Vårens fasor!

Så har det hänt igen. I skydd av vinterns snö så har sorkar och annat knytt gnagt av barken på nästan alla våra frösådda små äppelträd.
När snön smälter bort och försvinner så syns skadorna på de små buskarna och träden.
Den glädje jag kände för våren blandas med fasansfulla känslor när jag ser detta.

Nu har de ju inte bara nöjt sig med att gnaga sig en smakbit lite här och där, nej de små odjuren har totalt skalat av all bark på stammarna och de flesta av grenarna.
Äppelträden måste ha smakat bra då de inte kunde sluta att tugga och gnaga, och än värre är det med vår ullungrönn och vår rosenkvitten, de är praktiskt taget kapade med marken, där har sorkarna även tuggat i sig de träiga grenarna.

De har även härjat på i perennarabatterna, och i år ser jag än inga spår efter våra ungerska blåsippor som ju alltid brukar blomma denna tid på året.
Har även de fallit offer för vandalernas framfart?

Jag vet att jag ju borde ha skyddat träden på något vis, de flesta andra små träd här har fått gnagskydd, men just dessa små äppelträd som jag dragit fram ur äppelkärnor, är så risiga och flerstammiga att jag inte kunde få fast något gnagskydd där.

Men nu är frågan, vad göra nu?

Är det ens möjligt att försöka rädda träden, och i sådana fall hur?

Kommer de små aplarna att klara detta, eller kommer de att dö?

De hänsynslösa och otroligt hungriga sorkarna har ju verkligen skalat av allt i sin framfart bland de små aplarna, men de små träd som ju faktiskt hade fått någon form av gnagskydd har ju klarat sig,
där har sorkarna bara gått förbi.

Även där gnagskyddet bara är några centimeter högt så har sorkarna gått förbi.
Trots att det också är ett frösått äppelträd, och de ju borde känt doften av det.
Kanske de gav upp direkt om de inte fick smak på barken där de härjat fram på gräset under snön?

I år ser man ju verkligen vilken nytta gnagskydden gör.
De kan tyckas lite dyra, men nog är det ju värt att få ha kvar sina träd man planterat i sin trädgård.

Jag har en burk ympvax, men känner mig lite osäker på om det ens är lönt att försöka pensla på något sådant då skadorna är så stora.

Jag antar att man ändå får försöka att glädjas åt allt som klarat sig undan sorkarnas hunger, och så är det ju vår och naturen och trädgården vaknar till liv.

Ni såg rätt på de övre bilderna, än finns det snö kvar i vår trädgård.
Har jag sagt att jag hatar snö, kyla och vinter?
Jag antar att jag tjatat om det förr, men när snön ännu finns kvar denna tid på året så känns det nästan outhärdligt segt innan det blir vår på riktigt även hos oss i Norrbotten.

Vid vår trädgård finns spår av en nästan 40 år gammal modellstad, den är helt övervuxen av sälg och små björkar.
De usliga sorkarna hade väl kunna ge sig på de träd och buskar som täcker den platsen istället för våra små äppelträd.
Nu försvinner resterna och ruinerna av modellerna under sly.

Men björk smakar nog inte lika bra som äppelträd.

Vårens första blomma!

Så till slut, efter en lång tid av väntan så blommar nu en snödroppe här i vår trädgård.
För bara någon dag sedan låg där snö, men de senaste dagarnas värme har fått snötäcket att krympa så pass att en snödroppe nu visar sig.

Nu är den riktiga våren här och inget kan stoppa den då snödroppen nu öppnar vårens portar på vid gavel.
Den trädgård som varit gömd och försvunnen under snön i 6 månader kommer nu så sakta fram igen.

Jag känner ett lyckorus.
Uppståndelsens tid i trädgården börjar nu.

Blommig fredag - våren.

Våren är här, även om det ibland kan vara svårt att förstå, då vår del av landet fick några centimeter nysnö på den gamla snön.

Vid mitt jobb stack vårblommorna upp ur snön.

I vår egen trädgård finns ännu inga vårblommor, då ett snötäcke på flera decimeter ännu täcker alla rabatter.

Därifrån finns just inget att visa än.

Än är det vinter kvar i vår trädgård...

Men vid mitt jobb har en krokus, en tulpan och några scilla tittat fram.

De såg helt vilsna ut mitt bland all snö.

Men sedan kom solen och snön närmast vårblommorna smälte.

En glimt av våren mitt i snöriket får mig på gott humör.

Snart öppnas vårens portar på vid gavel även i vår trädgård, det är min tröst mitt i allt snöslask.

Om bara någon vecka blommar det så här även hos oss.

Om du vill se hur långt våren kommit hos andra bloggare, så kika in hos fina bloggen 'Bland rosor och bladlöss', där pågår just nu 'blommig fredag', och dagens tema är våren.

Vakna! Det är vår.

Jag kom plötsligt på att jag hade gömt två rhododendron i en hög med löv sent i höstas.
Där har de fått ligga och sova sin vintersömn.

Det är så att vår trädgård ligger norr om den gräns där vanlig parkrhododendron mår bra av vinterns kyla, och enda sättet att få dem att överleva här hos oss har ju varit att övervintra dem i potatiskällaren, men så förra året så blev det för trångt där nere, så jag fick inte plats för de två rhododendron som vi hade i urnor vid ytterdörren.

Jag har köpt hem relativt billiga parkrhododendron vissa år om vårarna, och låtit de stå i urnor fram tills kylan blivit för svår om höstarna.
När de har blivit för stora för att rymmas i källaren så har jag slängt dem. (De dör ju ändå om jag planterar dem på friland.)

Alla tidigare försök att få parkrhododendron att övervintra i vår by har ju slutat i fiasko, så därför har jag slutat att plantera sådana i trädgården.
I vår trädgård har vi bara en rhododendron som med nöd och näppe överlevt i sju år här, det är den finska sorten P M A Tigerstedth som ännu verkar leva, och gå in på sitt åttonde år.

Under löven lade jag ned rhododendron just innan vintern kom, nu grävde jag fram dem igen.
De var nästan fastfrusna i marken, men de gick att pilla loss utan att de tog så svår skada.

 De gröna rhododendronbladen var en skarp kontrast mot den brun-grå naturen runt omkring.
Som ni ser av bilderna så har vi ännu en del snö kvar här i norr, men just där jag lagt ned rhododendronplantorna hade snön försvunnit.

Så, till sist var båda plantorna framme i dagsljuset, men sedan åkte de in i ett mörkt utrymme för att inte ta skada, då jordklumparna de växer i ännu är djupfrysta.
Så länge plantornas rötter inte kan dra upp vatten så riskerar bladen få torkskador om bladen vill ha vatten för att kompensera solljuset.

Ännu står urnorna tomma i väntan på att de frusna jordklumparna skall tina.
Om detta rhododendron-experiment fungerar på riktigt, ja, det vet jag ju inte, men hittills så har det gått som planerat.

Så nu hoppas jag att plantorna vaknar till liv efter vinterns dvala, men de får väckas försiktigt så de inte dör av chocken att slippa ligga nedgrävda i den frusna marken.
Någon vårsol är de nog inte redo att möta än.

Vi får väl se hur det går.

Läs om våra tidigare försök med rhododendron här.

Petunia

Petunia

Blommig fredag - det här är jag mest stolt över (i trädgårdssammanhang).

Min fru älskar sommarblommor, och varje år så blommar det sådana i vår trädgård.
Hon planerar redan i förväg hur mycket hon behöver köpa, och så fyller hon 'balkonglådor' och krukor med allehanda sommarblommor.
En av de sommarblommor hon köper hem till trädgården är petunia.

Petunia blommar i stort sett hela sommaren fram till frosten tar dem när hösten är här. Likadant är det med de flesta sommarblommor, de ger färg hela sommaren istället för den korta tid som perenner blommar.
Vissa perenner kan blomma ut på så kort tid som fyra dagar, å andra sidan så kan man ha perenner som blommar olika tider på säsongen, och då har man ju alltid något som blommar ändå.

Jag är ju ingen expert på att sköta hennes petunior, men jag vet att de blir fula om det regnar mycket och de blommor som vissnar sedan de blommat klart, de ska man nypa bort för att få fler blommor.
Annars kanske petunian sätter frö istället för att blomma, och vi vill ju ha blommor, inte frön.
Så därför försöker vi plocka bort de som blommat ut.

Petunian härstammar från Sydamerika, där är ju klimatet så mycket varmare än i Norrbotten där vi bor och odlar, ändå mår en sommarblomma som just petunia bra här i norr om sommaren.
(De besväras varken av mygg eller midnattssol.)

Men de tål ju inte den minsta lilla frost utan att ge upp och göra skäl för att tillhöra den grupp av växter som kallas för ettåringar.

Som sagt, de sommarblommor som min fru dekorerar vår trädgård med varje sommar är nog det som jag är mest stolt över i vår trädgård, trots att jag själv mest håller på med perenna växter som återkommer år efter år i de fall då de inte knäcks av det kalla klimatet.

Denna vilja hos min fru att år efter år få vår trädgård att blomma hela sommaren lång, ja det är min stolthet, trots att jag själv inte gör annat för hennes sommarblommor än fyller vissa krukor med jord och fixar de tyngsta lyften.

Kan man känna stolthet över någon annan?

Jag hade för en tid sedan en diskussion med en av mina närmaste vänner om hur man kan vara stolt över det någon annan presterat, han menade att man nog bara kan känna stolthet över det man själv gjort, och gilla det andra gjort.
Jag höll inte riktigt med, men vacklade samtidigt, då det ju låg en viss sanning i hans åsikt.
Jag har sedan dess funderat på det han sa, om man bara kan känna stolthet över sig själv.
Kan man känna sig stolt över det någon annan gjort?

Kanske jag ändå själv är delaktig i sommarblommornas färger i vår trädgård, för om än det inte är jag som planerar, planterar och köper hem dem, så har jag ju ändå ett finger med i spelet.
Jag har även vissa minnen av att få vattna dessa ständigt törstande blomster under torra perioder, samt att skydda dem från frost då nätterna blir kalla, men det är ju ett helt annat kapitel som inte stavas stolthet.

Till sist;
Utan de sommarblommor som min fru har så hade vår trädgård varit så mycket fattigare på blommor.
Jag hade själv till exempel knappast kommit på att köpa hem petunior.

Hoppas att ni alla har en bra dag, och att ni alla har något smått och stort att vara stolta över!

För att läsa om andra bloggares stolthet, kika in hos fina bloggen Bland rosor och bladlöss  där pågår 'Blommig fredag' som bäst.
Dagens tema är just stolthet.

Björnrot

Meum athamanticum

Vårt försök att få en björnrot att trivas i vår trädgård har ju hittills varit mindre lyckat.
Vår björnrot lever ju förvisso, men den växer ju inget, utan håller samma blygsamma storlek som den hade då jag köpte den för ganska många år sedan.

Därför visar jag istället bilder på en björnrot jag såg i somras, den är ju betydligt praktfullare jämfört med vår lilla skrutt till planta.

Den här plantan som ursprungligen kommer från Skåne, växer nu i Ursviken utanför Skellefteå, så det kan ju knappast vara våra långa och kalla Norrländska vintrar som får vår egen björnrot att tyna, då denna som ju också växer långt norrut är helt fantastiskt fin.
Även om klimatet i Ursviken är något mildare än hos oss i Brännberg, så borde inte skillnaden vara så stor för björnroten.
Något annat är det som håller vår planta tillbaka. Men vad?

Jag blev lite lugnare sedan jag läst detta men jag tycker nog ändå att vår planta borde ha hunnit att växa upp lite mer än vad den har gjort.

De dill-liknande bladen är som fluffiga plymer, och det är de som är den här växtens stora prydnadsvärde.
Blommorna är väl förvisso också fina, men som sagt, bladen är bäst på denna växt.

Björnroten räknades förr till medicinalväxterna då den användes i diverse hemkok och hälsokurer.
Kanske vår planta skulle trivas bättre i vårt trädgårdsland, i den delen som ju mer är en örtagård?
Kanske plantan behöver bättre jord än vad den nu har?

Björnrot som ju växer vild nere vid Alperna och i Storbritannien syns även förvildad i södra och mellersta Sverige på platser där gamla torp har funnits,
Jag antar att jag ändå får vara glad att en björnrot vill överleva här i norr, och en dag så kanske vår egen planta blir lika fin som denna planta i Ursviken.

Mästerrot

Peucedanum ostruthium

En av de plantor som växer i trädgårdslandet är en mästerrot.

Mästerrot räknas in bland medicinalväxter sedan den förr ofta användes som ingrediens i egenblandade hopkok som ansågs hålla sjukdomar borta.
Det var roten som användes, men även de späda bladen användes som grönsak.

Trots att odlingsbädden där vår mästerrot förut växte försvann under ogräs för några år sedan, så blommade mästerroten fint kvar där ändå, inte bekymrade sig mästerroten för sitt sällskap som ju mest bestod av just vildvuxet gräs, typ kvickrot.
Andra växter som vi hade där kvävdes av gräset, men inte mästerroten.
Men jag störde mig över att trädgårdslandet försvann under all kvickrot, och försökte hålla kvickroten borta, men jag var tvungen att ge upp då kvickroten växte snabbare än vad vi hann med att rensa bort den.

Jag fotograferade den blommande mästerroten just innan jag flyttade undan den till en provisorisk plats i väntan på att jag hann bygga färdigt det nya trädgårdslandet på samma plats där mästerroten växte.

Mästerroten påminner en del om kirskål.
Kanske det var därför som lite ogräs inte kunde konkurrera med mästerroten?
Men trots att mästerroten funnits på denna plats ganska många år så fick den aldrig för sig att börja invadera stället, på det sätt som kirskål gör.

Nu har jag flyttat mästerroten till vårt nya trädgårdsland, jag satte ned den där i maj förra året.
Någon blomning bjöd den inte på då efter flytten, men den överlevde och stod grön och fin.
Kanske den vill blomma i år?

Vår mästerrot köpte jag en gång av Berit med fina bloggen My rented garden, den första gången jag träffade henne, hon sålde plantor av det mer ovanliga slaget på en marknad i Piteå.
Mästerroten valde jag då för det fina namnets skull.

Läs mer om hennes mästerrot här.