Vipphortensia

Hydrangea paniculata 'Mustila'

När jag såg en blommande syrenhortensia för första gången så önskade jag så att en sådan skulle växa även i vår trädgård.

Året efteråt så köpte jag en, den blommade så fint det första året för att sedan knäckas av vårt kalla klimat.
Något år senare så var det åter dags att försöka få en syrenhortensia att trivas i vår trädgård. Den planterades på en plats där tjälen borde släppa lite tidigare på våren, i skydd från de hårda västvindar som ofta drar fram över vår trädgård. Den syrenhortensian fick skydd mot den tidiga nattfrosten och också säckväv som skydd mot den starka vårsolen, men vad hjälpte det? Den dog även den.

Efter försök som detta så drabbas jag oftast av tankar av typen, "det är ingen idé att försöka att plantera in sådant här, det dör nog ändå".

Det gick några år, sedan såg jag blommande hortensia i en park några mil från vår trädgård. Hoppet gnista tändes igen. Jag läste att den sorten hette 'Mustilahortensia' och jag började spana efter en sådan i de handelsträdgårdar jag besökte, men jag fick vänta några år innan jag fann den till salu i våras.
Hortensian med namnet 'Mustila' skall ha finskt ursprung. Många härdiga växter som klarar vårt kalla klimat, kommer därifrån.

Vipphortensian av sorten 'Mustila' skall klara att övervintra i svenska växtzon 6, kanske den även klarar det kalla klimatet som råder här i Brännberg? Här där nattfrosten kan slå till vilken natt som helst nu.
Jag vet inte hur de skira blommorna kommer att klara den kommande frosten, kanske de vackra blommorna fryser sönder då?
De senaste tio åren har den första nattfrosten inträffat här mellan den 13 augusti och den 15 september.
Jag hoppas att det här året bjuder på en lång säsong utan så tidig nattfrost.
För efter den första nattfrosten fryser den sista sommarkänslan bort, och sommaren övergår så sakta till höst.

Denna hortensia har jag planterat på något upphöjd bädd, och den har full sol halva dagen innan skuggan av några stora björkar når dit.
Nu står den och blommar fint, även om det ännu är många knoppar som än inte har slagit ut.

Kungsbroparken i Boden, det var här jag såg en Mustilahortensia för första gången.

Svanåmyrens glömda trädgårdar, del 4

Vid ett besök i de glömda trädgårdarna vid Svanåmyren så hann jag med att fotografera en av dessa som jag aldrig visat här förr. När vi besökte denna plats för första gången för snart 20 år sedan så blommade här många rosor. De var det enda som vi då såg av den forna trädgården så vi kom att kalla detta ställe för Rosgården. Kanske ett väl så romantiskt namn, men det är så vi kallat platsen sedan dess.

Nu i slutet av sommaren så hade nästan alla rosor redan blommat, men en fanns kvar så jag fick en bild på den. Att visa den öde Rosgården utan att visa en endaste ros hade ju varit märkligt.
Det är rosor av den enkla lilla vildväxande kanelrosen som finns här, men bara just här vid de rester som ännu syns av husets grund. Just därför så tror jag att de som bodde här en gång för länge sedan planterade denna ros vid sitt hus.

Det har kanske gått 50 eller 60 år sedan huset revs och skogen började att ta tillbaka den gamla trädgården.
Nu har platsen åter hamnat i skuggan av skogen, och av trädgårdens växter finns nu inte mycket kvar.
Av det hus som en gång funnits här finns nu bara en ruin kvar av husets grund.
Till skillnad från de övriga husgrunder som går att hitta här omkring så är denna relativt hög, de övriga är så låga att de kan vara svåra att upptäcka bland snår och under mossa.

Här skall en familj ha bott som hette Olofsson, när jag var yngre pratade jag med en gammal man som berättade om de gårdar som förut fanns där vid Svanåmyren. Han var uppväxt i det hus som funnits här.
Nu har jag många nya frågor om denna plats, men nu finns ingen att fråga då den gamle mannen inte längre finns kvar.

Förutom rosen så blommade toppklockor vid några hallon- och vinbärsbuskar, annars så finns inga trädgårdsväxter kvar här. Vid toppklockorna så blommade även tistlar, kanske de kom in i rabatten som ogräs en gång.

Men det var varken de gamla trädgårdsväxterna eller resterna av det forna huset som imponerade denna kväll, det gjorde istället den mossa som grönskar just norr om den gamla husgrunden.
Som mjuka gröna kuddar ligger mossan under de små björkarna och i ljuset av kvällssolen så var det väldigt stämningsfullt.

Lite längre bort så öppnar Svanåmyren sina vidder, det gör att denna plats har sol även på kvällen trots att den till synes ligger mitt i skogens dunkel. 

Nordnäckros

Nymphaea alba ssp candida

Några kilometer från vår trädgård finns en sjö där det blommar hundratals vita näckrosor av sorten Nordnäckros Nymphaea alba candida . Det är en underart av den vita näckrosen som förekommer här i de norra delarna av vårt land.
Nordnäckrosen är lite mindre än den vita näckrosen, och är vanlig i lugna vatten här i Norrbotten.

Kanske inget speciellt att visa, men jag tycker att de vita stora blommorna är så vackra när de blommar.
Jag önskar att vi hade haft en liten damm i vår trädgård för att låta en av dessa skönheter blomma även där.
Jag har provat att odla en liten näckros i en vattenfylld kruka, men den trivs inget vidare.
Jag tror att den längtar tillbaka till sin sjö...

Kanske de är som allra vackrast där de blommar i sin sjö, att detta även är vår badplats gör inte saken sämre. Att vada ut bland dessa blommor, som inte växer speciellt djupt där närmast stranden, det är en härlig känsla. Nu har äntligen den förut så iskalla sjön blivit någorlunda uppvärmd för att ta ett bad.
Vi badar och trivs riktigt bra vid alla näckrosorna.
Barnen vill förstås plocka dessa vackra blommor. Jag försöker få dem att låta bli, en näckros som blivit plockad har ju redan vissnat innan man kommer hem och kan sätta den i en vas.
Detta begär att plocka näckrosorna drabbar som oftast de barn som kommer till sjön för allra första gången.
När de badat här någon gång så får näckrosorna vara ifred.
Kanske de upptäckt att de vackra blommorna slog ihop för att aldrig mer orka öppna sig igen när de tagit med några näckrosor hem...

Där vid stranden flyter ett blad upp och ner.
Färgen på bladens undersida är fin även den, speciellt mot färgen av sanden på botten av sjön.

Nu vill jag stanna tiden, jag vill kunna bada här varje dag i flera veckor till och njuta av de vita näckrosorna. Men tiden har sin gång, och nätterna blir mörkare och kallare.
Kanske gårdagens bad var årets sista?
Sommaren drar snart sitt sista andetag. Jag ryser när jag tänker på det.
För det är ju detta som jag längtat mest efter hela den långa och kalla vintern.

Alpmarton

 Eryngium Alpinum 

Nu blommar Alpernas Drottning för första gången i vår trädgård, ja det är så denna växt kallas för ibland.

Den stålblå färgen skänker ett stänk av dramatik som aldrig förut visat sig här hos oss.

För några år sedan köpte jag en planta av vad som skulle vara Rysk marton, men nu när den blommar så ser man att det istället att det är en Alpmarton som jag köpte, och planterade i en av våra rabatter.

Plantan växer på en mycket väl dränerad plats i en rabatt som kanske inte kan erbjuda mer än halvskugga under en stor del av dagen, men vår Alpmarton ser ut att trivas ändå, trots att de vill ha solsken hela dagen.

Jag har läst att färgen på blommorna blir mer intensiv ju torrare plats den får, men samtidigt måste jorden vara näringsrik.

Kanske är hemligheten med att den blommar så fint den näve med kalk som jag blandade i jorden när jag planterade denna växt. Alpmarton skall precis som Rysk marton älska kalk.

Bilden här under visar en större Alpmarton, men den växer inte i vår trädgård. Den plantan fotograferade jag under ett besök i  Aboretumparken i Torneå förra året.

Den stora plantan drog till sig min uppmärksamhet, inte visste jag då att vi redan hade en sådan i trädgården. Vår planta hade bara blad förra året.

Om några år kanske vår planta är lika stor som den i Torneå.

Zonknäckare!

Jag har ju förut skrivit om vår manchuriska valnöt, och de problem som jag har med att få den att överleva och växa i vår trädgård.
Ofta har jag jämfört den med en Manchurisk valnöt som växer hos våra vänner i Boden, för att liksom visa på skillnaden i klimatet mellan Boden och den by där vi bor. Vi köpte träden samtidigt, men de har utan att överdriva, vuxit väldigt olika.
Här visar jag nu trädet i Boden som de senaste åren nått en enorm höjd jämfört med vårt lilla, som nu endast är en meter högt.
Våra vänners träd får dessutom nötter för första gången i år.

Här ovan syns våra vänner Eva och Jan Larsson där de står under sin Manchuriska valnöt.

Manchurisk valnöt Juglans mandchurica är ett av mina absoluta favoritträd, det kallas inte utan anledning för Nordens palm.
Vi har förstås pratat om varför det kan skilja så mellan våra träd, och vad det är som håller vårt tillbaka, när deras växer så det knakar.
Kanske skillnaden består av att nattfrosten slår till några veckor tidigare här i vår by jämfört med i Boden.
Manchurisk valnöt ser ut att klara sträng kyla om vintern om bara hösten varit lång och varm så årets tillväxt hunnit förvedas före nattfrosten slår till.

Jag är förstås grön av avund, men samtidigt glad över att de lyckats så bra med sin manchuriska valnöt som ibland bara anses som härdig till svenska växtzon 3, ibland till 5, men Boden har växtzon 6.
Kanske är denna växtplats på en sydsluttning vid en sjö helt perfekt.
Inte som i vår trädgård, svag lutning mot norr, vid kanten av myrmarker.
Som sagt, det här är inte vårt träd, det är så litet jämfört med detta.
Jag är ändå glad över att vårt lilla träd ännu alls är vid liv, att det inte blivit knäckt av vår kalla odlingszon.

Kanske det finns fler stora manchuriska valnötsträd på nordliga breddgrader, men jag hoppas att detta fina träd kan inspirera andra som tvekar om hur långt norrut man kan plantera dessa träd.
Så långt norrut som i Boden går det som synes utmärkt.

Storforsen

Om du besöker Norrbotten så måste du nästan hinna med ett besök till Storforsen några mil från Älvsbyn.
Området runt forsen är naturreservat och ett mycket populärt utflykts-mål.
Här visar jag några bilder från gårdagens besök.

Längst bort till vänster syns Storforsen Hotell.

En stor del av området är lätt att nå via broar och spångar, där finns även gott om skyltar som informerar om historik, djur- och växtliv.

Även om forsens vattenmassor tar andan ur en och dånet från forsen är öronbedövande så är det området där älven förr drog fram som är det riktigt spännande att upptäcka. Här finns gott om platser där man kan sitta ner och äta eller fika. Det finns förstås även restaurang och servicebyggnad med butiker en bit ifrån, men vi brukar alltid ha med eget fika.
Området där forsen förr drog fram kallas nu för Döda fallet.

När man kliver av de många gångbroar som finns så får man se vart man kliver. Här och där finns stora hål, så kallade 'Jättegrytor' som bildats av vattenmassor och slipande stenar i årtusenden.
Vattenmassorna flyttades till nuvarande fors för länge sedan då flottnings-timmer fastnade i den gamla forsen.

I den gamla flodfåran finns gott om små gölar där man kan bada.

De riktigt modiga hoppar från klipporna vid Döda fallet.

Skulle du våga hoppa därifrån?

Att även gå runt i området och se på de vilda växterna och den gamla skogen är avkopplande.

Läs mer om Storforsen här: http://www.alvsbyn.se/kommun/dalis2.nsf/0/6BB4C43EF11B507BC1256FB400370A32?OpenDocument

Här en länk till Storforsen Hotell, om ni blir sugen på en helg vid forsen: http://www.storforsen-hotell.se/

Hästkastanj

Aesculus hippocastanum

Följ med på en liten utflykt några mil från vår trädgård.
Ungefär fem mil är den sträcka jag får åka för att se någon av de hästkastanjer jag sådde en gång, och som sedan växte upp. Den största av de hästkastanjerna växer hos våra vänner Inga-Lill och Conny utanför Luleå.
En annan finns vid Piteå, alla andra av de jag sådde och gav bort har dukat under för det bistra klimatet.
De hästkastanjer jag planterade hemma i vår egen trädgård dog förstås också, men här hos Inga-Lill och Conny så har den klarat sig fint och vuxit upp till flera meters höjd. Den växer vid en sluttning och har en väldränerad och fin plats invid ett plommonträd (även det en exot för våra breddgrader).

Hästkastanj är att betrakta som ett exotiskt träd för Norrbotten, en sällsynt gäst i länets trädgårdar och parker. Ett träd som härstammar från Balkan och Bulgarien är nog inte speciellt härdigt här.
Jag plockade "kastanjer" en gång för många år sedan under en promenad i Vadstena, jag gissar att de genetiskt sett är för klena för att klara ett liv i Norrbotten, men jag ville så testa och se om de kunde växa i vår trädgård.

När vi ändå besökte Inga-Lill och Conny så passade vi på att se den fina trädgården, deras altan var fylld med växter som ger en känsla av medelhav, som Oliv, Fikon, Bougainvillea, Afrikas blå lilja och många fler exoter.

Lägg till bildtext

Hemma i vår egen trädgård finns fortfarande rester kvar av de hästkastanjer som jag drog upp från frön, men de är som sagt döda sedan många år.
Nu får en av dessa fungera som stöd för en klematis som slingrar sig uppåt.

För bara något år sedan sådde jag så nya hästkastanjer, denna gång med frö från Eskilstuna.
Jag har kvar en liten planta som växer i kruka, när jag här om året skulle skydda den mot nattfrost och flyttade in krukan i växthuset så blev hästkastanjen illa skadad av sork, de gnagde av stammen och fällde det lilla trädet som om sorkarna varit bävrar, men nya grenar har vuxit fram sedan dess.
Kanske krukodling är det enda sättet att ha en Hästkastanj här hos oss...