En vit jul.

Nu har denna bild fått lite fallande snöflingor. Tack Google+

Här i Brännberg ligger snön vit på fur och gran, snön ligger vit på taken...

Någon större oro över att inte få en vit jul har vi inte, här är alltid julen vit, med eller utan växthuseffekt.
Men så finns vår by på höglandet mellan två älvdalar, och här är klimatet lite bistrare än nere i älvdalarna.

Här visar jag några bilder över snön i vår trädgård, så här är läget just nu...

Glasen på växthuset är täckta av rimfrost, och de gröna spröjsarna syns lite tydligare.
Inne i växthuset är det lika kallt som utomhus.

Även över trädgårdslandet ligger snön, men man anar konturerna från gångar och odlingsbäddar.

Lugnet vilar över nejden men i fjärran hörs plötsligt ett dovt muller då ett jetplan passerar över vår by, det är turister från Tyskland, Frankrike, Japan och Storbritannien som åker på dagsutflykt till Ice Hotel eller till Tomteland i Rovaniemi, jag tror att de flesta av dessa besöker tomten så här dagarna före jul.
Under den timme som jag var ute och skottade snö idag passerade fem jetplan.
Turister som betalar mycket för att uppleva riktig vinter.
Vi som bor här betalar då och då mycket för att slippa kylan och för att resa söderut.

Vi drömmer inte om en vit jul, det har vi redan. Våra drömmar går istället till gröna gräsmattor och varma vindar...

Tystnaden bröts även av en traktor som plogade vägen vid vår trädgård, men sedan lade sig åter lugnet över nejden.

En fördel med snön är att den lägger sig som ett skyddande täcke över perenner som då slipper den värsta vinterkylan.

En nackdel med snön är att den vita färgen reflekterar solens strålar och gör området kallt då inte solen förmår att värma marken.

Barnen gillar snön mer än vad jag gör, igår så byggde de en snögubbe, men idag är det åter kallt, så nu går det inte längre mura snögubbar, och den som finns har frusit till is.

I eftermiddags kom en dimma som skapade rimfrost i träden.

Nu är vår trädgård redo för julen, den är nu vit och vinterfin.

Men kom ihåg att snö är bäst på bild...

Julens vackraste blomma!

 En blommig fredag.

På köksbordet står en skål med för oss mycket annorlunda julblomster.
En skål med blommande tusenskönor.
Detta mina vänner är exotiskt så det förslår, i alla fall här i snörika Norrbotten.

Här om dagen så fanns det två paket i vår postlåda, i ett av dem fanns dessa tusenskönor, om än en aning frostnupna (det var -2º C. den dagen) så ändå omsorgsfullt paketerade.
Paketet kom från Anna-Stina på Gotland.

Dessa mest underbara tusenskönor uppenbarade sig när vi öppnade paketet, vi blev en aning häpna, blommande tusensköna känns avlägset här där snön ligger djup.

Dessutom så fanns flera påsar med frön plockade från Anna-Stinas egen trädgård.
Jag sökte rätt på Anna-Stinas telefonnummer och ringde henne för första gången för att tacka henne.

Tack igen Anna-Stina, tusenskönorna är nu julens vackraste blommor här hos oss och de utstrålar värme, omtanke och generositet.

För att de inte skall torka i rumsvärmen så förvaras de tills vidare i den svala potatiskällaren för att bara plockas fram till julebordet vid högtidliga tillfällen.

Här i Brännberg så snöar det just nu och är 0 º C.
Ha en toppenfin dag!

En bild i tidningen.

För några månader sedan fick jag ett telefonsamtal från en kvinna som jobbade med ett reportage om rallarros hos tidningen Natur & Trädgård . Hon hade sett en av bloggens bilder och frågade om hon fick använda den i sin tidning.
Det fick hon så klart göra, sedan gick tiden och jag hade nästan glömt det hela, men så kom en sådan tidning i vår postlåda för en tid sedan, så jag själv kunde se hur det blev.

Lite kul är det ju att se en bild som man själv fotat i en tidning, om jag nu hade jobbat professionellt som fotograf så hade jag nog tagit betalt för mina bilder, men så är det ju inte nu.

Även om jag kan tillåta att mina bilder används på liknande sätt så vill jag ju ändå veta vem som vill använda dem och till vilket syfte.
För visst vill jag ju visa mina bilder även för andra än för Er kära bloggläsare, och om man dessutom skulle få betalt för de bilderna så hade det ju varit än bättre.

Nåväl, har bara hunnit bläddra lite i tidningen Natur och trädgård, och den verkar intressant.
Jag visste inte att den fanns förut.

För att se mitt tidigare inlägg om mjölke/rallarros kan kika in  här!

Ha en bra dag!

Amaryllis - Älskad vinterblomma.

Susanna Rosén och Norstedts, Stockholm 2013

Jag måste skriva några rader om en bok som jag gillar.
En bok om amaryllis.
När jag såg den första gången väckte den genast mitt begär, sedan funderade jag om jag egentligen är så där väldigt mycket intresserad av just amaryllis. Behöver jag en hel bok om amaryllis?

Efter att jag bemästrat mitt tillfälliga begär i bokhandeln, och åkte hem utan att köpa boken den dagen så funderade jag ändå på om jag kanske borde ha köpt den.
Jag gillar ju trots allt amaryllis, och det är klart att en bok som den här skulle intressera mig.
Några dagar senare av väntan och längtan så kom boken med posten.

I boken kan man läsa allt som går att lära om amaryllis, allt om ursprung och historik till odling och användning. Författaren gör också nedslag på olika platser i landet och har träffat människor som alla har en förkärlek till att odla, sälja eller äga amaryllis.

Inte så långt härifrån (kanske 10 mil) finns ett par som odlar en kär gammal amaryllis, den har funnits i den släktens ägo sedan 1920-talet. Tala om släktklenod.
Dessutom presenteras fler än hundra sorter av amaryllis, som även visas på bild.

Boken är skriven av Susanna Rosén som här ger landet en fullständig presentation av vår stoltaste julblomma.
Men en julblomma har det inte alltid varit, författaren beskriver i boken om hur växten användes förr och efter en undersökning så kom hon fram till när den blev en växt för julen. Före det var amaryllis en vårblommande krukväxt.

Kort och gott, här är en bok som är den perfekta julklappen till blomälskaren, eller varför inte, kanske du rent av köper den som julklapp till dig själv?
Om du älskar blommor.

Adventsgran

I vår trädgård står en gran som är en tillfällig gäst här.
Det är vår adventsgran.

Varje höst får en gran från skogen flytta in i trädgården, och lagom till Första advent så pyntas den med belysning.

December är en månad då trädgården ligger i mörker, i alla fall den mesta av den tid då jag är hemma. Mitt på dagen är jag på jobbet och hinner därför inte se så mycket av trädgården i dagsljus.
I mörkret syns inget, utom björkarnas vita stammar som skymtar så dunkelt.

Jo, ett träd syns riktigt bra, vår adventsgran som lyser upp så fint där den står.
Därför blir vår adventsgran min favorit nu i december.

Traditionen med att ha adventsgran var förut mycket vanligare här i vår by. På 1970-talet fanns en adventsgran vid de flesta hus. I år är det bara vi och tre andra (vad jag vet) som har en gran av den gamla modellen, de övriga har ljusslingor och ljusnät i trädgårdarna.
Det är också fint, men eftersom jag gillar att hålla liv i traditionen med adventsgran så har vi en sådan.

Årets adventsgran blev kanske för hög, för det var knepigt att få belysningen på plats i granens topp.

Traditionen att ha adventsgran började på 1870-talet vid Ersta diakonianstalt i Stockholm.
De hämtade traditionen från Tyskland.
Sedan spred sig den nymodigheten runt om i landet.
Från början fanns endast sju ljus i adventsgranen, (ett för varje veckodag) och de tändes varje söndag i advent i samband med läsning i bibeln. Det var 'levande ljus' för det fanns ju ingen el då.

Vår adventsgran lyser dygnet runt hela december, så traditionen har förändrats en del.

Månadens Favoritväxt i december.

Om du vill läsa om andra bloggares favorit i trädgården nu i december så finns de samlade hos Anna Vattenkannas Trädgårdsblogg.

Den sista björnen.

Från vårt köksfönster syns ett berg som som kallas för Granberget efter de ovanligt storvuxna granar som fanns där en gång, innan skogsbolaget bröt en ny väg så nära dessa högsta granar att de blåste omkull, då vinden fått fritt spelrum från den ena sidan.

Därborta vid bergets topp så utspelades en gång följande berättelse...

Granberget den tionde december 1893.

En man från Aspudden där bredvid berget hade sett björnspår i snön, han följde spåren fram till en plats just nedanför bergets topp, där björnen hade krupit in i sitt ide.

Mannen gick i en cirkel med björnidet i mitten, efter någon dag gick han tillbaka dit och kontrollerade då och då att björnen inte lämnat idet och korsat den upptrampade cirkeln/ringen runt idet.

Han sålde sin vetskap om björnen till jägmästare Henning Nordlund i Luleå som betalade 100 kronor för att få möjlighet att skjuta en björn. 100 kronor var mycket pengar då.

Man gjorde så för länge sedan, det kallades för att köpa/sälja en 'björnring'.

Jägmästaren åkte tåg till Boden med ett sällskap jaktsugna herrar och en 'passopp' som skulle ordna med maten, och därifrån fick de vidare skjuts mot Brännberg, en sträcka på i det närmaste sju mil från Luleå.

När de kom fram till Aspudden utanför Brännberg så träffade sällskapet 'inringaren' Erik Gustaf Pettersson, och de började åka skidor mot Granberget.

Det var blida och svårt att åka skidor genom terrängen uppför berget, de var först tvungna att bestiga bergets topp för att sedan nedstiga den branta delen för att nå idet.

Väl framme vid björnidet så förde de oväsen så att björnen skulle komma ut, men ingen björn visade sig.

Nordlund närmade sig idet, och fick syn på björnen som låg stilla en bit in i idet, och strax tittade björnen ut och de såg på varandra.

'Björnjakt' Litografi efter teckning av D. A. Hogguér 1841
Bild från boken 'Norrbotten' 1958.

Plötsligt kastade sig björnen ut ur idet och Nordlund var snabb med att skjuta.

Björnen föll tillbaka i idet, för att så strax igen rusa ut ur idet, men nu var björnen ilsken.

Öronen var tillbakalagda och ögonen gnistrade av vrede, har Nordlund senare berättat. 

Björnen tog språng mot Nordlund som hann stoppa den med ett skott mellan ögat och örat.

Björnen föll död ner framför honom.

De stötte med jaktspjutet i björnens sida, utan att den reagerade, men när passoppen Anti tog tag i björnens öron för att lyfta huvudet så utstötte den ett stönande vrål.

Det var björnens sista livsyttring, och även slutet på en epok, för detta var den sista björnen i området, och det skulle dröja många år innan andra björnar hittade hit igen.

Här en annan björn som ännu är vid liv.

Hur herrarna lyckades med bedriften att forsla hem den 211 kilo tunga björnen till Luleå är oklart, men de fick säkert släpa den genom skogen till närmaste väg några kilometer därifrån.

Väl framme i Luleå så fick den skjutna björnen stor uppmärksamhet, och två dagar senare fanns denna berättelse att läsa i Norrbottens Kuriren.

I den kopia av ett tidningsurklipp från gissningsvis 1950-talet som återberättade denna händelse, så berättas även att jägmästare Nordlund var en van björnjägare som en gång i början av 1890-talet kröp in i ett björnide med geväret, då ingen björn kom ut trots att de hade försökt skrämma/locka ut den.
Med ljuset av endast en brinnande tjärsticka tyckte han sig se något mörkt i grottans hörn, han la an och sköt björnen därinne. Ljudet från knallen skall ha varit öronbedövande, och ovissheten stor då det efter skottet blev tyst en lång stund innan en sotig Nordlund kröp ut ur idet igen.
Björnen var besvärlig att få ut ur grottan berättas det.

Jag vet att det nu igen finns björn i skogarna häromkring, men de är svåra att se då de är skygga djur.
Ändå har jag en släng av björn-noja och tycker det är olustigt att vistas ensam i skog och mark.
Jag vet att de flesta björnar räknas som ofarliga, men jag är liten och björnar är stora...

För länge sedan...

Blommig fredag - Årets höjdpunkt

När jag sökte bland släktens gamla fotoalbum och lyckades att hitta bilder på den egna trädgården, som den såg ut för länge sedan, det var en av årets höjdpunkter.

Jag tycker om att se hur det var förr här där vi bor, och lyckan är stor varje gång man ser fotografier som man aldrig förut sett.

Här visar jag de äldsta fotografier som jag hittat från vår trädgård.

Bilderna är från 1940-talet och visar hur det var här då.

Den övre bilden visar min farmor och hennes syster här tillsammans med min pappa och två av hans systrar.

Här ännu en bild på min pappa, som ni ser så fanns här inte många trädgårdsväxter då, det som finns kvar här från denna tid är björkarna.

Här är ändå ett bildbevis på att någon form av odlande pågick här redan då, här ovan syns min farmor i färd med att rensa det trädgårdsland som skall ha funnits ungefär där dagens trädgårdsland finns.
Staketet runt trädgården byggdes för att hålla kreatur från gården.


Några närbilder på speciella växter har jag inte funnit bland släktens olika fotoalbum, förutom bilden här under som visar en krukväxt som måste ansetts spektakulär.
Gissningsvis är det en Spindellilja?

Så till sist två bilder från en snö-rik vinter då drivorna låg höga här. Som ni ser så fanns det gott om björk i trädgården då, ser ut som rena skogen.
Min pappa fällde de flesta av dessa, jag minns än den senaste avverkningen på 1980-talet då minst tre jättar försvann då de ansågs skugga för mycket. Då anlade de sedan den nedre delen av trädgården, där var bara skogsmark före det, och skog, det är väl så det blir igen om och när alla våra inplanterade trädgårds-träd växer upp och tar plats i framtiden.

Min farmor Alma.

Fler höjdpunkter hittar du samlade hos Hélena med fina bloggen Bland rosor och bladlöss
som nu bjuder på årets sista 'Blommiga Fredag'.

Men vänta nu, är det här egentligen årets höjdpunkt?
Nja, kanske inte, men det var både intressant och kul att se de gamla bilderna på vårt hus och min farmor.

Trevlig Helg!

Opp amaryllis, vakna mina kära...

Förra årets amaryllisblomning.

För snart ett år sedan blommade våra olika amaryllisar perfekt lagom till julhelgen, då hade de legat i vintervila i oktober och november i ett mörkt utrymme som håller ungefär tio graders temperatur.
De fick inget vatten under den tiden heller, utan de fick vila.

Sedan de hade blommat fick de stå inne som gröna krukväxter för att 'ladda löken' inför nästa blomning.
De fick näring då och då under våren.
Jag hade amaryllislökarna ute i växthuset i somras där de fick vatten, värme och näring till de gröna bladen, innan jag lät dem börja torka upp före höst-&vintervilan.

När växthuset stängdes för säsongen hamnade krukorna med amaryllislökarna åter i den svala skrubben.

Här om dagen var det dags att bryta vilan. Lökarna plockades fram i rumsvärmen.

Jag lyfte upp lökarna ur krukorna och skakade bort jorden, det finns inte nog mycket näring kvar i den gamla jorden längre.

Sedan bottnar jag med en näve näringsrik blomjord i krukan innan jag ställer ner löken igen, och fyller på med ny blomjord samtidigt som jag skakar löken försiktigt så den nya jorden har möjlighet att åka in mellan rötterna.
Jag fyller jord upp till en tredjedel av löken.

För att amaryllislökarna ska få det luftigt i krukan, så de inte riskerar att ruttna, så ställer jag några tomma värmeljusbehållare under krukan.
Då kan överflödigt vatten rinna dit ned, och amaryllisen kan skicka ner rötter dit om den är törstig.
Här under en lök som hade fått väldigt långa rötter.

Av de tolv amaryllislökar jag hade på vintervilan så var det en som ruttnat, kanske jorden hade varit för fuktig i krukan före vintervilan?
Den löken hamnade på komposten.

Komposten nästa!

Nu står de omplanterade amaryllislökarna åter i rumsvärmen, och jag har vattnat försiktigt i jorden bredvid varje lök. Nu vill bara rötterna ha fukt, löken ska nog helst hållas så torr som möjligt.

Amaryllis, julen 2012

Jag ser på bilden här ovan och minns den fantastiska blomningen förra julen.

Kanske går förra julens amaryllisblomning att återskapa?
Jag hoppas det, för nu har jag behandlat dem på samma sätt som förra året.
Jag är ju på inget sätt någon expert när det gäller att odla amaryllis, jag är bara en glad amatör som fått lära av min fru.

Men med gamla amaryllislökar kan man inte vara helt så säker, kanske vill de inte alls blomma nu, kanske de blommar i april i stället?
Förra julen var det en amaryllis som inte ville blomma.

Vi får se hur det blir. Jag kan bara hoppas...

Vinnaren blev...

Så där ja, då blev det dags att dra en vinnare i utlottningen i samband med bloggens 3-års jubileum.
Jag skrev upp alla som anmält sitt intresse, och min dotter fick dra en vinnare.

Här några bilder från Flatebo.se

Jag var ju lite orolig att hon skulle fuska (som förra gången) och dra någon hon känner, men denna gång gick det undan, jag hann knappt med att fotografera och skakade kameran = suddig bild.

Så, den som blev vinnare av en handduk från Flatebo.se blev:

...Sylvia.

Grattis Sylvia!

Vinnaren Sylvia får mejla sin adress till mig så vidarebefordrar jag den till Flatebo.se
Skriv även vilken av handdukarna du väljer.
(Min mejladress finns i spalten till höger.)

Tack alla ni som var med i utlottningen, och tack alla ni som läser här på bloggen.
Och tack till Flatebo.se som sponsrar vinsten i samband med bloggens 3-års jubileum.

/Hans