Parkslide och Jätteslide.

Jag vet att några av er blir yra bara av att läsa rubriken till det här inlägget, för ni har kanske fört en hård kamp mot parkslide som aggressivt försökt att sprida sig med rotskott i er trädgård.
Jag vill ändå skriva lite här om mina försök och drömmar om dessa växter.

Jag har alltid beundrat stora växter som liksom är för stora för en vanlig rabatt.
Redan för tio år sedan köpte jag plantor av både Parkslide (Fallopia japonica) och Jätteslide (Fallopia sachalinensis). Jag drömde om att de skulle växa till stora perenna buskage, med stora gröna blad.
Min de ville liksom inte växa med den kraft som jag läst att de skulle göra, mest troligt för att jag planterat dem i för torr jord.
Jag flyttade dem till fuktigare jord, Parkslidet visade åter tecken på att trivas, men mitt Jätteslide som jag haft så stora planer för tynade allt mer för att så förra året bara till sist dö.
Lite snopet då jag läst att dessa sliden skall växa med sådan kraft att de räknas som ogräs av många.
Jätteslide såg jag för första gången i en visningsträdgård utanför Kalix, hela växten gav ett exotiskt intryck, en sådan var jag bara tvungen att skaffa, men som sagt, den ville inte växa i vår trädgård.

 Jätteslide Fallopia sachalinensis ?

Här i vår nordliga trädgård så tycks parkslidet växa rätt beskedligt, inte alls så snabbt som det gör i landets södra delar. Bilden här under visar vårt parkslide som blommade i mitten av augusti, det är bara en meter högt och ger lite lummig grönska i en annars tråkig del av vår trädgård. Bilderna här ovanför visar ett slide jag just upptäckt.

Parkslide Fallopia japonica

För två veckor sedan så gjorde jag en 'upptäcksresa' igen till de gamla öde trädgårdar som finns vid Svanåmyren tre kilometer från vår trädgård.
Helt plötsligt så tornade en stor slideväxt fram där i en av de glömda trädgårdarna.
Jämfört med vårt lilla och låga parkslide så är slidet vid Svanåmyren gigantiskt.
Kan det vara Jätteslide, eller är detta ändå Parkslide? Jag har inte ännu lärt mig skilja dem åt.

Parkslidet här hemma har nu blommat över, men denna stora planta blommar ännu i skogsgläntan vid Svanåmyren. Kanske det är av en annan sort än det parkslide som vi har hemma i vår trädgård?.

Wow!

Min kompis Mattias som följde med på denna vandring tyckte nog att jag var väl så entusiastisk, men jag hade inte räknat med att finna en sådan växt där ute i skogen.
Sedan länge är hus och ladugård rivna på denna tomt, och det var här som den gamla brunnen fylldes med jord som innehöll flera hundra plantor av Stormhatt. (Har berättat om det tidigare i inlägget om Stormhatt.)

Det är ännu glest på den forna stormhatts-ängen, men några plantor blev kvar där.
Vilken tur att detta stora slide blev kvar. Hur är det möjligt att jag missat denna planta förut?

Bladen är enorma jämfört med de inhemska växter som finns här i Norrbotten.
Att sådana växter som denna har sitt ursprung i trakterna av Japan gör den än mer exotisk i mina ögon.

Jag var förstås upprymd av lycka och kunde knappt lugna ner mig förrän vi hämtat hem en liten del av detta stora buskage till vår trädgård. För att alls ha möjlighet att frakta hem växten till vår trädgård, så var vi tvungen att lasta den på släpvagn. Mattias har stort tålamod...

Jag var som sagt upprymd då jag kom hem med denna om möjliga planta av Jätteslide, men min fru frågade bara lugnt om jag verkligen tyckte att den var så snygg...
Jag tittade förundrat på henne, hur kan man inte gilla denna stora växt?
Den fick så en plats i utkanten av vår trädgård, jag drömmer redan om att sitta där i skuggan av de stora bladen. Men just nu så regnar det, till lycka för det stora slidet.
Sådana stora växter kan vara lite känsliga att flytta på, men ännu mår denna planta toppen.
Jag hoppas så att den vill växa här i vår trädgård. Kanske ett stort slide från Svanåmyren kan trivas bättre här än ett från en butik.

Här kommer två till bilder för att visa att dessa plantor mest troligt ändå är helt olika.
Det är inte bara höjden som skiljer vårt nya slide från det gamla parkslidet.
Så här reagerade de två slideväxterna på frost:

Det nya förmodade jätteslidet slokar totalt efter nattens frost, men vårt gamla Parkslide fick vackra höstfärger istället.
Nog är detta två olika slideväxter...

Järnvägsparken, Stockholm

Järnvägsparken, en oas mitt i staden?

Vid sidan av Centralstationen i Stockholm, vid Tegelbacken, finns ett område som kallas för Järnvägsparken.

Idag återstår inte mycket av den förut ganska stora park som skall ha funnits där, de planteringar som finns där nu är i hörnet närmast Hotel Sheraton.
Där grönskar både träd och perenner i en del av Stockholm som inte annars hör till stadens vackraste omgivningar. Träden är ändå relativt unga, från den gamla parken finns inget kvar.

Efter beslutet att låta riva i det närmaste hela den gamla stadsdel som fanns vid parken i början av 1950-talet så fick också parkens träd och grönska ge vika för starkare intressen.
När de gamla husen i Klarakvarteren ersattes av Sergel City så blev Järnvägsparken en broarnas och viadukternas stadsdel.
Trafiken in och ut ur City leds nu på dessa broar.







En promenad där nere under broarna är kanske inget att rekommendera för den som vill se det vackra som Stockholm har att erbjuda.
Där under möts man nu av betongens oändliga tristess.
Det som för länge sedan var en vacker park som välkomnade besökare till staden har nu i stället blivit citys baksida.
.



Men att bara nostalgiskt sörja det som funnits där tjänar inget till. Den stora park som då fanns kommer aldrig tillbaka. Allting förändras ju som bekant, och det gäller i synnerhet detta område

Om du ändå är lite nyfiken på hur parken såg ut för länge sedan så kan du klicka på denna länk:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:J%C3%A4rnv%C3%A4gsparken_Stockholm_1899.jpg

En tröst när man promenerar där under får vara att det går snabbare att resa genom eller in i, och ut från City på dessa broar. Det är lite märkligt ändå att Järnvägsparken är en av de parker i staden som flest människor passerar dagligen utan att tänka på att de är i en park.Järnvägsparken bjuder inte längre de genomresande på så mycket parkkänsla där de susar fram uppe på broarna ovanför parken.

"Idealiserad park"
I bakgrunden syns Centralstationens tak.

Nu är dessutom området rörigt på grund av bygget av Citybanan vid Centralstationen. Kanske området förändras igen?
Hur skulle detta område kunna utvecklas för att bli något bättre än vad det är idag? Har ni något förslag?


Jag hoppas ändå att de kakelklädda murar som finns där vid Centralstationen bevaras.
På något sätt så är dessa murar den gamla parkens totala motsats.
Kanske var det så här 1960-talets stadsplanerare tyckte att en park skulle vara?

Från stadshustornet syns trafikkarusellen vid Tegelbacken.

Gladiol

Gladiolus x hortulanus 'Ice cream'

Nu blommar några gladioler i en kruka, de är av sorten fjärilsgladioler, och dessa är lite mindre än den vanliga gladiolen. Gladioler är lätta att odla, här i vårt kalla klimat utvecklas de bäst i kruka, men de mår inte bra av att torka ut då de knoppas, så man får passa med vattenkannan.

Vi fick några påsar med gladiolus-lökar av vår vän Erica i påskas, de planterade vi lite senare i kruka, och nu blommar de som sagt fint.
Gladioler har en svaghet, de blåser lätt omkull då rötterna är alldeles för små i förhållande till den höga blomstjälken och de svärdsformade bladen.
Jag har försökt att stötta dem, men några av dem tippade omkull ändå.
Just dessa blekgula gladioler får mig att känna lite tidig 1950-tals känsla mitt i vår trädgård, för denna färg var vanlig i blomsterarrangemang på den tiden. Kanske det inte stämmer, men det är en känsla jag får.
De fungerar utmärkt även nu.

Gladioler är inte vinterhärdiga här i Sverige, då de ursprungliga gladioler man använt sig av för att korsa fram dagens sorter härstammar från Afrika. Om man vill spara lökarna till nästa år så  måste man gräva upp lökarna innan frosten blir för svår och låta dem torka innan de vinterförvaras frostfritt i torr mull.
Jag tror våra gladioler tycker att det är för kallt nu i det kyliga sensommarvädret. De kanske får flytta in i växthuset snart...

Augusti

Flockliljor

Här visar jag några bilder från vår trädgård som jag fotograferat de senaste veckorna, nu drar snart sommaren sin sista suck, men visst har det blommat fint även denna månad.

Rödfibbla

En röd morsdagsros.

Surkörsbär

Att ge kalk till vårt surkörsbär för två år sedan var bra, för nu orkar den lilla busken blomma och sätta frukt.
Dessa stackars små körsbär räknar jag som mycket exotiska här i byn där vi bor...

Det är ju så att när sommaren går mot sitt slut så blommar sommarblommorna som finast och våra fuchior trivs som allra bäst denna årstid.

Äkta stormhatt, Trädgårdsstormhatt, Svart krollilja och Grönlilja. Alla de tillhör mina absoluta favoriter.

Bovete

 Bovete ger ett lite annorlunda inslag bland alla andra sommarblommor.

Där blommar nu även Gladiolus som bäst.

Som bäst växer även allt ogräs i vår trädgård, efter vi varit bortresta i det närmaste under en hel månads tid förut i sommar så hann ogräset i grus-gången nå ofantliga dimensioner.
Jag har i veckor gått och suckat över eländet där och i rabatterna. Jag antar att det bara är att hacka och slita som gäller för att få bort det livskraftiga ogräset.

"Som lök på laxen" så faller gula löv från våra stora björkar och ger trädgården en nyans av höst. De första björklöven föll redan för flera veckor sedan, ogräs och höstlöv får en att längta till våren redan nu.

Nere vid ån händer just inte så mycket, speciellt inte en gråmulen dag som denna...

Vipphortensia

Hydrangea paniculata 'Mustila'

När jag såg en blommande syrenhortensia för första gången så önskade jag så att en sådan skulle växa även i vår trädgård.

Året efteråt så köpte jag en, den blommade så fint det första året för att sedan knäckas av vårt kalla klimat.
Något år senare så var det åter dags att försöka få en syrenhortensia att trivas i vår trädgård. Den planterades på en plats där tjälen borde släppa lite tidigare på våren, i skydd från de hårda västvindar som ofta drar fram över vår trädgård. Den syrenhortensian fick skydd mot den tidiga nattfrosten och också säckväv som skydd mot den starka vårsolen, men vad hjälpte det? Den dog även den.

Efter försök som detta så drabbas jag oftast av tankar av typen, "det är ingen idé att försöka att plantera in sådant här, det dör nog ändå".

Det gick några år, sedan såg jag blommande hortensia i en park några mil från vår trädgård. Hoppet gnista tändes igen. Jag läste att den sorten hette 'Mustilahortensia' och jag började spana efter en sådan i de handelsträdgårdar jag besökte, men jag fick vänta några år innan jag fann den till salu i våras.
Hortensian med namnet 'Mustila' skall ha finskt ursprung. Många härdiga växter som klarar vårt kalla klimat, kommer därifrån.

Vipphortensian av sorten 'Mustila' skall klara att övervintra i svenska växtzon 6, kanske den även klarar det kalla klimatet som råder här i Brännberg? Här där nattfrosten kan slå till vilken natt som helst nu.
Jag vet inte hur de skira blommorna kommer att klara den kommande frosten, kanske de vackra blommorna fryser sönder då?
De senaste tio åren har den första nattfrosten inträffat här mellan den 13 augusti och den 15 september.
Jag hoppas att det här året bjuder på en lång säsong utan så tidig nattfrost.
För efter den första nattfrosten fryser den sista sommarkänslan bort, och sommaren övergår så sakta till höst.

Denna hortensia har jag planterat på något upphöjd bädd, och den har full sol halva dagen innan skuggan av några stora björkar når dit.
Nu står den och blommar fint, även om det ännu är många knoppar som än inte har slagit ut.

Kungsbroparken i Boden, det var här jag såg en Mustilahortensia för första gången.

Svanåmyrens glömda trädgårdar, del 4

Vid ett besök i de glömda trädgårdarna vid Svanåmyren så hann jag med att fotografera en av dessa som jag aldrig visat här förr. När vi besökte denna plats för första gången för snart 20 år sedan så blommade här många rosor. De var det enda som vi då såg av den forna trädgården så vi kom att kalla detta ställe för Rosgården. Kanske ett väl så romantiskt namn, men det är så vi kallat platsen sedan dess.

Nu i slutet av sommaren så hade nästan alla rosor redan blommat, men en fanns kvar så jag fick en bild på den. Att visa den öde Rosgården utan att visa en endaste ros hade ju varit märkligt.
Det är rosor av den enkla lilla vildväxande kanelrosen som finns här, men bara just här vid de rester som ännu syns av husets grund. Just därför så tror jag att de som bodde här en gång för länge sedan planterade denna ros vid sitt hus.

Det har kanske gått 50 eller 60 år sedan huset revs och skogen började att ta tillbaka den gamla trädgården.
Nu har platsen åter hamnat i skuggan av skogen, och av trädgårdens växter finns nu inte mycket kvar.
Av det hus som en gång funnits här finns nu bara en ruin kvar av husets grund.
Till skillnad från de övriga husgrunder som går att hitta här omkring så är denna relativt hög, de övriga är så låga att de kan vara svåra att upptäcka bland snår och under mossa.

Här skall en familj ha bott som hette Olofsson, när jag var yngre pratade jag med en gammal man som berättade om de gårdar som förut fanns där vid Svanåmyren. Han var uppväxt i det hus som funnits här.
Nu har jag många nya frågor om denna plats, men nu finns ingen att fråga då den gamle mannen inte längre finns kvar.

Förutom rosen så blommade toppklockor vid några hallon- och vinbärsbuskar, annars så finns inga trädgårdsväxter kvar här. Vid toppklockorna så blommade även tistlar, kanske de kom in i rabatten som ogräs en gång.

Men det var varken de gamla trädgårdsväxterna eller resterna av det forna huset som imponerade denna kväll, det gjorde istället den mossa som grönskar just norr om den gamla husgrunden.
Som mjuka gröna kuddar ligger mossan under de små björkarna och i ljuset av kvällssolen så var det väldigt stämningsfullt.

Lite längre bort så öppnar Svanåmyren sina vidder, det gör att denna plats har sol även på kvällen trots att den till synes ligger mitt i skogens dunkel.