Svanåmyrens glömda trädgårdar. Del 1

Här syns jag själv vid en stuga som inte längre står upp. Vi kallade denna plats för Skogsgården.

Inte så långt från byn där vi bor finns en liten stilla insomnad by vid  Svanåmyren.  Även på den tid som byn var som störst så fanns där inte fler än ca 15 hus och gårdar. Nu finns det en gård kvar där jag tror att det bor folk året runt, och ett mindre hus som används som sommarstuga. Det finns även kvar tre ödehus som är så förfallna att de är helt obeboeliga, de övriga av husen är sedan länge borta.

Det enda som avslöjar vissa av de forna gårdsplatserna är i bästa fall rester av husgrunder som blivit kvar sedan byggnaderna rivits. Vid några av de gamla gårdsplatserna finns även trädgårdsväxter kvar.

När vi flyttade till vårt hus med en trädgård som förutom tio björkar bara bestod av några buskar så blev det från Svanåmyrens gamla trädgårdar som vi hämtade växter, mest perenner som blev grunden till flera av våra rabatter. Vi var noga med att inte skövla utan plockade med några av de massor av växter som då fanns där. Det var i mitten av 1990-talet och trots att det är relativt nära härifrån så har jag inte varit dit på länge. Vår trädgård rymmer inte så många fler växter, och vi har ju redan skaffat de sorter som finns där.

Dessutom finns en risk med att åka dit och promenera på de gamla gårdsplatserna. Det finns gamla brunnar kvar. Fullständigt livsfarligt då de i bästa fall täckts med trälock för en så där 30 eller 50 år sedan. De som täckts på sådant sätt är idag svåra att se då mossa och ris vuxit över de nu ruttnande trälocken.

Ett hörn av Blomstergården.

Men att gå omkring där i de nu bortglömda trädgårdarna var en smått fantastisk upplevelse. Jag kände mig som en upptäcktsresande, en växtsamlare i ett fjärran land som kunde hitta vad som helst. Från denna tid finns bara dessa tre ynka foton i våra fotoalbum. Men kanske de ger en liten bild över hur det var och kanske fortfarande är där.
De fem gårdsplatser som var fyllda med flest växter gav vi egna påhittade namn som Aklejagården, Rosgården, Stormhattsgården, Skogsgården och den största av de alla, Blomstergården.

Höga Riddarsporrar i Skogsgården.

Bilden ovan visar mig själv i full färd med att gräva upp en Riddarsporre. Visst är de höga, men så hög som i skogens svala skugga blev den aldrig i vår trädgård. Jag tror fortfarande att den längtar tillbaka till skogens svarta mylla vid Svanåmyren.
När vi var på denna plats så överaskades vi av ett knakande och brakande, ljudet av ett djur som kom springandes mot oss. Vi stod helt stilla och jag hann tänka på om hurvida  man skall fly eller spela död vid björnmöten. Fram ur buskar och riddarsporrar hoppade så fram ett rådjur.
Det stannade tio meter från oss och vi iaktog varandra tyst.
Tre sekunder senare så vände rådjuret och försvann lika hastigt som det kommit i riktning mot den stora Svanåmyren.
Vid ett hastigt besök vid Blomstergården en gång när vi skulle plocka en bukett smörbollar så gick jag en bit längre in på platsen från vägen räknat. När jag närmade mig det som fanns kvar av en gammal jordkällare så hörde jag hur det morrande därifrån. När jag stannade upp och väntade stilla så hördes det morrande ljudet ännu en gång. Jag backade sakta baklänges därifrån och sa till de blomsterplockande damerna att nu måste vi åka härifrån. De hade lite svårt att tro mig men jag tyckte inte att det var någon bra idé att gå fram till jordkällaren och se vad det var som fanns där. Vi åkte därifrån men jag funderar fortfarande ibland på vad det var som morrade och varnade mig från att komma närmare.

När sommaren kommit och de glömda trädgårdarna vid Svanåmyren åter blommar i all sin prakt, så skall jag åka tillbaka dit och fotografera så ni får se hur det ser ut där nu.
Om jag nu vågar förstås...

Gamla foton från Svanåmyren.



Svanåmyrens banvaktstuga, troligtvis 1920-tal
Min pappas farmor Johanna syns vid sparkstöttingen.



Här kommer lite tyngre historiska fakta om byn Svanåmyren.

Om du inte orkar läsa detta blir jag inte ledsen, men för att bättre förstå varför Svanåmyrens glömda trädgårdar finns så kan detta förklara en del..

Varför bodde då folk ute i skogen vid Svanåmyren? Vad fick dem att flytta dit och lägga så mycket slit och möda att bygga sig ett hem där?

En förklaring hittade jag på Brännbergs hemsida;

"1909 beslutade riksdagen att Alträsk kolonisationsföretag blev ett sådant utvecklingsprojekt, som ett expriment. I Brännberg skulle verksamheten utvärderas, så dyrbara misstag kunde undvikas, när nya kolonat skulle anläggas. 1868 hektar avsattes från kronparkerna Alträsk och Svanå samt från mark kring Brännberg som varit i Selets bruks ägo. Marken var övervägande myrmark eller försumpad skog".

 http://www.brannberg.com/brannberg_2.htm

Det var andra tider, det gällde att överleva på något sått. De som bodde i ett kolonat fick vissa förmåner mot att de arbetade i skogen åt bolaget. Det hela styrdes till viss del av Statens Försöksgård som fanns i Brännberg. Byggnaden  finns fortfarande kvar och syns från vårt köksfönster.

Svanåmyrens banvaktstuga 1920-tal.
Pojken till höger och flickorna var min pappas syskon.

Min farfar jobbade som Banvakt åt SJ, han hade ansvar för några kilometer järnväg. Det sägs att han krattade banvallen och något ogräs fick såklart inte förekomma på hans sträcka.

Han jobbade som Banvakt i Svanåmyren fram till 1930-talet då han sökte och fick banvaktartjänsten i Brännberg istället, byn var centralort för många små byar då, och i Brännberg fanns järnvägsstation och affärer. Inget sådant fanns i Svanåmyren några kilometer bort.

Där banvaktstugan i Svanåmyren fanns en gång finns idag bara en brunn kvar. Fram till förra året fanns den stora gårdsbjörken kvar, men när Banverket trädsäkrade vid järnvägen så försvann den stora gamla björken.

(Ett beslut som kom efter stormen Gudrun i Småland.)

Lekstugan från Svanåmyren framme på vår gård. Mina kusiner leker i sin mors gamla lekstuga.
Foto 1950-tal.

I Brännberg arbetade han fram till sin pension då han lät bygga huset där vi nu bor. När familjen bodde i Svanåmyren så hade de en lekstuga där, den togs med vid  flytten till Banvaktstugan i Brännberg, och slutligen så fick den följa med i den sista flytten. Den står fortfarande på vår gård.

Idag är det nog inte många som kallar platsen någon kilometer från vårt hus för Svanåmyren, platsen har nu istället fått namn efter en sjö i närheten, Slyträsk.
Hur kul låter det? Slyträsk.
Min faster som vuxit upp i den gamla banvaktstugan där kallade alltid platsen för Svanåmyren, och då menade hon platsen för byn inte den stora vidsträckta myr som också finns där.
Därför fortsätter jag envist att kalla den platsen för Svanåmyren jag med, och eftersom många av vår trädgårds perenna växter kommer därifrån, och jag behövde ett namn på denna blogg så blev det Svanå trädgård.
Men om du någon gång skulle ha vägarna förbi byn där jag bor och tänker fråga om vägen hit till oss så fråga inte efter Svanå trädgård. Ingen vet vad det är, kanske du i bästa fall hamnar vid Svanåmyrens glömda trädgårdar, om nu någon här fortfarande kommer ihåg dessa.

Strävklint

Centaurea dealbata

Strävklint härstammar från Kaukasus och räknas som halvhärdig i viss litteratur som jag har, i andra böcker står att den skall klara zon 8.
Den har klarat sig här hos oss i början av zon 7 men för att förbättra växtens förmåga att övervintra hos oss i norr så har jag planterat den väldränerad så den slipper den värsta vinterfukten. Samtidigt vill denna växt inte ha för torrt, den skall trivas bäst i näringsrik och lagom fuktig jord som inte får vara för tung och kompakt. Det kan vara lite svårt att hitta ett läge som är torrt om vintern men fuktigt om sommaren. En regnig höst kanske kan bli mer än vad strävklinten tål?
Vår Strävklint har det kanske i torraste laget under sommaren, jag försöker att vattna lite runt den när jag passerar med vattenkannan.
Strävklinten trivs liksom andra växter i Klint-släktet att växa i sol.
Det här är en relativt ny växt i vår trädgård och den har nu klarat två vintrar här, för redan nu visar plantan livstecken i form av små blad. De flesta av våra övriga perenner har inte vaknat ur sin vintersömn ännu.

Strävklint behöver som regel bindas upp så de inte skall lägga sig ned, men vår lilla planta kommer från en moderplanta i Sunderbyn utanför Luleå, och den plantan klarar sig fint utan att stöttas på något vis.
Bladen är lite silverskimrande på undersidan och starkt flikade vilket gör plantan vacker även tider då den inte blommar.

Tussilago

Tussilago farfara

Kan ni tänka er en vår utan Tussilago?
Det kan inte jag. Iallafall inte sedan vi vant oss med de gula blommorna varje vår.
Tussilago är nästan vårens första blomma här i vår trädgård, det är inte många andra som hinner blomma före. Den annars så bruna och grå våren i Norrbotten lyses upp när tussilagons gula solar öppnar sig vid vägens kant, för vi har inte planterat in Tussilago i någon rabatt utan vid vägen i trädgårdens utkant.
Tussilago växer inte naturligt här i Brännberg utan de plantor vi har här har vi flyttat hit från en annan trädgård i byn.
Vi fick göra några försök innan vi hittade en plats som tussilagon ville växa på, och jag är glad att det blev i trädgårdens utkant för de små gula blommorna efterföljs av stora blad som vi inte vill ha i någon av våra rabatter.
Där vid vägens kant har de nu spridit sig så pass att de även har börjat växa på den andra sidan av vägen. Riktigt hur det har gått till vet jag inte men jag misstänker att väghyveln har hjälpt till att sprida ut rotdelar även till den sidan.
Jag läste att de trivs med kalk i marken så jag har kalkat lite extra just där de växer för att de skall trivas bra just där.

Under min uppväxt här i byn minns jag annars att det var den lilla vitblommande växten Sandtrav  http://linnaeus.nrm.se/flora/di/brassica/cards/cardare.html
som var den första blomma som blommade lagom till sommarlovet.
Avsaknaden av riktiga vårblommor under min uppväxt har fått mig att dra hem just sådana till vår trädgård och jag älskar dem fortfarande, även om de är på gränsen till ogräs som Tussilago.

Idag såg jag att de första Tussilago hade öppnat sina knoppar. Jag visade dem för min dotter som blev lyrisk av lycka, när hon var yngre fick hon inte plocka dessa rariteter, men det får hon göra nu när de spridit sig.
Hon älskar att plocka blommor, och snart kan hon nu plocka vårens första bukett av Tussilago.

Hur länge sedan var det som de blommade hos Er?
Här hos oss börjar Tussilagons tid nu.

Prickklocka

Campanula punctata

En av de nyaste växterna i vår trädgård är Prickklocka.
Till skillnad från de flesta andra klockor i Campanula - släktet så har den här inte blå blommor, därför köpte jag en sådan. Campanula är latin och det betyder klocka.
Jag är lite osäker på om den klarar ett liv här långt upp i norr, men har hittat uppgifter om att den går så långt norrut som zon 6.
För att förbättra förutsättningarna har jag planterat vår lite dränerat så den skall slippa vinterfukt.
Jag fick för många år sedan en liten fröplanta av Prickklocka, men den överlevde inte första vintern så vi får se hur det går denna gång.
Växten växer vild i ett område vid Östra Sibirien, Korea, Nord Västra Kina och Japan.

Prickklockan blir ca 30 cm hög och blommar med hängande nästan rörformade klockor som är upp till 8 cm långa. Klockorna har en rödlila, körsbärsrosa nyans utanpå och är inuti krämvita till färgen och fylld med prickar.
Växten har en lång blomningstid som varar från juni till augusti. Om man tar bort utblommade klockor så den inte går i frö, så blommar den längre, men jag vill gärna ha fler småplantor och hoppas på frön.
Prickklocka sprider sig med utlöpare och med frön, kanske att jag om några år har en stor planta som går att dela med sig av.

Malva

För snart två år sedan så fick vi en Malva av vår vän Siri som har byns vackraste trädgård.

Hon brukar rensa och dela plantor ibland och vi är förstås alltid glada när hon delar med sig. När vi fick den här malvan så visste hon inte mycket mer om den än att det var en Malva, hon hade i sin tur fått den av en väninna som fått den av en granne, som fått den av...

Någonstans på vägen kom växtens fullständiga namn bort. Kanske någon av Er bloggläsare har något förslag på vilken Malva detta är? Plantan blir i vår trädgård mellan 20 och 30 centimeter hög.

Förra våren så var plantan full av torra frökapslar. Jag smulade ned dessa i en låda med plantjord och täckte fröna lite försiktigt. Det blev full pott för inte nog med att massor av frön grodde och växte upp till fina plantor förra sommaren, de blommade också. Jag trodde perenner blommar när de blivit lite äldre men i detta fall blommar de som de växter vi kallar för sommarblommor. Inte illa.

Mest troligt är detta ett svårbekämpat ogräs någonstans, men hos oss får de gärna sprida sig.

Nu har jag åter smulat frökapslar i en låda med plantjord och hoppas på fler malvaplantor.

Frösådden har jag ställt in i växthuset för att få malvan att gro lika tidigt som förra året, så årsplantorna hinner blomma även i år. Förra årets små plantor har redan börjat att växa i sina krukor. De som blivit planterade i rabatter syns inte till ännu.

Så här såg de torra frökapslarna ut innan jag smulade dem över jorden. Enklare sådd än så kan det inte bli.

I september fick vi ännu en Malva av vår vän Siri. Denna var till skillnad från den första en hög och reslig växt, med blommor längs en meterhög stjälk som om det hade varit en Stockros. Men det är en Malva även detta, jag fotograferade aldrig den malvan, (vem hade då kunnat ana att jag skulle börja blogga?) men ritade av en av dess blommor i vår trädgårdsdagbok.

Vad heter denna Malva? Även i detta fall har malvans namn försvunnit längs vägen.

Jag hoppades på de frökapslar som fanns längst stammen, men de blev mellanmål till ett av traktens fyra rådjur. Hoppas den här stora malvan övervintrar lika bra som den lägre gjort.

Vaxblomma

 Cerinthe major purparescens

En av förra årets mest spännande frösådd av sommarblommor var Vaxblomma.
Jag hade aldrig sett denna växt förut men köpte en påse frö som jag sådde i slutet av april och de blommade fantastiskt fint i juli och augusti. De blågröna bladen var speciellt vackra.
När en växt har denna färgton brukar det betyda att de trivs i full sol. Jag försökte ge mina plantor så mycket sol som var möjligt, de fick växa både i kruka och rabatt.
De som fick växa i rabatten utsattes oftare för torka då jag slarvade med vattningen ibland, men det bekymrade inte dessa plantor.
Växten har sitt ursprung i medelhavsområdet (eller mer tropiska områden, hittade lite olika uppgifter på nätet) och kan övervintra i kruka inomhus men jag plockade bara mogna mörka frön från mina plantor i augusti och september, vi har inte nog med plats att övervintra så många växter inomhus, dessutom brukar det sällan vara lyckat att hämta in växter direkt från fuktig sensommar till torr luft inomhus. Kanske plantan skulle klara vintern inne om den fick ett liv som krukväxt direkt?

Nu har jag sått de frön jag plockade från plantorna förra året. De kommer få stå varmt för att gro, och det skall vara noga att hålla sådden lagomt fuktig under tiden de gror. När de sedan börjat att växa får de flytta ut till växthuset innan de kan planteras ut i trädgården.
När jag städade växthuset för några veckor sedan så slängde jag fröpåsen från förra året. Det ångrar jag nu. Kanske det fanns något viktigt att läsa där om dessa plantor.
Jag försökte hitta information på nätet men det var inte så lätt.
Vet du något mer om växten på bilden får du gärna tipsa mig genom att skriva en kommentar här under.

Små och stora stenar i vår trädgård.

I trädgården råder just nu väntans tider. Snön som försvann för en dryg vecka sedan är inte saknad av mig. Jag väntar och längtar däremot efter att växterna skall komma igång och visa livstecken, några har börjat men långtifrån alla har vaknat ur vinterdvalan ännu. Vi har fortfarande frost på nätterna med temperaturer
ned till -4ºc.
Därför har inte mycket börjat växa ännu.
Idag visar jag istället några av de olika stenar vi släpat hem under åren som varit.

Stenar med runda former får ibland följa hem till vår trädgård.

Hundstenen har jag berättat om förut.

En randig platt sten från havet utanför Piteå värmer nu istället en av våra rabatter.

Många av trädgårdens stenar är förknippade med minnen. Denna sten hittade jag i ett ödehus som snart inte finns. Någon hade krossat fönstren där och denna sten låg inne i ett av rummen.

Kanske stenen varit en prydnad i den trädgården förut.

Ibland har mossor och lavar dekorerat stenarna.

Men det råder ingen brist på sten här.

Trädgårdens östra hörn ansluter till ett stenröse som blivit när de rensade åkern vid vårt hus från sten, när den bröts ur skogen på 1800-talet.

Här kanske man skulle kunna plantera något...

Scilla, Rysk blåstjärna

Scilla siberica

Vad vore våren utan de små blå blommor av Scilla som sätter färg på rabatter och gräsmattor efter en lång och trist vinter.
Scilla är en del av det latinska namnet som denna växt har.
Det svenska namnet är Rysk blåstjärna, men det latinska namnet har blivit det vanligare i detta fall, ialla fall här där jag bor.
Av namnet Siberica framgår att den är sibirisk, den har sitt ursprung ett område från mellersta Ryssland till Främre Asien och Kaukasus.
Växter som har med det latinska namnet Siberica är oftast härdiga i en stor del av vårt land, så även i detta fall.

När vi började samla in växter till vår trädgård så var just Scilla en av de första växter som vi planterade in här. Vi fick en tuva av en granne som har dessa i rabatten mot sin husgrund. Han har en källare som avger lite värme och därför blir inte tjälen speciellt svår i denna rabatt. Hos honom blommar Scillan en hel månad före våra vågar upp i mitten av maj månad. Någonstans läste jag att Scilla vill växa i lite lagom fuktig jord, men min grannes rabatt blir snustorr ibland på sommaren och ändå trivs de bra där.

Min grannes blå Scilla.

 

Han har sina Scillor bland sina rosenbuskar och där kan scillans blad stå kvar och vissna ifred när tiden är inne för det. Att ha blå Scilla i sin gräsmatta är snyggt när de blommar, men efter blomningen måste bladen få stå kvar tills de själva vissnar. Om de klipps av före det så hinner de inte ladda den lilla löken inför nästa års blomning. De små gröna scillabladen gör inget större väsen av sig, men under den tid som de står där innan de vissnar hinner gräset i gräsmattan växa så mycket högre.

Kan du stå ut med att ha en del av gräsmattan vildväxande i början av trädgårdssäsongen så är en plantering i gräsmattan det rätta för dig, vill du ha en kortsnaggan grön gräsmatta hela säsongen bör du bör du istället plantera in Scilla i rabatten eller under buskar och träd där bladen kan få stå kvar hela tiden tills de vissnat.

Här i Norrbotten vet jag inte om att det någonstans blommar blått av Scilla i någon park eller större trädgårdsanläggning som jag sett Scilla göra i de södra delarna av landet, men det kanske finns sådana blå gräsmattor här ändå. Norrbotten är ett ganska stort område, och jag har inte varit överallt.

Lökar av Scilla finns till salu om hösten, de är inte speciellt dyra och finns oftast även till salu i matvarubutiker. De bör planteras tidigt om hösten för att lökarna skall hinna få rötter innan tjälen kommer men jag har provat plantera sådana lökar sent om hösten och de har överlevt bra ändå.

Scilla sprider sig frikostigt med frö på platser där den trivs bra.

Glad påsk!

Glad påsk på er alla läsare av denna blogg.

En gammal Amaryllis som valt att blomma nu får tillsammans med nyinköpta påskliljor bli dagens bild.

För det är väl så som visan säger;

"...och julen varar fram till påska".

Hoppas ni har en härlig dag.

 

Vårens första blomma.

Hepatica transsylvanica

Vårens första blommor har öppnat sina knoppar idag.

Det är den Ungerska blåsippan som även i år blommar först av allt i vår trädgård. Det är tidigare än förra året då den inte blommade förrän den 3 maj.

När de blå blommorna åter syns i vår trädgård så vet vi att vintern nu har släppt sitt grepp även på våra breddgrader.

Än syns inte ett spår av Krokus, Scilla eller Tussilago, eller någon annan vårblommande växt.

Vi får vänta på dessa någon vecka till. Men vad gör väl det, för nu är vårens första blomma här.

Nu börjar trädgårdsåret på riktigt.

Hitta fler vårtecken, klicka på länken nedan;

http://humlebacken.blogg.se/2011/february/deltagarlista.html

 

Påsklilja

Narcissus pseudonarcissus.

I vår trädgård blommar påskliljorna i juni månad, men de övervintrar bra och återkommer år för år om de får rätt förutsättningar. För Påskliljan betyder det lagom fuktig näringsrik jord som inte får torka upp för mycket.

Påsklilor kan man med fördel plantera "in the green" under våren och försommaren. De plantor som blivit kvar sedan påskfirandet får hållas vid liv i sina krukor utomhus om det inte blir svår frost, sedan gräver man ned de vissnande bladen där man vill ha påskliljor nästa år. Om de blivit styvmoderligt behandlade i sitt liv efter påskhelgen kan de behöva ett extra år för att ladda upp inför kommande blomning.

Lökar av påskliljor finns också att köpa om hösten men om du som jag bor i landets nordligaste del då måste de köpas och planteras direkt de finns till salu i butikerna, helst i augusti, för lökarna behöver ganska många veckor på sig att hinna få rötter innan vinterkylan kommer. Om de planteras för sent på säsongen finns risken att de inte

överlever vintern.

Försommarblommande påskliljor.



Hos oss blommar påskliljorna på små korta stjälkar om de växer på en solig plats för midnattsolens ljusa nätter gör att stjälkarna inte ränner iväg nattetid. De påskliljor som vi planterat i halvskugga får längre stjälkar än de som står i full sol hela dagen.

Att plantera påskliljor eller andra lökväxter i rabatten har sina risker. När blad och blommor vissnat kan det vara svårt att komma ihåg att lökarna finns kvar nere i jorden. Det är tråkigt att klyva och skada lökarna om man börjar plantera någon annan växt på den "tomma" plats som lökväxterna lämnar efter sig.

Ibland är inte minnet så bra som man tror.

Plantera hellre påskliljor och andra lökväxter under buskar där de får stå ifred efter att blomningen är över. Lökväxternas blad måste få stå kvar efter blomningen och ladda löken inför nästa års blomning, om de klipps av med gräsklippare kommer lökarna att tappa energi och så småningom tyna bort.

Påskliljor får stå ifred för harar, rådjur och sorkar som annars glupskt äter från trädgårdens växter.

Billiga påskliljor i kruka.

Påskliljan härstammar från Europas västra delar där den växer vild, och har sedan spridits till andra platser av blomsterälskare. De gula blommorna blommar vid tiden för påskfirandet i landets södra delar, därav namnet. För oss som bor i landets norra delar blommar den som sagt på försommaren.

Bild från boken Blommor, Esselte aktiebolag, Stockholm 1952

En förklaring till släktnamnet Narcissus är att det är hämtat från den grekiska mytologin. Enligt en historia förälskade sig den vackra ynglingen Narkissos i sin egen spegelbild. När han inte kunde fånga bilden blev han så förtvivlad att han tog sitt liv. Gudarna förvandlade honom därefter till en blomma, narcissen.

Därför ser vi än idag hur narcisser ibland böjer sina blommor nedåt för att liksom finna sin egen spegelbild igen.

Jag har under årens lopp försökt att plantera in olika sorter av narcisser i vår trädgård men det är bara påskliljan som återkommer år för år.

Orkidénarciss, Narcissus 'Thalia'

Jag köpte en gång billiga lökar av denna vita vackra narciss sent på hösten och planterade i kruka. Jag förvarade krukorna i vår potatiskällare och de blommade fint våren efteråt.
Jag läste att de var mindre härdiga.
Under försommaren planterade jag ut dessa lökar på olika ställen i och runt vår trädgård. Ingen överlevde den kommande vintern, men de var ju trots allt väldigt billiga, och de bjöd på en enastående blomning det första året.

Gnagskador !

Jag har förut berättat lite om de skador som sorkarna orsakat i vår trädgård.

Här kommer några förfärliga bilder från min senaste runda i vår trädgård.

Frågan är, skall man bita ihop eller bryta ihop?

Bilden ovan visar det som återstår av vår Fjällbrud. Mer än hälften är borta.

Kommer plantan att klara detta?

Kanske att den smakade illa när de lämnade kvar en del?

I bildens vänstra hörn fanns en Ungersk blåsippa som var ny förra året, nu återstår ingenting.

De flesta perenner är annars svåra att bedömma skadorna på då de inte börjat växa än.

Hoppas att de har klarat sig bättre än de vintergröna växterna.

För er som orkar följer nu en bildkavalkad över skadade buskar och träd...

Flikbladig druvfläder gnagde de bara lite på.

Sibiriskt björnbär smakade bättre men här hade jag hällt ut kattströ från kattlådan som kanske har räddat björnbärsplantan från alltför svåra angrepp. Men sorkarna har tuggat på fler ställen på plantan än detta.

I trädgårdens östra hörn finns en liten rödbladig björk från Finland.

På något sätt så har sorkarna angripit detta träd när det tyngdes ned av snön men hundratals andra små björkar i skogen bredvid har de inte rört. Varför just denna lilla björk?

Extra sorgligt är det när jag kommer fram till raden av mina frösådda äppelträd.

Så här ser det ut på flera av dem, de förgrenade små aplarna var svåra att skydda med gnagskydd så jag hällde illaluktande kattströ även här men det hjälpte inte.

Ett Oxbär är fullständigt massakrerat.

En Norrlandsschersmin som planterades i höstas för att bli en kommande morsdagspresent har de tuggat lite på ovanför gnagskyddet.

Av de små plantorna av frösådd Näverhägg återstår idag inte mycket.

Kommer denna Lönn att klara detta angrepp?

En Aronia har de också ätit på...

Riktigt sorgligt är sorkangreppet på vår Fraser atsalea som dessutom har fått fläkskador av den tunga snön.

Den var dessutom rätt dyr när jag köpte den förra året.

Det är inte bara sorkar som härjat på i vinter, här är skador som blivit av älgars framfart i en Knäckepil.

Rådjuren har förtvivlat försökt äta barken av mitt stora Korgvide.

En relativt nyplanterad Pelarasp har fått en ny vinkel av en hungrig älg.

Så här borde jag förstås ha skyddat alla buskar och träd i vår trädgård.

Denna lilla Silverpil har övervintrat tryggt från sorkarnas angrepp.

Så även detta lilla äppelträd och alla andra träd och buskar som fått denna typ av skydd.

Mitt i all bedrövelse så måste jag ändå tänka på alla de träd och buskar som faktiskt klarat sig utan förödande gnagskador, och av detta har jag lärt mig att jag måste skydda mina växter ännu bättre.

Det är nu en vecka sedan snön försvann och i och med det kan inte sorkarna gömma sig under den längre. Våra två katter som är mycket matglada och som ständigt gnäller då de är hungriga har inte klagat sedan snön försvann.
Katterna har knappt tid att vara inomhus längre och någon ny burk med kattmat har jag inte behövt öppna den senaste veckan.

En mätt katt i sitt Paradis...