söndag 4 september 2016

Simprovet.


Här är en berättelse som jag förut hört under min uppväxt här i byn, och som jag nyss hörde igen.
Händelsen utspelades troligen en sommar på 1910-talet, men jag är inte helt säker på vilket år det hela utspelade sig, Händelsen kan ha inträffat något senare än så.

Någon mil från vår by finns Klöstersjön, där bredvid bodde en familj för ungefär 100 år sedan, och som var vanligt så hade de många barn och husdjur som man hade för nytta och för att få mat till hushållet.

En dag kom barnen på att det skulle varit intressant att se om några av djuren på gården kunde simma.
Men det var svårt att se hur simkunnigheten var bland djuren då djuren inte själva ville kliva ned i sjön.
Därför lastades djuren i en roddbåt/eka som barnen rodde ut en bit på sjön.



På denna tid var det inte någon som hade några större problem med att ro en båt, även de flesta av barnen bemästrade denna färdighet.

För att snabbt se hur simkunnigheten var bland djuren så kastade barnen ned djuren i sjön från båten.



Hunden hade inga större problem med att simma till land, likaså katten kunde själv simma in till land.
Grisen sjönk som en sten direkt de kastade den i vattnet, och försvann ned i djupet
Tuppen hade problem då den mest flaxade omkring på vattenytan utan att komma någon vart, och det stackars fåret kom heller ingen vart för ullen blev genomblöt och tung. Barnen hade stora problem med att rädda fåret, som även det höll på att sjunka, ullen var genomblöt och fåret var för tungt att dra upp i båten, så de höll fast fåret och rodde in mot land. Tuppen hade varit lättare att plocka upp i båten. Men grisen var borta, vilket var synd då den skulle varit mat till familjen den kommande vintern. Barnen funderade på hur de skulle förklara grisens försvinnande för sina föräldrar?

Barnen spanade ned mot botten men kunde inte se grisen någonstans.


De rodde in mot land med de genomvåta och utmattade djuren.

När de sedan nått land så fick de syn på grisen som kom upp ur sjön vid stranden en bit bort. Grisen hade sprungit/simmat på botten av sjön tills den kom in till stranden, den klev själv upp ur vattnet och var så i säkerhet även den.

Det sprutade visst vatten ur grisens tryne när den kom upp ur sjön.

Barnen drog en lättnadens suck, för de hade hunnit med att räkna bort grisen, de hade trott att den drunknat när den sjönk till botten av sjön.

Här under en bild på min egen morfar tillsammans med sin granne, som faktiskt var ett av barnen från Klöstersjön som en gång i unga år genomfört det nyss beskrivna simprovet bland gårdens husdjur.

Erikssons potatisland i Brännberg på 1970-talet.

Min morfar Ossian Eriksson  med "Klöstersjö-Gustav" Bilden är från 1970-talet.
De var båda födda samma år, 1902, och båda lämnade jordelivet under 1980-talet.


2 kommentarer:

  1. Fantastisk historia och man måste ju säga att de var kreativa!
    Allt gott
    /Anette

    SvaraRadera
  2. Företagsamma ungar på den tiden! Forskarämnen hela bunten, men så såg man det nog inte då...
    Allt gott!/Laila

    SvaraRadera