Björnrot

Meum athamanticum

Vårt försök att få en björnrot att trivas i vår trädgård har ju hittills varit mindre lyckat.
Vår björnrot lever ju förvisso, men den växer ju inget, utan håller samma blygsamma storlek som den hade då jag köpte den för ganska många år sedan.

Därför visar jag istället bilder på en björnrot jag såg i somras, den är ju betydligt praktfullare jämfört med vår lilla skrutt till planta.

Den här plantan som ursprungligen kommer från Skåne, växer nu i Ursviken utanför Skellefteå, så det kan ju knappast vara våra långa och kalla Norrländska vintrar som får vår egen björnrot att tyna, då denna som ju också växer långt norrut är helt fantastiskt fin.
Även om klimatet i Ursviken är något mildare än hos oss i Brännberg, så borde inte skillnaden vara så stor för björnroten.
Något annat är det som håller vår planta tillbaka. Men vad?

Jag blev lite lugnare sedan jag läst detta men jag tycker nog ändå att vår planta borde ha hunnit att växa upp lite mer än vad den har gjort.

De dill-liknande bladen är som fluffiga plymer, och det är de som är den här växtens stora prydnadsvärde.
Blommorna är väl förvisso också fina, men som sagt, bladen är bäst på denna växt.

Björnroten räknades förr till medicinalväxterna då den användes i diverse hemkok och hälsokurer.
Kanske vår planta skulle trivas bättre i vårt trädgårdsland, i den delen som ju mer är en örtagård?
Kanske plantan behöver bättre jord än vad den nu har?

Björnrot som ju växer vild nere vid Alperna och i Storbritannien syns även förvildad i södra och mellersta Sverige på platser där gamla torp har funnits,
Jag antar att jag ändå får vara glad att en björnrot vill överleva här i norr, och en dag så kanske vår egen planta blir lika fin som denna planta i Ursviken.