lördag 1 mars 2014

Järnvägsstationen i Brännberg.


Här i byn fanns förr en järnvägsstation.
När den byggdes i slutet av 1800-talet så blev den snabbt ett centra för området, ja den bidrog till att göra byn till centralort för denna del av kommunen.
Järnvägsstationen kom även att ge byn dess nuvarande namn, då byns gamla namn Johannisberg, redan fanns som station någon annanstans.
Man valde att ge stationen namn efter ett berg i närheten då förvirringen annars hade blivit stor med två stationer med likadana namn.

Folksamling vid stationen i Brännberg någon gång på 1920-talet.

Järnvägen gjorde det möjligt att enkelt resa långa sträckor och att frakta gods på ett sätt som förut hade varit tidskrävande.
Att järnvägen fanns här innebar att även sågverket byggdes upp där bredvid sedan det gamla i Fagervik brunnit. Med sågverket kom arbetstillfällen och byn växte så den knakade.
Allt nytt som kom, det kom hit via stationen.
Järnvägsstationen blev byns dörr ut till världen utanför.

Min granne har berättat att hennes mor promenerade kilometervis (enkel väg) genom väglöst land bara för att få vara en stund i händelsernas centrum.
Det var på stationen man träffade folk, alla gick ju dit då och då, och om man fick post så fick man hämta den på järnvägsstationen.



En mycket växtintresserad stins som hette Ström, bodde en period i byn.
Han var känd som en ilsken typ, men han var alltid glad då han träffade Eugenia som han delade intresset för växter med. Han hjälpte henne att få tag på växter till hennes trädgård och han bidrog liksom statens försöksgård till att byn bokstavligt blommade upp om sommaren.
Många olika växter fraktades med järnvägen hit till byn.

Sedan kom växterna att spridas från gård till gård, även till de mest ensliga gårdar och de är nu tillsammans med kvarlämnade stengrunder det enda som påminner om att där bott människor för länge sedan.

På det sättet så hade stationen stor betydelse även för vår trädgård.
Vad hade vår trädgård varit utan de första växterna som hämtades från Svanåmyrens glömda trädgårdar någon kilometer från platsen där vi nu bor.
Många av de gamla växterna har säkerligen anlänt till byn via järnvägsstationen för länge sedan.
Vykort från 1950-talets Brännberg.
Utgivet av Aldéns livs.

Någon gång på 1950-talet så renoverades stationsbyggnaden och 1890-talets prakt och snickarglädje förpassades till soptunnan, den nya tidens rena linjer och former gav byggnaden ett nytt och avskalat intryck.

Järnvägsstationen 1992

Den nya tiden kom till byn, och med den kom även början till slutet för järnvägsstationens glansdagar.

När jag var liten så slutade tågen att stanna vid stationen och den del av byn som varit händelsernas centrum blev en ödslig avkrok när lantbrevbäringen infördes.

Ingen hade längre något ärende att uträtta på järnvägsstationen.
Den stod tom, tyst och öde en lång tid och förfallet blev mer för vart år som gick.


Rivningen av stationen 1995 eller 1996.

Till slut kom den att rivas, den stabila timringen plockades ned och återuppfördes i Boden.
Där står den än idag vid travbanan, men de höga tvärgavlarna som gav byggnaden dess karaktär är borta, nu är byggnaden betydligt mer alldaglig än var den var för 100 år sedan.

Bodentravet sommaren 2013.

Att det här en gång var ett ståtligt stationshus av så kallad 'Byskemodell' kan vara svårt att förstå.



Ett annat sådant stationshus finns ännu kvar i byn Storsund, ungefär 5 mil söder om Brännberg.

Järnvägsstationen i Storsund 2016
Byggnaden är i stort sett i originalskick sedan 1890-talet

Järnvägsstationen i Brännberg såg i stort sett likadan ut när den var ny.


Järnvägsstationen i Storsund sett från andra sidan järnvägen.

Det var länge sedan någon gick in i väntsalen i stationen i Storsund.
Den verkar öde och tom.




Här i byn finns nu bara den gamla skylten kvar från järnvägsstationens glansdagar.
Den hittades vid rivningen av stationshuset.
Under en trave ved i magasinet fanns den som stöd för att vedstapeln skulle stå rak.
Där hade den med all säkerhet legat sedan renoveringen på 1950-talet.

Men själva stationsplatsen i byn är nu tom, tyst och öde.



Inga fler tåg stannar här, och sista tåget härifrån gick för länge sedan.

För dig som finner ett intresse i järnvägshistoria, så finns banvakt.se

4 kommentarer:

  1. Baskat bra, men också lite sorgligt skrivet Hans!

    Simon

    SvaraRadera
  2. Ja, det var ett stygn av sorg i det du beskriver. Tänk egentligen vad en järnvägsstation kan göra för en liten by eller samhälle. Bilderna var väldigt informativa. Tråkigt att ett järnvägsstationshus får förfalla så där pass mycket. Tror det betydde mycket för byn att tågen stannade där. Visste inte att själva huset flyttades in till Boden och byggdes om. Intressant. Som jag sagt tidigare... Tycker du ska skriva en bok med bilder och berättelser från Brännberg.

    /Erica Hedman

    SvaraRadera
  3. En historia som tyvärr känns igen från många småorter. Skulle tex kunnat vara grannbyn här.
    Bra skrivet...det är intressant att hålla koll på sin lokalhistoria.

    Ha det fint
    /Anette

    SvaraRadera
  4. Tragiskt att inte denna byggnad finns kvar. Samma med stationen. Usch och fy för Trafikverket!
    Nog skulle det väl kunna gå rälsbuss mellan Boden och Älvsbyn

    SvaraRadera