Ljusglimtar i skogen.

Blommig fredag - Ljusglimtar.

Inte så långt från vår trädgård fanns det förr en liten by. Byn kallades för länge sedan för Svanåmyren men platsen är idag mer känd som Slyträsk. De flesta av husen försvann mellan 1950- och 1960 talet. Samhället förändrades och folk hade inte längre behov att bo på en plats som denna.

Ännu finns växter från de gamla trädgårdarna kvar, som små ljusglimtar i skogen lyser de perenna växterna i olika färger när de blommar om sommaren.

Trots att denna plats inte är längre bort än tre kilometer så är jag nästan aldrig där, men i augusti så åkte jag dit tillsammans med min kompis Mattias.
Jag åker ogärna själv till skogen då jag är nojig inför risken att möta en björn. Jag tror att om man har någon att prata med så hinner alla björnar höra en och springa därifrån.

Här syns jag själv bredvid en riktigt hög riddarsporre.
Trots mina 180 centimeter över marken så kände jag mig liten vid de höga perennerna.

Vid en av de gamla trädgårdarna blommade stormhattar och riddarsporrar i massor.
Kanske är de så här de vill växa för att trivas riktigt bra?







Längst bort i gläntan syntes ett tätt buskage, det var den stora slideplantan jag berättat om förut.
En liten del av buskaget fick flytta hem till vår egen trädgård, men min fru såg skeptisk ut när jag kom hem med den.

Jag längtar och drömmer om när den egna lilla slideplantan når denna dimension, men det lär väl dröja 50 år innan den blivit så stor som denna.

Det är ju från dessa övergivna och bortglömda trädgårdar som vi hämtade plantor då för mer än 20 år sedan då vi byggde upp vår egen trädgård.

De många perennerna som ännu finns kvar får en på bra humör då man går omkring där, som ljusglimtar från en annan tid lyser de ikapp med varandra.

I vår egen trädgård har vi knappt någon plats kvar för nya plantor, men den höga slidesväxten fick flytta till oss ändå. Om än en mycket liten del av denna jätte-planta.

En annan plats överraskade med en relativt stor ek i kanten av skogen, det är otroligt att den fått stå kvar och att den klarat det bistra klimatet.

Mot en husvägg blommade en gul blomma som jag inte vet namnet på.

Vi har sådana i vår trädgård med, men den är ändå okänd för mig.

Är det någon som vet växtens namn?

På en annan plats, där inget hus längre finns kvar så står en gammal dörr lutad mot ett träd.

Här har naturen tagit tillbaka trädgården, men i skogens dunkel blommade några aklejor.

Och en poppel minner om att här har funnits en trädgård.

Blekspirea och blåtry minner om en annan svunnen trädgård, de finns kvar trots att platsen nu skuggas av stora träd.

Blågull finns nästan i alla de gamla trädgårdarna, och på en av platserna kan man hitta borstnejlika.

Jag har förut visat bilder från en av de glömda trädgårdarna som vi kallade för "Rosgården", för där blommar enkla rosor under högsommaren.
Jag skrev något om att det hade varit intressant att veta mer om människorna som bodde där en gång, och strax efter fick jag ett mejl från en man med anknytning till denna insomnade by.
Han skrev så här:

"Hej

Nore Olofsson och hans syster bodde där.

Själv är jag född på ett kronotorp ca 700-800meter från Nores mot sjön Slyträsk

Den fastighten finns det kvar en gammal sommarstuga förfallen förstås.

Vår mormor hetta Hilma Blomqvist och morfar hette Leornard B

Min mamma och pappa Ruth och Halvar Lundkvist flyttade från Slyträsk 1955 till Brännberg där numera Tommy bor.

Själv heter jag Ulf Lundkvist bott i Piteå sen 1963

Är idag Ordförande i Piteåentreprenörerna

Har haft radioaffärer i Piteå, Luleå, Älvsbyn mm

Blev riktigt nostalgisk när jag hamnade på nåt om Slyträsk"

Att få ett mejl som detta till sig var också det en riktig ljusglimt.

De förut så anonyma glömda trädgårdarna får en historia även för mig.

Att sedan Ulf tipsar om att en bild av gården finns med i boken Svenska gods och gårdar från 1942 blir en till ljusglimt.

En ljusglimt från förr.

En brädhög är det enda som återstår av den sommarstuga som Ulf minns här ovan. Den lämnades kvar då den övriga gården revs och flyttades. Då för 20 år sedan fanns stugan kvar, men tidens tand är svår i den öde skogen.

Från denna plats utgår en stig som ska nå till den stora Svanåmyren några hundra meter bort. En gammal man som vuxit upp där bredvid berättade en gång om den stigen.

Eftersom jag aldrig hade varit på Svanåmyren i sommartid så styrde vi stegen ditåt.

På vissa ställen syntes stigen väl trots att ingen mer än älg och rådjur går här längre.

   

Vi nådde ut till myrmarkerna, men än var det kanske 200 meter kvar att gå innan vi var framme där myren öppnar sina vidder.

Vacker ängsull, hjortron och lappvide skvallrade om att vi närmade oss Svanåmyren.

Plötsligt blev det tvärstopp. Stora spår på marken fick mig att vända tillbaka trots att Mattias såg så lugn ut. Kanske är detta björnspår?
Vad kan det annars vara?
Jag som är så nervös för att möta en björn ville inte längre fortsätta mot myren.
Lite snopet kanske, men när jag samlat mod ska jag någon annan gång göra ett nytt försök att nå den stora myren. Hoppas Mattias följer med även då...

Det var solnedgång och solen lyste så fint på den gröna mossan. Jag stannade och fotograferade.
Jag tänker tillbaka på den vackra sommarkvällen.
De här bilderna blir en ljusglimt från sommaren nu när mörka och tråkiga november är här.

Om du vill läsa om andra ljusglimtar, så finns de samlade hos Helena med bloggen Bland rosor och bladlöss.:

http://blandrosorochbladloss.blogspot.se/

Nytt nummer!

Så har årets sista nummer av tidskriften Trädgård norr kommit.
Som vanligt en tidning full av vackra bilder på växter från trädgårdar från landets norra del.

Om du som jag någon gång tänkt att det bistra klimatet är ett problem i din trädgård så får du nytt mod att odla då du i detta nummer får läsa om vackra trädgårdar i Tornedalen och om Masugnsbyns naturreservat.
Tänk att så mycket kan växa så långt norrut...

Vidare kan man i detta nummer lära mer om Gentiania, Daglilja, Strandbinka och Nornan.
Man kan också läsa om Mästerrabatten 2013 och om arbetet som POM utfört genom en nationell insamling av gamla perenner.

Jag har skrivit en krönika som denna gång handlar om hur jag gör när jag planterar äppelkärnor.
Det innebär förstås en lång väntan innan den lilla äppelplantan blir ett stort äppelträd som ger frukt.
Men jag har inte så bråttom...

 

Din egen apel.

 

För ganska många år sedan så blev jag inspirerad att försöka så äppelkärnor sedan jag hört en sång ur musikalen Kristina från Duvemåla.

 

Efter några försök med varierande resultat så grodde några kärnor.

De som grodde var några kärnor som jag planterat sent på hösten från skrumpna äpplen.

För att lyckas med sådd av äppelkärnor så visade det sig att det var viktigt att äppelkärnorna mognat tillräckligt och att de fick vintervila sedan de blivit planterade i jorden.

 

Jag väntar till november innan jag sår äppelkärnor och jag märker sådden med etiketter, för det är omöjligt att komma ihåg hur man sått efter en lång vinter.

För att få äppelträd som kanske kan klara vårt kalla klimat så väljer jag att plocka kärnor ur äpplen med nordligt ursprung, jag inbillar mig att de har bättre gener för att klara kylan än vad vissa butiksäpplen har.

 

Jag sår kärnorna i ganska stora krukor för att inte sådden ska torka under vintervilan, en stor kruka håller ju kvar fukten längre än en liten kruka.

Sådden av äppelkärnor förvarar jag i potatiskällaren under vintern, kanske det även skulle fungera att låta den stå utomhus under vintern.

De som gror planterar jag om i egna krukor när de börjat växa sommaren efter sådd.

Sedan är det bara att vänta på att den lilla fröplantan ska bli stor nog för att bära frukt och kallas för äppelträd.

Som ni förstår så är ju detta med att så äppelkärnor inget för den otålige då man får vänta många år innan trädet till sist ger frukt, men varför ska allting gå så snabbt?

Varför väntas resultatet av ens projekt alltid komma omedelbart?

 

Jag fick vänta ungefär åtta år innan det första av mina frösådda äppelträd gav frukt, och det äppelträdet gav vi till vänner i Boden för några år sedan. De jag sådde samtidigt och som växer i vår egen trädgård har inte ens blommat ännu.

Jag gissar att äppelträd trivs bättre i Boden än i vår egen trädgård.

 

Ett av våra egna frösådda äppelträd har nu vuxit sig högre än mig själv, men någon frukt har det ännu inte gett.

Jag har hört att äpplen som kommer ur egen sådd bara blir sura kartar ungefär som vildapel.

Kanske är det så, men nöjet att dra upp ett eget äppelträd ur en kärna är belöning nog.

Sedan jag en gång läst om ’Karlsgårdsäpplet’ i Västerbotten som härstammar ur en frösådd av ett äpple från Lycksele 1918, så hoppas jag ändå att något av mina frösådda äppelträd ska belöna mig med god frukt någon gång.

Men som sagt, bara att se träden växa är i sig en fin tröst, att traktens älgar också gläds av min frösådd är ju inte lika kul för mig, en älg kan ju på bara några minuter äta upp flera års tillväxt på ett litet äppelträd.

För visst har vi drabbats av dylika bakslag, men de flesta av de frösådda äppelträden har klarat angrepp av sork och älg och ändå överlevt.

Till sist så kommer jag ihåg texten från sången som gav mig inspiration att så äppelkärnor.

 

”Jag tänkte be att din far skickar hit några kärnor från apeln där hemmavid.

Här kan du sedan plantera ett träd, det blir din egen apel.”

 

Kanske kan sången inspirera någon fler att så ett eget äpple.

 

---

Även skrumpna äpplen kan vara vackra, här är de äpplen som jag tagit kärnor av i år.

Vill du själv köpa tidningen så kan du göra det hos tidningens hemsida;

http://www.tradgardnorr.se/

...eller så kan du fråga efter tidningen på ditt bibliotek.
Om de saknar denna tidskrift i sina hyllor, så tjata lite på dem så de skaffar tidskriften för utlåning.

Trevlig läsning!

Blomman för dagen

Pomoea tricolor

Nu blommar en av sommarens blommor som krukväxt inomhus. Det är Blomman för dagen Pomoea tricolor  som först nu valt att öppna sina knoppar.Redan för ett år sedan fick jag frön av Coco med bloggen : http://cocosday.blogspot.se/

På engelska kallas växten för 'Morning glory'.
Jag tycker det namnet är finare än det svenska.

Jag planterade dessa inne i växthuset, men där inne ville de inte blomma.
De plågades istället av grönlus av och till.
Eftersom de inte ville växa till sig så fick de stå kvar inne i växthuset då andra sommarblommor fick flytta ut.
När växthuset sedan tömdes för säsongen så tog jag in en planta och lät den stå i ett fönster.
Det var detta som plantan längtat efter hela sommaren, att få ordentlig värme för att orka utvecklas.
Några löss syns inte till, de kanske frös ihjäl i det kyliga växthuset?

Jag gillar dessa bilder med en sommarblomma med en bakgrund av vit snö.

Hur länge plantan orkar blomma får vi se, det blir ju liksom bara mörkare nu för varje dag.

Hur länge snön som syns på bilderna blir kvar är även det osäkert,
 för nu är det +4º C och regnet som föll igår har tagit hårt på snön.

Silverpil

Salix alba var. sericea 'Sibirica', klon Boden
eller ibland bara:
Salix Sibirica 'Boden'

Blommig fredag - Drömmar

Ibland så har man drömmar och visioner med sin trädgård som man först tror är rimliga och lätta att genomföra. Men vissa gånger så är det inte alltid så lätt som man tror....

När mitt intresse för trädgården tog fart på allvar för en sådär 20 år sedan så hade jag en tanke att ha Silverpil Salix sericea längst bort i trädgården, där skogen tar vid.

Detta stora träd skulle med sin ljusa silvergröna färg bli en fin kuliss för den övriga trädgården.

Jag fick lära mig att de träd som växer vid ån inne i Boden är lätta att ta sticklingar ifrån och att de på några år växer upp till stora träd. Där växer dessutom en klon av Silverpil som klarar kallt klimat bättre än många andra silverpilar. Den kallas för Salix alba var. sericea 'Sibirica'. Plantor från de härdiga träden i Boden brukar också få med namnet 'Boden'.

Jag tror mig läst om att den klonen har sitt ursprung någonstans i Ryssland.

Denna dröm om att föröka Silverpil på egen hand höll jag trots oförklarliga motgångar ändå vid liv under många år, men ingen av de många sticklingar jag planterade lyckades överleva sin första vinter här.

Sticklingarna hade varit bus-enkla att rota, och de växte fint den första sommaren för att sedan alla dö under vintern. 

Ni som känner mig kanske anar en viss frustration över dessa misslyckanden, då dessa träd enligt yrkesfolk skulle vara något av de enklaste att föröka med sticklingar.

De vackra silverpilarna i min barndoms stad höll ändå hoppet vid liv, jag ville ju också ha ett sådant träd i vår egen trädgård...

Jag ringde parkchefen på Bodens kommun och frågade om jag fick ta kvistar från en hög fällda träd som fanns vid ån då kommunen gallrade i sitt silverpil-bestånd.

Jag fick ta så mycket jag ville därifrån, och det blev ganska många sticklingar det.

Jag lät då också barnen på det fritidshem där jag arbetar få sätta en egen stickling av detta träd och ta med hem.

Sedan lyckades några av sticklingarna att med nöd och näppe överleva en vinter, de hade jag planterat på en liten kulle för att de skulle få en väl dränerad plats att växa på, de andra som överlevde växte kvar i sina krukor. Hoppets låga tändes igen hos Herr Pettersson...

Nu är det ju dessvärre så med silverpil att träden trivs och utvecklas bäst på en någorlunda fuktig plats, de sticklingar som lyckats att övervintra på mina små kullar av grus torkade därför ihjäl när det blev sommar.

Drömmen om silvepil i trädgården grusades ännu en gång.

Här vid Bodån i Boden är silverpilarna så fina, de är dessa som håller min dröm vid liv.

När det fungerade så dåligt att ta sticklingar direkt från träden så köpte jag en silverpil hos en handelsträdgård för några år sedan.

Jag planterade den just utanför vår rönnhäck (vilket skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag) mot den äng där alla traktens älgar betar om höstarna, så ni kanske förstår att den ganska dyra silverpilen inte var lika vacker sedan dessa ätit frukost, lunch och  middag av de små grenar som fanns där från början.

Sedan pilen också nästan frusit ihjäl under kommande vinter så var det inte mycket kvar att hurra för, men två grenar var trots allt vid liv.

Dödskyssen för den silverpilen kom mitt under sommaren då vår snälle granne slog höet på sin äng, eftersom jag slagit gräset så slarvigt med gräsklipparen bakom vår rönnhäck så körde han en sväng med slåtter-aggregatet där varpå silverpilen (på den av mig inmutade marken) helt sonika fastnade i slåtter-aggregatet och drogs med i 15 meter innan den släppte.

Alla återupplivningsförsök var sedan lönlösa.

Mina drömmars silverpil hade fläkts upp längst hela stammen...

Så återgick mina drömmar om silverpil i vår trädgård till att bli just drömmar igen.

Genom Boden flyter den lilla ån så stilla fram och silverpilarna bredvid doppar försiktigt sina grenar där

Det är märkligt att ett träd som Silverpil trivs så bra bara 30 kilometer från vår trädgård, men här vill de inte alls.

Trots att det varit -15º C och snöat så sitter ännu många löv kvar på silverpilarna i Boden.

Trots alla motgångar så håller jag denna dröm vid liv, här under visar jag den relativt nya silverpil vi nu har och som jag hoppas och drömmer om, ännu har den inte fallit offer för klimat, vilddjur eller traktorer...

För att strö lite salt i mina sår av misslyckanden och spruckna silverpils-drömmar så visar jag till sist en bild som en förälder till ett av fritidsbarnen skickade till mig något år efter de fått hem sticklingarna.

Föräldern ville bara visa hur fint sticklingen de fått hade vuxit sedan de planterat den.

Jag fick denna bild för många år sedan. Idag lär det vara ett ganska stort träd...

Jag log, men undrade samtidigt varför alla mina egna sticklingar dog.

Om du vill läsa vad andra bloggare drömmer om så finns en samling drömmar hos 'Pilgrim' med bloggen;

Bland rosor och bladlöss.

http://blandrosorochbladloss.blogspot.se/

Norrsken

Aurora Borealis

Ikväll flammar norrsken på himlen. Jag försökte att fotografera i mörkret, men det var inte så lätt.

Rakt mot norr står till synes himlen i brand, för det är inga lampor som reflekteras mot molnen där borta.

Under ljuset på himlen, och lite längre bort finns bara den öde och tysta Svanåmyren.

Där finns inga lampor alls.

Att stå och se på norrskenet en tyst kväll som denna ger ro.

Ikväll är det bara -10º C så man fryser inte så farligt.

Norrskenet ändrar sig sakta på himlen. Ibland är det intensivt för att minuten efteråt synes slockna.

Plötsligt flammar himlen i grönt igen.

Vad gör du på torsdag kväll?

Redan i somras nappade jag på en förfrågan om att visa bilder och berätta om växterna i vår trädgård på ett möte/träff nu i höst.
Det är Bodens trädgårdssällskap som är arrangör för mötet som blir nu på torsdag.

Lite nervös blev jag när jag såg den här annonsen i den lokala annons-tidningen, och de senaste dagarna har jag arbetat med bildspelet som jag skall visa.
Jisses sådan tid det har tagit! Men nu är det färdigt.
Jag hade tänkt att plocka bort lite bilder ur det stora bildspel som jag visade i Älvsbyn i våras, och lägga till några nya bilder.
Jag har inte lärt mig konsten att begränsa mig, för bildspelet blev inte mindre av mitt försök, det blev i stället större än vad det förut var, trots att jag försökte sålla.

Det blir mest bilder från vår egen trädgård som jag kommer att visa, och berätta om de olika växterna som vi har, och hur vi har lyckas eller misslyckats med dessa.

Det jag just nu är mest nervös för är hur min just nu så förkylnings-harkliga röst skall klara av att prata i det närmaste oavbrutet i nästan en hel timme.
Har någon ett bra tips på hur man får en envis förkylning att förvinna?

Ibland så undrar jag själv varför jag ens utsätter mig för detta, och efter att ha funderat en stund så blir svaret enkelt;
Det är odlarglädjen och intresset att prata växter med andra som får mig att vilja göra detta.
Trots att det är november och vår egen trädgård redan har gått i vinter-vila, så kanske jag med "några" bilder på blomster kan sprida lite inspiration till någon annan.
Även en grå och kylig kväll i november.

Kanske vi ses i Boden på torsdag kväll?

                                                                     / Hans

Rosenrot ?

Blommig fredag - Hemlig

En av de växter som finns i vår trädgård, och som faktiskt även är en av våra favoriter, är trots det okänd och hemlig för oss.
Vi har försökt att lära växtens namn, men ingen vi frågat har haft någon aning.
Det är nu länge sedan vi slutade fråga folk om de känner denna växt, vi gav upp vår förhoppning om att få veta växtens namn och det hela föll i en slags uppgiven glömska.

Förra året så hittade jag en växt som liknade vår växt i en uppslagsbok om perenner. Vår växt påminner om Rosenrot Rhodiola rosea, men jag är ändå osäker om det är svaret vi sökt efter då rosenroten i boken blommade på ett sätt som inte vår gör.
Just när vår växt börjar att ha gjort sitt för säsongen så anar man att den hade tänkt att blomma, men då vissnar den ned och försvinner bland andra högre växter.

Men så kom jag på, varför inte fråga er alla om svaret på vår lilla gåta. Jag är säker på att många av er känner denna växt bättre än mig trots att den funnits här hos oss i 15 år.

Denna växt är som allra vackrast på våren när den börjar att växa, vi tyckte att de små knopparna liknade kottar och kallade denna växt helt sonika för 'kotten' under en lång tid.

Vi fick plantan av min frus farfar när han flyttade från sitt hus in till ett äldreboende.
Där växte den i en rabatt mot en en södervägg vid brandliljor och bergenia.
Min fru hämtade en spade, och på några minuter hade vi bilen full av allehanda växter som sedan dess har vuxit i vår trädgård. Dessa 'farfars-växter' har en hög status i vår trädgård och annat får helt sonika flytta på sig när utrymmet blir för begränsat.

Om du vill se hur andra bloggare skriver om temat - Hemlig, så kan du läsa om det hos Helena med bloggen Bland rosor och bladlöss:
http://blandrosorochbladloss.blogspot.se/2012/11/blommig-fredag-hemlig.html

Ja vad är nu namnet på denna växt?
Kanske någon av er har ett svar på vår gåta, jag hoppas och tror det, för nu har denna växt varit hemlig nog länge här hos oss.