväxande gul hundtandslilja och en vit, och enligt boken 'Lundens skugga' av Hannu Sarenström så växer just 'Pagoda' bra även där träden skuggar.
Dessutom sprider den sig villigt bland lundens växter.
Den gula hundtandsliljan växer ursprungligen i trakten av Kalifornien och med tanke på att det skiljer en hel del mellan klimatet där och i norra Sverige så blir det spännande att se om växten klarar att övervintra här i vårt klimat.
Jag tror jag måste välja en skyddad växtplats för denna gula juvel, en plats som är fuktig på sommaren, men samtidigt en plats där ingen fukt samlas på vintern.

Kanske kan då denna växt övervintra också här i norr...

Också på nära håll är de gula blommorna fina.

Vår planta består av fyra hundtandliknande knölar som är planterade i en kruka i väntan på att placeras i trädgården.

Ek

Quercus robur

Just söder om vårt växthus växer en liten ek, och en annan finns inne i trädgården.

De båda ek plantorna är snart 20 år och har nu nått höjden av ungefär en meter.

De första 15 åren växte de knappt alls, men de senaste åren har de "ränt iväg" till denna höjd. Kanske har rotsystemet nu utvecklats så pass att tillväxt kan ske, eller har de små träden nu vant sig vid att växa i vårt kalla klimat?

Eken skall få en lång pålrot som gör trädet stadigt för hård vind, kanske våra ekar nu har rötter som når tjälfritt djup?

De härstammar båda från Mälardalen.

Dessa små ekar är relativt ensamma i trakten, det finns inte många andra ekar här i vår by.

Eftersom jag vuxit upp i denna ek-lösa by så känns de små ek träden smått exotiska på denna plats.

I skolan fick vi förstås lära om de svenska lövträden som ek, alm, ask, bok, lönn och lind, men här fanns även då bara björk, vide, rönn, asp och hägg så de sydländska ädelträden kom att uppfattas som främmande och exotiska för oss barn. 

Som barn förknippade jag detta träd med en viss sparbank och någon riktig ek kom jag aldrig att se förrän jag nått vuxen ålder och rest söderut.

(Det finns förstås ek i Boden också, men de är få och inte några jag uppfattade förekomsten av när jag var barn.)

Några av fjolårets löv sitter ännu kvar efter vintern.

Som vuxen upptäckte jag en ek i en av de gamla övergivna trädgårdarna vid Svanåmyren inte långt från vår trädgård.

Lycka!

Detta är ett bevis på att en ek faktiskt klarat livet här i norr, och kanske kan de små ekar vi har i vår egen trädgård en dag nå denna höjd.

Eken vid Svanåmyren.

Den senaste vintern hemsöktes vår trädgård av tre älgar som betade hårt på de träd som finns här, men våra små ekar står orörda trots att de ätit på träd just bredvid.
Kanske smakar ek mycket illa?

Det är kanske också förklaringen till att eken vid Svanåmyren fått stå kvar och nu nått en höjd av snart fyra meter.
Jag vet att detta är löjliga dimensioner jämfört med de jätte-ekar som finns i landets södra delar, men jag är glad och nöjd ändå.

Nu kan jag också ge mina egna barn en uppfattning om de sydsvenska ädelträden sedan jag försökt att plantera in alla dessa i vår trädgård. Nu finns de (nästan alla) på riktigt även här.
Alla utom Bok har klarat klimatet, och även om Lind, Lönn, Alm och Ask nu har betats hårt av älgarna så är de förhoppningsvis ännu vid liv.

Men några ekollon lär nog aldrig våra barn få se på de små ekar som finns här i vår trädgård, men kanske kan eken vid Svanåmyren en dag överraska med ekollon?
Vad vet jag?
Eken är trots allt ännu ett relativt exotiskt träd för en norrlänning som mig.

Saintpaulia

Blommig fredag abstinens.

Så har snön släppt sitt grepp om vår trädgård men rabatterna är ännu i vintervila.
Vårens blommor har inte än hunnit att komma fram ur den kalla jorden.
Vi fyller vårt hem med blommor av allehanda slag i en längtan efter att naturen skall vakna till liv igen.
En riktig favorit på fönsterbrädan är saintpaulian.

Saintpaulia finns i de flesta färger, former och storlekar, de är resultat av ett förädlingsarbete som pågått i mer än 100 år.
Den första plantan hittades i Afrika av 1891 av en tysk statstjänsteman, han sände en planta till sin växtintresserade far, och sedan dess har förädlingsarbetet pågått som gett alla de olika variationer som finns att köpa idag.
Den vilda saintpaulian är en enkel varelse, mer lik den översta saintpaulia jag visar här än de mer fransiga och svulstiga varianter som ofta finns till salu i butiken.

Nog är de vackra alla saintpaulior med stora blommor i olika färger och former, och en egen favorit bland saintpaulior är den med små gröna blommor.
Blommorna ser nästan ut som blomknoppar som aldrig öppnas.

Den gröna saintpaulian är stor och reslig liksom för att kompensera de små blommorna. Plantan är en jätte jämfört med de andra saintpauliorna hos oss.

På nära håll är de gröna blommorna riktigt fina.

Sainpaulior är ganska lätta att föröka, det är bara att bryta loss ett blad och stoppa ned det i jorden, snart växer det upp en ny planta från det bladet.
Experter drar upp nya plantor av frön, men det har vi aldrig gjort.

Om du är intresserad av saintpaulior så kika in hos Svenska saintpauliasallskapet

Lundens skugga

Lundens skugga av Hannu Sarenström, Nordstedts förlag, Stockholm 2013

Här kommer ett boktips!

Kommer ni ihåg när man som liten längtade efter julafton?
Ungefär på detta sätt har jag längtat efter denna bok.

Jag öppnade nyfiket boken sedan jag köpt den hos bokhandeln i stan och så började jag att läsa och njuta av de vackra bilderna.
Att läsa den här boken är liksom en vandring i en trädgård där man upptäcker nya spännande växter allt eftersom, och i en längtan efter att njuta av det vackra som visas så får man snart en överdos av de mest ljuvliga växter man kan tänka dig.
Det kan vara svårt att ta in allt på en gång, man kan lätt bli yr om man försöker göra det, nej jag läser ett kapitel i taget och vilar lite innan jag fortsätter att läsa.

Hannu Sarenström tar med på en vandring bland trädgårdens vackraste växter, och på denna upptäcktsvandring i Hannus egen trädgård i Kinekulle så hittar jag snabbt många växter att drömma om till den egna trädgården. Boken visar även bilder från andra trädgårdar, parker och skogsbackar, och begärets låga blir allt mer intensiv ju längre in i boken jag kommer.

Boken kanske inte innehåller alla odlingsråd jag hade behövt veta om växterna som visas, men det var nog heller aldrig meningen att denna bok skulle vara en sådan uppslagsbok.
Att växterna som visas här trivs att växa i skuggan av träd är kanske nog kunskap att utgå ifrån just nu.

Hannu avslutar boken med orden:

"Trädgårdslivet innehåller både uppgång och fall men ett är säkert att maj alltid kommer tillbaka och då sitter jag i lunden och njuter igen."

Den här boken gör det möjligt för oss andra att få känna samma lycka året om, även om boken bara är en glimt av en lund med fantastiska växter.
Nu kan jag när som helst öppna boken igen och låta mig förföras av växternas skönhet, boken kan läsas om och om igen, den är som en trädgård att vandra i.
Man hinner kanske inte se allt första gången, utan gör nya upptäckter vid nästa besök.
Den här boken är trädgårdsromantik när den är som bäst.