Den sista björnen.

Från vårt köksfönster syns ett berg som som kallas för Granberget efter de ovanligt storvuxna granar som fanns där en gång, innan skogsbolaget bröt en ny väg så nära dessa högsta granar att de blåste omkull, då vinden fått fritt spelrum från den ena sidan.

Därborta vid bergets topp så utspelades en gång följande berättelse...

Granberget den tionde december 1893.

En man från Aspudden där bredvid berget hade sett björnspår i snön, han följde spåren fram till en plats just nedanför bergets topp, där björnen hade krupit in i sitt ide.

Mannen gick i en cirkel med björnidet i mitten, efter någon dag gick han tillbaka dit och kontrollerade då och då att björnen inte lämnat idet och korsat den upptrampade cirkeln/ringen runt idet.

Han sålde sin vetskap om björnen till jägmästare Henning Nordlund i Luleå som betalade 100 kronor för att få möjlighet att skjuta en björn. 100 kronor var mycket pengar då.

Man gjorde så för länge sedan, det kallades för att köpa/sälja en 'björnring'.

Jägmästaren åkte tåg till Boden med ett sällskap jaktsugna herrar och en 'passopp' som skulle ordna med maten, och därifrån fick de vidare skjuts mot Brännberg, en sträcka på i det närmaste sju mil från Luleå.

När de kom fram till Aspudden utanför Brännberg så träffade sällskapet 'inringaren' Erik Gustaf Pettersson, och de började åka skidor mot Granberget.

Det var blida och svårt att åka skidor genom terrängen uppför berget, de var först tvungna att bestiga bergets topp för att sedan nedstiga den branta delen för att nå idet.

Väl framme vid björnidet så förde de oväsen så att björnen skulle komma ut, men ingen björn visade sig.

Nordlund närmade sig idet, och fick syn på björnen som låg stilla en bit in i idet, och strax tittade björnen ut och de såg på varandra.

'Björnjakt' Litografi efter teckning av D. A. Hogguér 1841
Bild från boken 'Norrbotten' 1958.

Plötsligt kastade sig björnen ut ur idet och Nordlund var snabb med att skjuta.

Björnen föll tillbaka i idet, för att så strax igen rusa ut ur idet, men nu var björnen ilsken.

Öronen var tillbakalagda och ögonen gnistrade av vrede, har Nordlund senare berättat. 

Björnen tog språng mot Nordlund som hann stoppa den med ett skott mellan ögat och örat.

Björnen föll död ner framför honom.

De stötte med jaktspjutet i björnens sida, utan att den reagerade, men när passoppen Anti tog tag i björnens öron för att lyfta huvudet så utstötte den ett stönande vrål.

Det var björnens sista livsyttring, och även slutet på en epok, för detta var den sista björnen i området, och det skulle dröja många år innan andra björnar hittade hit igen.

Här en annan björn som ännu är vid liv.

Hur herrarna lyckades med bedriften att forsla hem den 211 kilo tunga björnen till Luleå är oklart, men de fick säkert släpa den genom skogen till närmaste väg några kilometer därifrån.

Väl framme i Luleå så fick den skjutna björnen stor uppmärksamhet, och två dagar senare fanns denna berättelse att läsa i Norrbottens Kuriren.

I den kopia av ett tidningsurklipp från gissningsvis 1950-talet som återberättade denna händelse, så berättas även att jägmästare Nordlund var en van björnjägare som en gång i början av 1890-talet kröp in i ett björnide med geväret, då ingen björn kom ut trots att de hade försökt skrämma/locka ut den.
Med ljuset av endast en brinnande tjärsticka tyckte han sig se något mörkt i grottans hörn, han la an och sköt björnen därinne. Ljudet från knallen skall ha varit öronbedövande, och ovissheten stor då det efter skottet blev tyst en lång stund innan en sotig Nordlund kröp ut ur idet igen.
Björnen var besvärlig att få ut ur grottan berättas det.

Jag vet att det nu igen finns björn i skogarna häromkring, men de är svåra att se då de är skygga djur.
Ändå har jag en släng av björn-noja och tycker det är olustigt att vistas ensam i skog och mark.
Jag vet att de flesta björnar räknas som ofarliga, men jag är liten och björnar är stora...