Indiankrasse

Tropaeolum majus

När trädgårdens blomning snart släcks ned av frosten så blommar den eldiga indiankrassen som bäst.
Trots att det varit lätt frost i tre nätter så har de flesta av indiankrassen klarat sig med blommorna i behåll.
Detta tack vare att de hänger i amplar och därmed också undgår frosten nära marken.

Indiankrassen har sitt ursprung från Peru, och är känslig för frost.
Dessa bilder är fotograferade efter frosten, och trots det skyddade läget så slokar bladen lite ändå.

.
En av plantorna har fått nästan helt gula blommor, de tycker jag är fina.

Indiankrassen klänger längst med en kedja, men den behöver hjälp att hitta ställen att fästa på. När den väl fått grepp om kedjan så sitter den fast.

För mig känns indiankrasse väldigt mycket 1970-tal, min moster hade alltid indiankrasse då, och jag minns det med nostalgisk blick.
Våra egna plantor påminner därför om min barndom.

Indiankrasse älskar sol, men dessa plantor hänger vid vår förstukvist som vetter mot norr, så därför har det inte blivit så många blommor de blommar sparsamt i skuggan, här får indiankrassen bara lite morgonsol.

Det sägs att indiankrasse tål torka bra, kanske det är därför de alls har överlevt i våra amplar.
Det har nog blivit lite torka där under förstukvistens tak.
Dit in har inte regnet nått i sommar.

Tidigt om morgonen når solen till amplarna med indiankrassen, men även då silas solljuset av trädens skugga.

Men de plantor av indiankrasse som stått ute i trädgården har frusit ihjäl.
De gav upp redan efter den första frostnatten, natten mot den andra september.

Men några blommor har visst överlevt där vid marken ändå.

Indiankrassens glans varar nog inte så många dagar till här hos.
När den riktiga nattfrosten nyper till så blir det inget kvar av den.

Mor

Här är den första bilen i Brännberg, mitt i bilden syns Karolina Nordberg, till höger hennes son Nils.

Till samlingen med sällsamma berättelser från Brännberg kommer här några berättelser som faktiskt en gång publicerats i tryck, i den lilla boken 'Mor' från 1947.

Boken skrevs av Nels Nordberg, och berättar om olika händelser ur hans mors liv.

De olika berättelserna beskriver hans mors starka tro på Gud, och ger en glimt av hur livet var i denna skogsbygd i början av 1900-talet.

Jag hade turen att få en göra en kopia från en kopia som finns hos min granne som nu är 94 år.

Helgelseförbundets förlag, Motala 1947

Nels Nordberg var en känd profil här i byn, och han kanske mest är ihågkommen för sin snällhet, att han hjälpte de som behövde hjälp.

Det är med stolthet som jag nu får återge några av dessa gamla berättelser från en annan tid, för länge sedan, men ändå, alldeles nyss.

Nels, eller Nils som han egentligen hette, började kalla sig Nels efter att han bott en tid i USA.

 Bilderna 1, 3 och 4 och text publicerad med tillstånd av Nels Nordbergs dotter Christina.

Nels Nordberg

Älgjakten

Far hade gått i fjorton dagar och sökt älg, men ingen funnit. Modet sjönk, allteftersom dagarna gingo. Sin missräkning lät han mor höra för att göra henne intresserad av saken. ’Knarve du på’ var det enda mor hade att uppmuntra med. Sista dagen av jakten kom, och den var regnig och grå. Redan tidigt vaknade far, men då han såg hur dåligt jaktväder det var, så beslöt han att ge upp och ej pröva lyckan mer. Mor var tyst en stund och bad. Men så sade hon: -Idag ska du gå.

-Gå, sade far, men vart ska jag gå?

-Du ska gå längs sjön och följa rågången till åskiftet, där ska du få älg.

Far gick, och just där mor anvisat fann far en stor älg stående. Han lade an och sköt. Älgen stupade, och bara ett par timmar efter samtalet på morgonen var far hemma igen med budet om jaktlyckan.

När jag nu talar om jakt så kommer mig i minnet om hur mor fångade en sjöfågel på skogsvägen borta vid sjön. Det hade kommit bud om att jägmästaren och någon till ville spisa middag hos oss, det var ju glest mellan gårdarna och långt till närmaste handelsbod. Mor hade ej annat än bröd och mjölk i matväg, och det blev därför ett bekymmer för henne att ordna för middagen. Ett par kilometer från oss på andra sidan sjön bodde närmaste granne, och dit begav sig mor och bad dem sätta ut fångstredskap i sjön för att fånga någon gädda. Nästföljande morgon skulle hon hämta den.

Grannarna satte ut fångstredskapen i sjön och nästa dag kom mor för att hämta middagsmaten, hon blev därför icke lite förvånad då den hjälpsamme grannen lät henne veta att intet hade fångats under natten. Nu blev mor bekymrad, det var ej många timmar tills gästerna skulle komma. Hon hade intet annat att göra än att bege sig på hemväg. Medan hon gick där på stigen samtalade hon med Gud: -’Vad menar Du Gud? Du hade ju lovat mig hjälp om jag gick hit’. Så där fortsatte hon stigen fram i tankar och bön. Då såg hon en gräsand slå sig ned på stigen alldeles framför henne. Följande en plötslig ingivelse böjde mor sig ned och fick tag på en ”träklack” en sådan där skarpkantad träbit som blir vid trädfällning. Först efteråt tänkte hon på hur egendomligt det var att trädklacken låg just där.

Så snart hon fått den i sin hand så kastade hon den med kraft mot anden och träffade så att andens huvud slogs av. Nu var det klart för henne vad Gud ville att gästerna skulle få till middag, men den tiden på året så var inte fågeljakt lovlig, och det var inte utan bävan hon bjöd sina gäster till bords.

Medan de spisade så grep mor tillfället att vittna om bönhörelsen som givit dem middagsmat, och så tillade hon: ”vill nu herrarna anmäla mig för olaga jakt så får ni det, men jag hade intet annat att bjuda på”. Gästerna satt där förvånade och tysta. Någon anmälan om olaga jakt hörde mor förstås aldrig av.

Bild från gården i Altervattnet, vid Brännberg.

De stulna näbbskorna.

Det var länge sedan det skedde, men jag kommer ihåg saken mycket väl.

På den tiden fanns ingen landsväg till Brännberg, utan folk från skogarna häromkring följde stigar i terrängen fram till järnvägen, och gick sedan längs denna till Brännberg, dit man dit man ibland hade ärende till post, järnväg eller handelsbod. Nu var det vanligt att kvinnorna medan de vandrade genom skogen hade ett par sämre skor på, och bar ett par bättre i handen för att byta i skogskanten innan samhället uppnåddes. Där lät man skorna stå kvar under ett enkelt regnskydd, tills man var på återväg. Nu hände sig att mor en gång ställt ett par näbbskor där, men då hon kom från Brännberg på väg hem och skulle byta skor, var dessa försvunna. Någon hade under hennes vistelse i samhället stulit skorna.

Under vägen hem talade hon med Gud och bad Honom låta tjuvgodset bränna så under tjuvens fötter så att denne måste bli tvungen att återställa skorna. Hemkommen talade hon om saken för jungfrun och de andra, även nämnde hon sin bön om att tjuven icke skulle behålla det stulna. De hemmavarande skämtade då med mor och frågade om de finge gå och hämta skorna.

"-Nej inte än" svarade mor, jag ska säga ifrån när ni få gå.

Några dagar senare sade mor "-Nu kan ni få gå efter skorna".

Vår jungfru Anna blev sänd åstad att hämta dem, och mycket riktigt, skorna stodo där mor hade ställt dem.

Tjuven hade inte kunnat behålla dem.

Mors tro kom inte på skam.

Järnvägsbygge i närheten av Brännberg vid den tiden när Karolina just hade flyttat till gården i Altervattnet tillsammans med sin man.

Mor och unionskrisen

Jag kommer ihåg en liten episod från 1905 då det var nära att vi fått krig med Norge.

Spänningen var olidlig också här i våra bygder. Krisen hade nått kulmen och man ansåg att krig eller en fredlig uppgörelse hängde endast på några få timmar.

Mor var på besök hos vänner i Brännberg och stämningen där var mycket upprörd. På grund av informationen genom järnvägsmyndigheterna var alla inställda på ett enda, att om några timmar är det krig.

Kvinnor grät och alla var upprörda då mor kom dit, men hon var lugn.

Inte heller kunde deras oro rubba henne ur sinnesjämvikten. Hon var som vanligt.

Då måste man fråga henne: -hur kan du vara så lugn, då du vet hur det står till? Krig är oundvikligt.

Lugnt och stilla svarade mor,: -det blir inte något krig.

Förvånade frågade man, hur vet du det?

Och svaret kom: -"Till mig har Gud sagt, dina ögon skola icke se din man eller dina bröder gå ut i krig."

Som vi vet så blev krisen upplöst i fredliga uppgörelser, till lycka för båda parterna.

Men medan ännu två länders militärledningar och diplomater gingo ovissa om utgången så hade Gud uppenbarat detta för en enkel kvinna i Norrbottens obygder.

Klicka på bilden så den blir större för att kunna läsa om järnvägsarbetarens omvändelse.

Det finns förstås fler berättelser i den lilla boken, men med dessa här så får ni ändå ett smakprov ur boken som i det stora hela varit praktiskt taget helt okänd, i alla fall nu, i vår tid.

På ett sätt så är idag boken ett historiskt dokument från en annan tid än vår.

Karolina Nordberg föddes i Alvik utanför Luleå den 19 april 1856.

När hon var trettiofem år gammal så gifte hon sig och året efteråt så flyttade hon tillsammans med sin man till gården i Altervattnet några kilometer från Brännberg, med en fin utsikt över sjön Statträsket.

Där bodde hon sedan kvar fram till sin död 1937.

Här nedan visar jag dödsannonsen över Karolina, den fann jag i en ask med urklipp bland saker från min egen farmor. Hon hade sparat Karolinas dödsannons där.

Än finns gården kvar vid sjön, men nu används huset bara om sommaren.

Gården i Altervattnet, bild från Birger Morén.

Berättelsen om bönestenen i skogen.

Min granne Gerhard visade mig dessa bilder här under:

Tack Gerhard. Utan dina berättelser vore jag så mycket fattigare.

Fjäderstjärnvinda

Ipomoea quamoclit cardinalis

En klätterväxt blommar inomhus, de små blommorna liknar inga andra, men de är mycket mindre än vad jag trodde att de skulle bli. De små röda blommorna blommar snabbt över sedan de öppnat sina knoppar tidigt om morgonen.

Skuggan av glansvingar.

Klätterväxten ger en snygg skugga på en gardin.
Det är en växt som jag dragit upp från frön som jag köpte i våras i Finland.
Jag hade aldrig hört talas om denna växt förut, namnet Trichterwinde Sperlings Glory Wings sa mig inget, men jag köpte en fröpåse och testade att så.
Alla frön grodde bra, men när jag sedan planterade de små klätterväxterna utomhus så slutade de att växa. Den svenska sommaren var för kall för denna värmeälskande klätterväxt.

 Nu blommar den enda planta som fick flytta inomhus och leva ett liv som krukväxt.

Det är inte så konstigt att dessa plantor som planterades utomhus i den svenska sommaren lider, för fjäderstjärnvindan är en tropisk växt som kan nå en höjd av drygt tre meter, och den blommar tidigt på morgonen. Här under har blomman redan börjat att vissna då jag fotograferade mitt på dagen.

Trichterwinde betyder 'morgonstånd' och ger en vink om när blomman är som grannast.

De djupt flikade bladen är vackra.

Men av mina planer för denna klätterväxt utomhus blev det inte mycket, de kedjor som jag trodde skulle vara helt täckta av klätterväxten är ännu tomma.

Vid en tuja har en fjäderstjärnvinda orkat upp en bit, men den är trots det inte mycket att hurra för.

Men så vackra blommor som utlovades på bilden på påsen har jag än aldrig sett, kanske jag sover för länge om morgonen?

Kanske har blomman redan börjat att vissna då jag vaknar?

Fjäderstjärnvindan tillhör samma släkte som den mer kända 'blomman för dagen', men denna skulle nog kunna kallas för 'blomman för morgonen' med tanke på den kortvariga blomningen.

Väderkvarnspalm eller solfjäderspalm.

Trachycarpus fortunei eller Livistonia chinensis

Vi var nyss i Turkiet, där såg vi palmer på många ställen.
Men, jag måste ju erkänna att jag inte är helt säker på om detta är väderkvarnspalmer eller solfäderspalmer, men de är ruskigt likt någon av dessa palmer.
För en svensk så är ju detta mycket exotiskt, för palmer trivs inte med svensk vinterkyla.
Men eftersom vintern vid medelhavet mer är att likna med en svensk sommar, så utsätts de ju inte för någon sträng kyla där.

Dessa palmer i Turkiet har troligen en gång blivit inplanterade där, för palmen har sitt ursprung bland Kinas berg, där de kan växa på platser som ligger mer än 1000 meter över havet.

Det sägs att lite äldre väderkvarnspalmer klarar ungefär 18 minusgrader utan att ta någon skada.

Små plantor av väderkvarnspalmen vill helst inte ha någon frost alls om de ska överleva vintern.

Detsamma gäller för solfjäderspalmer, de gillar inte alls minusgrader.

Adnan Menderes Bulvari, Side

De används som gatuträd vid Medelhavet, och ger ett tropiskt inslag även där, på ett sätt som varken pinjetallar, olivträd eller ceder gör.
En palm är ändock en palm, och är exotisk för oss.

Väderkvarnspalmen kan dessutom nå en höjd på tio meter, men nog är ju palmerna på bilden här under högre än så.
Kan de vara palmer av någon annan sort ändå? Solfjäderspalm?
Det finns en sort som heter europeisk dvärgpalm, men det kan knappast vara sådana på bilden här under, de är ju höga som svenska tallar.

Dess solfjäderformade bladverk är väldigt fint.

Om någon av Er vet vilken sort palm detta rör sig om så får ni gärna skriva en kommentar här under.

Hela sommaren har jag sett att det finns liknande palmer till försäljning hos en blomsterhandel i Boden, men de kostar nästan 300 kronor styck.

Efter att ha sett dessa palmer i Turkiet är jag nu väldigt sugen på att köpa hem en sådan, men det som gör att jag tvekar är ju att denna palm har svårt att klara och överleva hela vintern som krukväxt inomhus.

De trivs bäst med lite svalare placering, och högre luftfuktighet än vad vi någonsin kan erbjuda inomhus. En europeisk dvärgpalm klarar sig nog bättre under snön utomhus än inne i det torra inomhusklimatet. 

Och vinterförvaringen inomhus här i Norrbotten blir en lång, torr och mörk tid, från mitten av september till mitten av maj månad. Det är nog längre tid inomhus än vad som kan anses som hälsosamt för en sådan palm.

Europeisk dvärgpalm till salu i Boden.

Men visst, jag är omåttligt sugen på att köpa en sådan, men vi får se om förnuftet lyckas lugna begäret.

Nytt nummer av tidskriften Trädgård norr.

Semesterbild.

När vi kom hem efter en semester utomlands så hade det senaste numret av Trädgård norr kommit med posten.
Denna gång pryder en bild av ett fackelblomster omslaget och får en att nyfiket öppna tidningen.

Det jag gillar mest med denna tidskrift är ju de reportage som finns från trädgårdar i min närhet.
Här kan man både se bilder på växter och läsa om dessa, förvånansvärt ofta finns det med växter som jag trott varit känsliga för vårt kalla klimat, men här får man bevis på att de är möjliga att odla även i norr.
Denna gång får vi följa med till Maj Eriksson i Altersund som har en trädgård utöver det vanliga.

En japansk lönn har överlevt en vinter här hos oss i Norrbotten.
Den är ännu så liten att den täcks av snön om vintern..

Vidare kan man läsa om ett bygge av en damm i en trädgård i Obbola utanför Umeå, ägarna Ulrika och Jan Forsberg delar med sig av tips och råd till de som har liknande planer.

Sedan ett reportage från en trädgård ovanför odlingsgränsen. Vi får läsa och se bilder från Susanna Roséns trädgård i Vuojat utanför Jokkmokk.
Där samlas fjällets vackra växter vid sidan av perenner och mer värmekrävande växter som vinranka och havtorn.

Vår döende havtornsbuske som just slagit ut.
Den har inte mått bra i år, så jag har flyttat den till en torrare plats.

Tidskriften har även frågat runt hos tio olika plantskolor och handelsträdgårdar om vilken som är den bästa tiden att plantera växter i trädgården. Det är intressant att läsa de olika svaren.
Själv tycker jag att hösten är den bästa tiden, för då slipper man vattna så mycket efteråt. Men det gäller ju inte riktigt alla växter förstås.

Vårt fackelblomster överlever här, men det lär inte hinna blomma i år innan  den hårda frosten kommer.

Tidskriften avslutas med ett reportage om växten fackelblomster och så till sist krönikan, som jag även i detta nummer haft förmånen att skriva.

Tack för allt regn!

Som det regnade i somras, och det var svårt att se någonting bra med det då. Inte blev det varmt nog att bada i sjön heller, för när sommarvärmen kom så var nätterna så pass kalla att de kylde ned badvattnet till en obehagligt kall temperatur.

Som sagt, det fanns mycket att klaga på om vädret.  Dessutom var det så pass kyligt att blomningen fördröjdes mer än två veckor. All fukt och kyla gjorde att man en tid tappade hoppet om någon annan blomning än om näckrosornas, som ju hos oss blommade fint i en vattenfylld urna, trots allt regn. Eller kanske det var just på grund av allt regn som de blommade så fint.

Men så kom jag på att jag slapp springa runt med vattenkannor varje kväll, som jag gjorde förra sommaren, och ändå torkade växter ihjäl då.  Allt ifrån trädgårdsland till nyplanterade träd och perenner.  I år har inga växter utomhus torkat ihjäl hos oss, det har liksom inte varit möjligt när det regnat så, och jag slapp det mesta arbetet med vattning. Det är inte alltid kul att varje kväll bära flera hundra liter vatten för att hindra först och främst krukodlade växter att torka ihjäl.  Plötsligt känns sommarens regn mindre illa än vad det gjorde då.

Jag tror faktiskt att de flesta växter i vår trädgård tycker att det varit en toppenfin sommar, just på grund av allt regn. Men det är klart att visst finns det ju växter som ogillat det kyliga vädret.

De växter som har ett tropiskt ursprung har hukat av det kyliga vädret, de har inte alls vuxit som de brukar göra.  De tror nog att det var vinter med midnattssol, i alla fall fram till augusti.  Som ”sommarblommor” har de nog bara väntat på att den riktiga sommaren skulle komma. Jag gjorde likadant, väntade på den riktiga sommaren, och under tiden så klagade jag på det kalla vädret.

Min tröst till er alla som liksom jag klagade på allt regn i somras får vara denna bild på vår näckros som växer i en vattenfylld urna. Den har det trångt i sin fångenskap, och längtar nog tillbaka till sin sjö, så den kan sträcka ut sina stjälkar.

Men den har gillat det regniga vädret.

Sommaren kanske inte var så illa ändå som man tyckte då?

För att prenumerera så hittar du hemsidan här: www.tradgardnorr.se/

Krypmåbär

Ribes glandulosum

I vår trädgård finns en buske som har lyst av höströd färg i flera veckor nu.
Det är vårt krypmåbär som sedan länge gett trädgården en föraning om höstens färg.
Den passar ju bra att visa här nu då den första höstdagen är här och det bara är 1ºC  nu på morgonen.
Nu kan det ju bli nattfrost när som helst.

Vårt krypmåbär har ett mycket krypande växtsätt, grenarna ligger på marken, och för att den ska framhävas något så har jag planterat busken på en liten kulle i en rabatt.

Krypmåbär är tydligen en släkting till svarta vinbär, men bären från krypmåbär ska inte vara speciellt goda att äta, men det vet jag inget om, för vår unga planta har ännu inga bär.

Här nedanför visar jag en bild på vårt krypmåbär i försommartid. Redan då fanns en antydan av den röda färgen i löven, då som en röd kant.

Vårt krypmåbär har vi fått av Ann Enberg i Vuollerim. Tack Ann än en gång för den fina busken.

Läs mer om krypmåbär här.