Hagtorn

Hagtornsblommor.

En av trädgårdens mest anonyma växter har de längsta taggarna, jag tänker då förstås på vår hagtorn Crataegus som är hämtad från en av de öde trädgårdarna vid Svanåmyren.
Där fann vi för tjugo år sedan ett område med små fröplantor av en sort som vi inte kände till, vi tog med en hem, och det visade sig sedan vara en hagtorn. Inte speciellt exotiskt, men den har fått stå kvar där jag planterade den, och den har nu blivit lite högre än mig själv.

Jag har lite blandade känslor för de långa sylvassa taggarna. Jag som ju har lite svårt med rosor ibland just för taggarnas skull betraktar denna buske med viss skepsis.
Älgarna har aldrig rört denna buske och när man ser taggarna så förstår man ju varför.

En av mina fastrar fick en gång punktering på sin bil, och i däcket satt då en tagg av just hagtorn.
Men vår buske var oskyldig till den fadäsen, den står inte vid vägen eller infarten.
Jag blev buskens försvarsadvokat då hon strängt (men med glimten i ögat) undrade om vi hade en hagtorn i trädgården.

Skyldig?

Hagtornsbär.

På sensommaren har busken bjudit på vackra bär, vi har aldrig vågat smaka de bären, men de ska vara ofarliga att äta enligt Giftinformationscentralen. Men den riktiga föreställningen kommer på hösten, då hagtornets löv övergår till brandrött. Den flammar och sprakar en grå höstdag.
Den annars så anonyma busken blir då ett utropstecken som inte går att missa.

Nog får vår hagtorn stå kvar alltid, trots de hemska taggarna, för denna höstfägring vill jag inte missa.
Kanske vi rent av borde plantera in fler hagtorn?
En hel häck med dessa sylvassa taggar kanske skulle bli en mardröm för områdets älgar.