fredag 16 november 2012

Ljusglimtar i skogen.


Blommig fredag - Ljusglimtar.

Inte så långt från vår trädgård fanns det förr en liten by. Byn kallades för länge sedan för Svanåmyren men platsen är idag mer känd som Slyträsk. De flesta av husen försvann mellan 1950- och 1960 talet. Samhället förändrades och folk hade inte längre behov att bo på en plats som denna.

Ännu finns växter från de gamla trädgårdarna kvar, som små ljusglimtar i skogen lyser de perenna växterna i olika färger när de blommar om sommaren.

Trots att denna plats inte är längre bort än tre kilometer så är jag nästan aldrig där, men i augusti så åkte jag dit tillsammans med min kompis Mattias.
Jag åker ogärna själv till skogen då jag är nojig inför risken att möta en björn. Jag tror att om man har någon att prata med så hinner alla björnar höra en och springa därifrån.








Här syns jag själv bredvid en riktigt hög riddarsporre.
Trots mina 180 centimeter över marken så kände jag mig liten vid de höga perennerna.

Vid en av de gamla trädgårdarna blommade stormhattar och riddarsporrar i massor.
Kanske är de så här de vill växa för att trivas riktigt bra?







Längst bort i gläntan syntes ett tätt buskage, det var den stora slideplantan jag berättat om förut.
En liten del av buskaget fick flytta hem till vår egen trädgård, men min fru såg skeptisk ut när jag kom hem med den.



Jag längtar och drömmer om när den egna lilla slideplantan når denna dimension, men det lär väl dröja 50 år innan den blivit så stor som denna.

Det är ju från dessa övergivna och bortglömda trädgårdar som vi hämtade plantor då för mer än 20 år sedan då vi byggde upp vår egen trädgård.
De många perennerna som ännu finns kvar får en på bra humör då man går omkring där, som ljusglimtar från en annan tid lyser de ikapp med varandra.

I vår egen trädgård har vi knappt någon plats kvar för nya plantor, men den höga slidesväxten fick flytta till oss ändå. Om än en mycket liten del av denna jätte-planta.



En annan plats överraskade med en relativt stor ek i kanten av skogen, det är otroligt att den fått stå kvar och att den klarat det bistra klimatet.

Mot en husvägg blommade en gul blomma som jag inte vet namnet på.
Vi har sådana i vår trädgård med, men den är ändå okänd för mig.
Är det någon som vet växtens namn?




På en annan plats, där inget hus längre finns kvar så står en gammal dörr lutad mot ett träd.
Här har naturen tagit tillbaka trädgården, men i skogens dunkel blommade några aklejor.


Och en poppel minner om att här har funnits en trädgård.





Blekspirea och blåtry minner om en annan svunnen trädgård, de finns kvar trots att platsen nu skuggas av stora träd.



Blågull finns nästan i alla de gamla trädgårdarna, och på en av platserna kan man hitta borstnejlika.



Jag har förut visat bilder från en av de glömda trädgårdarna som vi kallade för "Rosgården", för där blommar enkla rosor under högsommaren.
Jag skrev något om att det hade varit intressant att veta mer om människorna som bodde där en gång, och strax efter fick jag ett mejl från en man med anknytning till denna insomnade by.
Han skrev så här:
"Hej

Nore Olofsson och hans syster bodde där.

Själv är jag född på ett kronotorp ca 700-800meter från Nores mot sjön Slyträsk

Den fastighten finns det kvar en gammal sommarstuga förfallen förstås.

Vår mormor hetta Hilma Blomqvist och morfar hette Leornard B
Min mamma och pappa Ruth och Halvar Lundkvist flyttade från Slyträsk 1955 till Brännberg där numera Tommy bor.
Själv heter jag Ulf Lundkvist bott i Piteå sen 1963
Är idag Ordförande i Piteåentreprenörerna
Har haft radioaffärer i Piteå, Luleå, Älvsbyn mm
Blev riktigt nostalgisk när jag hamnade på nåt om Slyträsk"


Att få ett mejl som detta till sig var också det en riktig ljusglimt.
De förut så anonyma glömda trädgårdarna får en historia även för mig.
Att sedan Ulf tipsar om att en bild av gården finns med i boken Svenska gods och gårdar från 1942 blir en till ljusglimt.
En ljusglimt från förr.



En brädhög är det enda som återstår av den sommarstuga som Ulf minns här ovan. Den lämnades kvar då den övriga gården revs och flyttades. Då för 20 år sedan fanns stugan kvar, men tidens tand är svår i den öde skogen.



Från denna plats utgår en stig som ska nå till den stora Svanåmyren några hundra meter bort. En gammal man som vuxit upp där bredvid berättade en gång om den stigen.
Eftersom jag aldrig hade varit på Svanåmyren i sommartid så styrde vi stegen ditåt.

På vissa ställen syntes stigen väl trots att ingen mer än älg och rådjur går här längre.

   

Vi nådde ut till myrmarkerna, men än var det kanske 200 meter kvar att gå innan vi var framme där myren öppnar sina vidder.

Vacker ängsull, hjortron och lappvide skvallrade om att vi närmade oss Svanåmyren.





Plötsligt blev det tvärstopp. Stora spår på marken fick mig att vända tillbaka trots att Mattias såg så lugn ut. Kanske är detta björnspår?
Vad kan det annars vara?
Jag som är så nervös för att möta en björn ville inte längre fortsätta mot myren.
Lite snopet kanske, men när jag samlat mod ska jag någon annan gång göra ett nytt försök att nå den stora myren. Hoppas Mattias följer med även då...




Det var solnedgång och solen lyste så fint på den gröna mossan. Jag stannade och fotograferade.
Jag tänker tillbaka på den vackra sommarkvällen.
De här bilderna blir en ljusglimt från sommaren nu när mörka och tråkiga november är här.

Om du vill läsa om andra ljusglimtar, så finns de samlade hos Helena med bloggen Bland rosor och bladlöss.:

http://blandrosorochbladloss.blogspot.se/

24 kommentarer:

  1. Vilken spännande plats, jag sitter här och blir smått avundsjuk :-) Sista bilderna på myren är så otroligt vackra ! Tror det är ett svenskt gullris, det gula Solidago virgaurea, det finns iofs ett som heter lappgullris också, du kan kolla här http://linnaeus.nrm.se/flora/di/astera/solid/solivir.html.
    Ha en fin helg !
    Lisa/Lisas trädgård
    Ps:tacksam för att vi inte har björn i skogen här ds.

    SvaraRadera
  2. Självklart följer jag med dig till Svanåmyren och andra vackra platser! Kanske även jag kan hitta någon överlevande planta från någon gammal övergiven trädgård att flytta hem till min enkla trädgård i stan (Boden).

    Mattias

    SvaraRadera
  3. Tack för dom fina ljusglimtarna...underbara bilder...=)
    Trevlig helg !

    Kram Ninni

    SvaraRadera
  4. Vilken vacker plats och en intressant historia! Många olika växter som stannat kvar på platsen. Och ett sånt brev måste verkligen vara en ljusglimt!
    /Cika

    SvaraRadera
  5. Lättläst och intressant. Förstår din känsla i när trädgårdsväxter finns kvar, men människorna försvunnit. Var med och inventerade vid fäbodar för några år sedan.
    /Anette

    SvaraRadera
  6. Kul och intressant läsning! Lite annorlunda för mig som går i skogarna runt stockholm att förstå känslan av att vara rädd för björn! Men hu!
    Och vad trist att hela tiden vara orolig för det när man bara vill njuta av skogen!?

    SvaraRadera
  7. Vilken fin och rofylld promenad jag fick följa med på denna kulna november morgon.
    Vilken fantastisk höjd riddarsporrarna har och en riktigt klar blå färg.

    Bilden med grönmossan som mjuka kullar är ju fantastiskt fin.

    Trevlig helg

    SvaraRadera
  8. Åh, så vackert och fridfullt. När solen silar sig igenom trädstammarna - det är så vackert! Spännande läsning också. Trevlig helg. /Anette

    SvaraRadera
  9. Men så kul att få mail från en oväntad läsare!!Så vackra bilder helst den sista!!
    Ha en underbar helg!!

    SvaraRadera
  10. Jag tror att den gula blomman är nån typ av stånds, men är inte riktigt hundra på det. Det beror lite på hur bladen ser ut och hur höga plantorna brukar bli. Så spännande läsning! När jag var uppe vid Ammarnäs för ett par somrar sedan så växte en lila stormhatt vild i stora delar av den skog man går igenom innan man når fjället. Det var magiskt! Perennerna verkar växa så mycket bättre i norr. Hälsningar Maria

    SvaraRadera
  11. Det är alltid så roligt att läsa dina tolkningar! Du berättar så intressant. Tack för ljusglimten :-)
    Ha en härlig fredagkväll!
    Kram Hélena

    SvaraRadera
  12. Intressant inlägg med många fina bilder och de två sista där mossan lyser så vackert är riktiga fina. Fantastiskt så höga perennerna blir i norr. Hoppas du vågar dig dit igen. Spåren såg ju misstänkt stora ut men förhoppningsvis ställer din kompis upp igen.

    Önskar dig en trevlig helg!

    SvaraRadera
  13. Vilket vackert och läsvärt blogginlägg. Du är duktig på att skriva och det är så roligt att läsa de historier du samlat in om din trakt. :-)

    SvaraRadera
  14. Vad fint, jag gillar verkligen när trädgårdsväxterna hittar sin plats i den vilda naturen. Bakom mitt hus har fingerborgsblommor och akleja flyttat längre in i granskogen. Det är magiskt när dom blommar där, mycket finare än i min trädgård :-) Och dom kommer nog att växa där om hundra år också.

    Ha en trevlig helg. /Liv

    SvaraRadera
  15. Man kan inte sluta läsa dina inlägg, så intressant, och så vacker mossa, med björkarna i solnedgången.
    Ha en skön helg
    Vivian

    SvaraRadera
  16. Såååå.... vackert! Gillade speciellt mossan .....
    Tjingeling

    SvaraRadera
  17. Ja, de sista bilderna ser verkligen extra mulligt mysiga ut, tänk hur vackert mossa är :)

    SvaraRadera
  18. Börje från Åkerby17 november 2012 kl. 09:47

    Hej Hans!
    Tack för din fina bildvisning häromsistens!
    Ang. den gulblommande växten så tycker jag det liknar korsört,
    Man ser ju inte bladen -hade vart lättare då.
    Vilka härliga bilder från Svanåmyren. Skulle kunna tänka mej en sommarpromenad där :)

    SvaraRadera
  19. Vilken spännande berättelse och annorlunda tolkning! Underbar mossa! Hoppas bara att du skämtar om att du tog hem sliden (eller har isolerat den med dubbla betongrör utan botten, eller så... Tror också lite på korsört, men en bladbild vore fint! Ha en fin helg! :) Mia

    SvaraRadera
  20. Vad härligt att hitta en sån fin plats med så många vackra blommor.

    Kram

    SvaraRadera
  21. Sådant här gillar jag, Gamla ödetomter, som har en historia att berätta och där man fortfarande kan se blommande perenner. Och vad roligt med brevet du fick. Själv tycker jag den gula växten ser ut som ett Gullstånds ( Senecio paludosus) av det lilla jag ser på bladen, en sällsynt sort av korsört.
    Luna

    SvaraRadera
  22. This is a fascinating look at the abandoned gardens, and the domestic plants that remain behind. It does make one wonder about the past, the people who created thier gardens, and how they felt when they had to leave them.

    It also has me imagining how my garden might look in 60 years time if there was no gardener to tend it. I speculate about which plants would survive, and which would perish if they were overtaken by the wilderness.

    I know what you mean about the bears. I often go hiking in the Rocky Mountains, and in areas where there are frequent bears, I always make extra sounds when going around a corner, as I don't want to surprise a bear on the path.

    SvaraRadera
  23. Fantastiskt att riddarsporrna överlever i konkurrensen av ogräs. Dom får förstås bra stöd av ogräset och blåser inte ikull som i en skött trädgård. Eken visar ju också att det är ganska bra odlingszon i dina trakter! Vi har mycket björn här i skogarna - för mycket, men jag är aldrig rädd. Jag tror de är rädda, för när jag är ute i skogen HÖRS det! Jag sjunger nån aria för full hals emellanåt. Det torde väl skära i öronen;)- så nästa gång är det bara att du tar ton.

    SvaraRadera
  24. Hej! Såg dina fina bilder från Slyträsk och hamnade i gamla minnen. När jag var barn hälsade vi ibland på hos mammas morbror Nils Nyström, som hade en fin trädgård vid järnvägen. Om jag kommer ihåg rätt arbetade han åt SJ, och på sina resor, som då var gratis för dem, tog han med hem olika plantor
    som var ovanliga här uppe. Det var för ca 55 år sedan, men jag kommer ihåg vackra blommor och god saft som hans fru Hulda kokat. Hälsningar från Degerbäcken

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.