Tulpantest.

Blommig Fredag - vårlängtan

Nu när längtan till våren är som störst så är det dags att frossa i tulpaner, och varför inte kolla vilka tulpaner som håller bäst?

Därför har vi här ett litet test med tulpaner.

Tulpanerna fick stå en timme i sin plastförpackningen för att få stadga.

Frågan är väl då vart i Boden man gör sitt bästa inköp av tulpaner en måndagskväll mitt i vintern?

För att ta reda på det så åkte jag runt och köpte några buketter med tulpaner, men detta test kommer ju visa även vilken sorts tulpaner som håller bättre än andra.

Den första kvällen, strax efter inköp.

Bukett 1. Fagernäs trädgård 89 kr. 10 st.

Bukett 2. Interflora 59 kr. 10 st.

Bukett 3. Buketten 69 kr. 10 st.

Bukett 4. Coop Forum 49,90 kr. 10 st.

Bukett 5. Ica Kvantum 39 kr. 10 st.

Bukett 6 Ica Supermarket 39,90 kr. !5 tulpaner, blandade färger med blåbärsris.

(bukett nr.6 köpte jag dagen efter de andra, så den kan ju bara med viss tvekan jämföras med de övriga, men den var så fin att den ändå får hänga med i testet.)

Jag hade även tänkt att köpa tulpaner från Willys, men de hade slut tulpaner den kvällen.

Dag 1

För att se tulpanerna bättre, klicka på bilderna så blir de större.

Det skiljer ju en hel del i pris mellan den dyraste buketten för 89 kronor, och den billigaste för 39 kronor. Är det verkligen så att dyra tulpaner är bättre än billiga?

Det de dyraste hade gemensamt är att de alla var fint inslagna, helt klart ett + om man ska ge bort dem.

Dag 2

Än inget att klaga på, alla tulpaner är så fina.

De dyraste tulpanerna var ju dessa vita med lila strimmor, men bladen var inte så fina utan var lite gulaktig i färgen, på gränsen till att vara vissna. Men blommorna var fina ändå.

Redan dag två så upptäckte jag att en av de lila tulpanerna från Coop hade ett kronblad som liksom tappade formen, hur skulle de klara sig i flera dagar till?
Tulpaner från Coop har ju förut vissnat efter bara några få dagar här hos oss, (och är en av anledningarna till att jag gjorde ett tulpantest) skulle det bli likadant nu?

Dag 3

Den tredja dagen så börjar de gula tulpanerna från Interflora att tappa stinget.
De torkar i topparna.

Dag 4

Nu ser tulpanerna från Interflora riktigt trista ut jämfört med de andra, jag själv är mest förvånad att de inte håller längre än vad tulpanerna från matvaruaffärerna gör.

De gula kronbladen faller från några tulpaner.
Jag gick tillbaka till Interfloras butik i Boden och frågade varför tulpanerna därifrån vissnade redan efter tre dagar.
Den trevliga ägarinnan sa bara att så ska det ju absolut inte vara, och bad mig att välja en ny bukett tulpaner.

Jag sa att det var oerhört schysst av henne, och berättade då om mitt pågående tulpantest till bloggen.
De nya tulpanerna från Interflora ser ni här under:

Dag 5

Den femte dagen faller de gula tulpanerna från Ica Kvantum, de som var testets billigaste tulpaner. De övriga tulpanerna håller än så länge, men så ger jag alla tulpaner nya snittytor varje kväll och har då även gett dem nytt kallt vatten. Men före den proceduren så har jag fotograferat dem.

Dag 6

Jag antar att man ska vara glad att de flesta tulpaner ändå har klarat sig så pass många dagar som nästan en hel vecka.

Men de tulpaner som håller bäst är de tulpaner som är rosa och lila.

Testets vinnare blir därför de rosa tulpanerna från Buketten, de övriga börjar nu att se mer eller mindre vissna ut, men de rosa står ännu fina.

Dag 7

Nu har det gått en hel vecka och tulpanerna är färdiga för komposten.

Jag frågar mig själv vad jag har lärt mig av detta, jo kanske att gula tulpaner vissnar före rosa- och lila tulpaner.

Mitt omdöme:

Bukett 1. Fagernäs trädgård 89 kr. Bladen blev snabbt fula, men blommorna höll hela tiden.

Bukett 2. Interflora 59 kr. De tulpaner som vissnade först, ersättnings-tulpanerna höll en vecka.

Bukett 3. Buketten 69 kr. Testets vinnare som höll en hel vecka.

Bukett 4. Coop Forum Ovanligt bra bukett för  att komma från Coop.

Bukett 5. Ica Kvantum Billigast, men höll ju inte så länge.

Bukett 6 Ica Supermarket 39,90 kr.  Mycket bra pris för en bukett tulpaner i blandade färger med blåbärsris, men hållbarheten var inte lika bra.

Även utblommade och vissnande tulpaner har sin fägring.

Längtan efter våren är stor i hela landet, kolla in hur andra bloggare tolkat dagens tema i 'Blommig Fredag' hos fina bloggen Bland rosor och bladlöss.

Själv längtar jag till våren så jag kan skrika, men vad hjälper det?

Så här ser det ut här hos oss:

Fotograferat igår bara tre kilometer från vår trädgård.

Renar på vägen, så kan det vara att bo granne med Same-land.

Renarna får vara med på bloggen idag för att uppmärksamma den samiska nationaldagen som ju annars passerar i det närmaste obemärkt.

Ha en toppendag!

Insnöade!

 I väntan på inlägget om tulpantestet kommer här några bilder från vår absolut maximerade, De Luxe vinter.

Igår hände det, vi blev insnöade. Min fru fastnade med bilen hundra meter från vårt hus, för vägen var helt oframkomlig för en vanlig personbil.
Det hade blåst och drevat snö över vägen, så vi kände oss nästan isolerade under någon timme innan plogbilen kom.

 Här har vi nu mer än en meter djup snö, och personligen kan jag känna att det hela är en aning överdrivet, för vem behöver all denna snö?

Vår hängkaragan framför huset är nu nästan helt dold under snön.

 Men den klarar snötrycket bra, värre är det med de knäckepilar som finns här, vi skakade bort så mycket snö som möjligt igår för att inte knäckepilen skulle knäckas av den tunga snön.

Ni anar inte vad jag längtar efter våren, men här fortsätter snön att falla.

(Ps. bilen gick bra att skotta loss och backa hem igen.)

Nummer 1, 2015.

Nu kommer årets första nummer av tidskriften Trädgård norr, det är alltid lika intressant att läsa om trädgårdar i ens närhet och om växter som klarar vårt kalla klimat.

Även i detta nummer finns en krönika som jag har skrivit, denna gång om växter som på ett eller annat sätt är otäcka att ha i sin trädgård, och då menar jag inte vanligt ogräs, utan de växter som man kan skada sig på, och i värsta fall dö av.

Här är krönikan:

Otäcka växter

Det finns växter som jag har en slags hatkärlek till, sådana som det nog skulle vara klokast att vara utan, de som på något sätt är otäcka eller farliga.

Hit räknar jag växter som är giftiga, som innehåller frätande växtsaft och de som är översållade med de mest hemska taggar som går att finna.

Det är inga trevliga växter precis, men ändå kan jag inte låta bli att bjuda in sådana till vår trädgård.

Ibland anstränger jag mig också för att få sådana växter att trivas i vår nordliga trädgård, för trots att julrosens rot är så giftig att den kan döda en varg så vill jag gärna ha den växten för de vackra och mytomspunna blommornas skull som blommar mycket tidigt på våren.

En annan giftig växt, kanske den allra giftigaste i trädgårdssammanhang, det är stormhatten. Ändå har vi flera olika stormhattar hos oss. Stormhatten är dödligt giftig och jag har läst om att det inte finns något känt motgift om man blivit förgiftad av en sådan.

Men vem skulle komma på tanken att äta av julrosens rot eller bladen från en stormhatt?

De senare lär även ha en sådan brännande smak att de inte går att äta för en person med normala smaklökar. Men jag har förstås aldrig kommit på tanken att ens prova.

Under en lång tid har just stormhatt funnits i trädgårdar, men jag har aldrig hört talas om att en stormhatt har orsakat någons död för att de har plockat av växten.

Ändå är jag lite försiktig om jag hanterar en stormhatt, och tvättar händerna efteråt, bara för säkerhets skull. Men jag har betydligt mer respekt för en annan växt som slank in i vår trädgård då jag inte visste vad det var som jag planterade in då, för många år sedan.

Jag upptäckte dess vackra blad vid sidan av en väg, det var stora och lite exotiska blad, och den fick följa med hem till vår trädgård en dag. Några år sedan så blommade den och då fick jag klart för mig att jag hade planterat in en jättebjörnloka i vår trädgård. Jag har de senaste åren varit tveksam till om den skall stå kvar, men samtidigt så är det ju ingen som rör den där i rabatten där den växer, och när det kommer barn på besök så varnar jag just för denna växt, jag vill ju inte att någon skall skada sig på dess frätande växtsaft, men allteftersom åren går så ökar min tveksamhet om att ha kvar vår jättebjörnloka. De senaste åren har jag slagit ned den flera gånger, men den verkar inte ta någon större skada av det, utan den börjar om att växa på nytt igen.

Visst händer det att folk höjer på ett ögonbryn och undrar hur vi törs ha giftiga växter i trädgården när vi har barn, och svaret är mycket enkelt, barnen går att lära vad som är giftigt, vad som de absolut ska undvika. De vet att trolldruvornas bär bara är till för trollen, och att människor blir sjuka om äter några av de bären, och de giftiga bären får alltid vara kvar. Samma sak gäller för druvfläder, blåtry och för rosentry, bären får vara kvar, för barnen vet att man inte ska äta av dessa.  Förmodligen så är de olika produkter som finns hemma i städskrubben en större fara för barnen än vad de giftiga växterna är.

Att barnen tidigt får lära sig att skilja på ätbara och giftiga växter ökar ju bara deras egen förståelse och beredskap att möta dessa växter och själva förstå att men inte äter av okända växter, då de ju kan vara giftiga.

Växter med otäcka taggar är inte heller några favoriter för mig, men det händer då och då att vi planterar in just sådana, för det mesta är det rosor av olika sorter som vi planterar in, för min fru älskar rosor, men även andra taggiga buskar hittar in i trädgården som hagtorn och nu senast en djävulsklubba som är fullständigt översållad av vassa taggar. Men bladen är så fina, så den lär få stå kvar precis som rosorna, om djävulsklubban nu bara klarar vårt kalla klimat förstås.

Men de otäcka växterna är trots allt en minoritet i vår trädgård, de flesta av våra växter kan man njuta av utan att riskera att ta någon som helst skada av dessa.

Till sist ändå, om du är osäker på om en växt kan vara giftig, och om du misstänker att ett barn fått i sig av en sådan, ring alltid till giftinformationscentralen. De ger råd om hur du ska göra i en sådan situation.

Mina tidigare krönikor i Trädgård norr hittar du här.

Nummer 1 2015

 I detta nummer kan man även läsa om trädgården Sellebo i byn Moskosel (klarar ni uttalet? Ungefär så här: Måsskåsseel.)
En trädgård i växtzon 7 där det växer och prunkar, vi får även lite tips om hur man lyckas för att kunna bygga en trädgård där klimatet är kallt. likaså får vi läsa ett reportage från en trädgård under uppbyggnad i byn Vuollerim.
(Hänger ni med i uttalet nu då? Ungefär så här: Vållerimm.)

Efter att ha sett bilder från dessa nordligt belägna trädgårdar så kan man ju bara tycka, att inget är omöjligt för den som vill bygga en trädgård även längst i norr.

Vi får ett utförligt reportage om vinterfåglar och får sedan följa med på upptäcktsfärd hos Arboretum Norr utanför Umeå. Denna gång kan man läsa om den del de kallar för 'Europa'.

Vi får även reportage om Ullungrönnen och ett om den vita skogsastern,
Till sist kan vi läsa litet om Mästarrabatten 2015 i Lycksele.

Se mer om den : http://www.mastarrabatten.se/

Läs mer om Trädgård norr på dess hemsida. där finner du återförsäljare av tidskriften,eller börja prenumerera själv.

Detta nummer av Trädgård Norr kommer även att finnas till försäljning hos Blomsterlandet i Ängelholm 20-22 februari, och hos Blomsterlandet i Skövde 6-8mars.

Avslutningsvis lite "här och nu" bilder från vår del av världen;

Utsikt från vårt köksfönster.

Vid vårt hus slutar allmän väg, och en nu mera snötyngd skogsväg tar vid.

Vår trädgård just nu, i nästan total skugga av skogen här bredvid.

Nästa inlägg här på bloggen blir ett tulpantest.
Vart i Boden köper man den bästa buketten med tulpaner?
Olidligt spännande test pågår hemma hos oss just nu.

Tänk om de dyraste tulpanerna inte är de bästa?

Krönikor på bloggen.

Jag har lagt ut mina krönikor som jag skrivit i tidskriften Trädgård norr de senaste åren.
Nu finns de att läsa här på bloggen för de som vill.

Jag har förut fått frågor om jag inte kunde lägga ut krönikorna här på bloggen, och nu när vissa av de äldre numren av tidskriften är slutsålda så gjorde jag så.

Här under länkar jag till det jag skrivit om specifika nummer av Trädgård norr, där jag nu lagt in krönikan i sin helhet där jag förut bara nämnde om den.
Tänk på att 'skrolla upp' sedan när den sidan visas för att kunna läsa det inlägget från början.


Nr. 3, 2011 Årets bästa tid är nu

Nr. 4, 2011 Höstens lidande och frestelser

Nr. 5, 2011 En tröst i november

Nr. 1, 2012 Vintervila

Nr. 2, 2012 Den svåra tiden

Nr. 3, 2012 Trädgården är mitt eget paradis

Nr. 4, 2012 Trädgårdens eget OS

Nr. 5, 2012 Din egen apel

Nr. 1, 2013 Vinterfärger

Nr. 2, 2013 Gott Nytt År!

Nr. 3, 2013 En tid av stress och underbar blomning

Nr. 4, 2013 Omöjliga drömmar?

Nr. 5, 2013 Fynda billiga lökar på rean

Nr. 1, 2014 Vintertrist eller vinterlek

Nr. 2, 2014 Det var länge sedan sist

Nr.3, 2014 Den gyllene tiden

Nr.4, 2014 Trädgårdsdeppression

Nr.5, 2014 Trädgårdens jättar

Nr.1, 2015, Otäcka växter.

Nr.2, 2015 Full fart mot sommaren!

Nr 3, 2015 Järnnatt

Nr.4 2015 Tack för allt regn!

 Nr.5 2015 Den långa pausen
.

Vill du istället se alla inlägg med krönikorna i ett 'svep' så klicka på denna länk istället, och välj sedan 'Äldre inlägg' längst ned på sidan för att läsa de äldsta krönikorna.
En sådan 'knapp' finns även i bloggens högra spalt,

Att ha fått möjlighet att skriva krönikan i tidskriften Trädgård norr är otroligt roligt tycker jag.

Ha en toppendag!

Hängkaragan

Caragana arborescens 'Pendula'

När den östra delen av trädgården renoverades 1985 så planterades två hängkaraganer vid huset, på var sida om grusgången.

Dessa lite speciella småträd har med åren blivit så vardagliga att jag knappt ser dem längre, men nu på vintern syns de faktiskt mer än på sommaren, då de mörka grenarna syns väl mot snön.

Det är faktiskt så att jag uppskattar hängkaraganen mer nu på vintern än det övriga året, och nu när snön ligger som en gräddbulle ovanpå busken så blir det lite speciellt.

Men när det blir för mycket snö så försvinner hängkaraganen under snön.

Jag hittade en sommarbild på den hängkaragan som ännu är vid liv, för i somras som var, så dog den andra av dessa efter att ha mått dåligt i några år.
Den hamnade i nästan total skugga sedan ett annat träd vuxit sig för stort just bredvid.
Kanske är hängkaragan ett träd som kräver ganska mycket direkt solljus för att trivas bra?

Hängkaragan är troligtvis toppympad på sibirisk ärtbuske, så alla rotskott som ständigt växer fram vid stammen rycker jag bestämt bort, för annars går den hängande formen snabbt förlorad, jag klipper även upp de hängande grenarna så de inte tar i marken, då också för att förstärka den hängande formen.
Och nej, hängkaraganen hör inte till de mer spännande träd som finns i en trädgård, trots sin fina form så är den egentligen rätt tråkigt, den var snubblande nära att kvala in på min lista med trädgårdens tråkigaste växter..

Sommarbilder

Här under den döda hängkaraganen på andra sidan om grusgången.

Det är inte kul när den nu dött, de båda ramade in entrén, men nu är det ju inte längre så.

Men eftersom platsen nu ligger i skugga av en stor näverhägg så kan väl knappast en ny hängkaragan trivas på den platsen?

Vi får tänka ut något annat som tål skugga bättre, men samtidigt så är ju den gamla hängkaraganen som ännu är vid liv, på andra sidan grusgången så pass fin att vi vill ha den kvar.

Den kanske får stå tills den faller av ålder.

Nu återstår en spretig död buske av den andra hängkaraganen, som ju alltid lidit och varit lite mindre sedan en flock kossor smitit ut samma år som den blev planterad, och en av dessa valde att fejja sina horn mot den stackars hängkaraganen.

Den blev sig aldrig lik efter det, då några stora grenar lossnade av den närgångna kon.

Som sagt, mot den vita snön gör sig hängkaraganen bäst, för då ser man dess hängande form väldigt väl.

En sak är i alla fall säker, hängkaragan tål vårt hårda klimat utan att stryka med av kylan.
Som kallast har det en gång varit -46 º C, då sprack stammen på vårt äppelträd, men det var ju för 16 år sedan.

Ikväll är det ju bara -27 º C här i byn där vi bor. Just ingen kyla alls jämfört med då för 16 år sedan.
Allt är ju som sagt relativt...

Tråk-januari är här.

Då är det januari och åter vardag efter julens ledighet.
Nu börjar tråk-vintern, en oftast lång kall period av vinter med kyla och snö i överskott.
Växthuset står likt en relik från en sommarträdgård som fanns för inte så länge sedan.

Nu är trädgården och växthuset öde, tyst och kallt.
En lampa får lysa inne i växthuset för att liksom påminna om att det finns, annars syns det ju inte då det är mörkt ute. Kanske som ett synligt hopp om att våren en gång ska komma tillbaka.

Snön ligger någon decimeter djup och skyddar låga växter från den värsta kylan.

En fördel med vintern är väl då att det inte finns en massa ogräs att rensa i rabatter och trädgårdsland, så man kan vila från den stress det kan orsaka.
Det finns inte så många 'måsten' ute i trädgården nu, mer än att skotta snö för att själva ta sig fram.

För det mesta är det ju mörkt nu när jag är hemma, men här om dagen var jag ledig så då gick jag ut och fotograferade när det var ljust ute mitt på dagen.

Ingen kan få mig att gilla vintern, snön är ju bara i vägen, men allra värst är kylan när den blir för svår, vilket inte är någon ovanlighet i vår del av landet.

Vår granne som nu är 94 år gjorde denna mjölpall till oss förra vintern då min fru länge önskat en sådan.

En hungrig ekorre fastnade också på bild, den hade inte lust eller tid att flytta på sig där den satt och åt solrosfrön.
Den satt länge blick stilla, och jag fick komma riktigt nära innan den hoppade högre upp i trädet.

Bloggen går inte ens på halvfart nu, men så är det, kanske tar lusten att skriva och visa bilder fart igen när ljuset återvänder och vintern blir mindre svår...

Ha det så bra fram till dess!

Svenskudden, den yttersta utposten.

Svenskudden

Ungefär 20 kilometer från vår by finns en plats som heter Svenskudden. 

Jag fick berättat för mig att det är platsen där den förste svensken bodde i området när allt annat i regionen var lapp land. Sedan dess har platsen kallats för Svenskudden.

Kanske var Svenskudden en gång den ytterst utposten av Svea rike mot Lappland, som då inte med någon självklarhet ansågs som en del av Sverige, men det kom ju att ändras.

Så flyttade fler och fler svenskar in i området och lapparna trycktes tillbaka, bort från sina gamla marker.

För mig har den berättelsen gett platsen Svenskudden en status av nybyggarland och varit ett levande bevis på den svenska koloniseringen av Norrland.

Jag hade aldrig varit där förut, men en höstdag åkte jag närmaste vägen ditåt för att se den platsen, för den närmaste vägen ditåt når inte riktigt fram till Svenskudden, men man ser platsen över sjön vid vägens slut.

Spegelblankt Junkerträsk med Korpfligget i bakgrunden.

Jag gick in i området från en vägbom bortanför byn Åkerholmen, och fick gå någon kilometer.
Sjön låg spegelblank, och där på andra sidan sjön såg jag Svenskudden.

Om jag skulle köra bil dit från den plats där jag stannat och fotograferat så skulle det bli en omväg på nästan sju mil (70 kilometer!) innan jag skulle komma fram till Svenskudden där på andra sidan sjön.
Tvärs över sjön var platsen bara två kilometer bort, och om vägen bara fortsatt 1500 meter till så hade jag kunnat promenera runt sjön.
Så nära, men ändå så långt ifrån.

Junkerträsk med Lappträskberget i bakgrunden.

Berget bakom Svenskudden heter Lappträskberget, och när man ser på en karta så ser man att namnen på bergen bakom det bär samiska namn som Paktevare, Roavvegielas och Stuortjåkkå.

Där börjar nog det mentala Lappland, även om gränsen till landskapet Lappland finns många mil därifrån.

Där vid Lappträskberget sköts en varg för några dagar sedan av Länstyrelsen, läs mer här.

Kanske markerar denna vägbom ändå gränsen till det mentala Lappland? 

Det kändes nästan så.

När jag kom hem så undersökte jag vad jag kunde finna om Svenskudden, var det verkligen så att detta en gång var den yttersta utposten av Sverige, där områdets enda svensk bodde?

Då fann jag följande notis:

Svenskudden, Överluleå

'Svenskådda, grundläggaren var en på sin tid beryktad lappman Lars Svensk.

Ja, där ser man.

Platsen är uppkallad efter en man som hette Svensk i efternamn, och han var ingen inflyttad svensk utan en same.

Hur som helst så hade jag en härlig promenad där och visst är Svenskudden ännu den ytterst utposten, men inte av Sverige, utan av Bodens kommun.

Svenskudden finns just i kanten av Bodens kommun, gränsen till Älvsby kommun går uppe på Lappträskberget, och till bebyggelsen i Svenskudden når man bara via Älvsbyn.

Junkerkölen

På vägen till Svenskudden ser man berget Junkerkölen på en mils avstånd, berget sägs ha fått sitt namn av att det liknar en upp och nedvänd båt.

Däruppe fanns för länge sedan en liten tjärn, men en kvinna som hade sina kor på bete däruppe var orolig att korna skulle gå ner i tjärnen och drunkna, så hon började gräva för att sänka vattenytan i tjärnen.
Det bar sig inte bättre än att vattnet skar upp en stor fåra i sin väg nedför berget, och av den lilla tjärnen på bergets topp finns sedan dess endast en liten pöl kvar.

Från den före detta tjärnen rinner än idag en liten bäck (dike) och på en plats på bergets sydsida faller den nedför en nästan lodrät vägg.
För många år sedan var jag där, och där vattnet faller ned för berget kan man gå in bakom vattenfallet utan att ens bli våt.
Utsikten över området tillsammans med vattnet som faller gör det till en av de mer märkliga upplevelser som går att finna i vårt närområde. Bästa tiden för denna upplevelse är vid vår- och försommartid då bäcken är fylld av vatten.
Kanske inte lika storslaget som det här men ändå något åt det hållet.

Men det var ju förstås en helt annan historia.
Kanske jag gör en ny utflykt dit upp på berget någon annan gång, då kan jag ju ta med kameran och fotografera.

Ha en toppenfin dag!

Julens ljus från Betlehem.

I vår trädgård lyser nu ett speciellt ljus.
Det är ljuslågan från fredsljuset i Betlehem som glimmar så fint.
Där har ljuslågan brunnit sedan år 565, och igår så kunde man tända sitt eget ljus med en ljuslåga därifrån på torget i Boden.

För att inte denna låga ska slockna innan julen är över så lyser den nu på flera ljus i vår trädgård.

Bor du i närheten och vill ha fredens låga från Betlehem hemma hos dig, så är det bara att höra av dig om du vill komma förbi och tända ett eget ljus med denna speciella låga.

Som ni ser så får vi en vit jul i år, jag har aldrig varit orolig för att något annat skulle inträffa här, vi bor ju rätt långt norrut, så chansen/risken för snö i december är ju så gott som 100% här.
Vintern har hittills varit lång här, och när snön kom så försvann inspirationen att skriva här på bloggen.

Därför har det varit ovanligt glest mellan inläggen här den senaste tiden.

Kom ihåg att inget mörker är så stort att inte minsta lilla ljus kan lysa upp och förändra för en stund.

Med dessa bilder vill jag önska Er alla en God Jul.