Svavekklocka

Campanula thyrsoides

Nu blommar några svavelklockor här hos oss.
De blekt gula blommorna sitter tätt tillsammans i toppen och på den övre delen av stjälken, den tillhör blåklockesläktet men är till skillnad från den vanliga blåklockan inte blå utan svavelgul, och svavelklockans planta dör sedan den satt frö, till skillnad från många blåklockor, som överlever vintern utan problem och blommar år för år.

Att en växt som svavelklocka övervintrat här i några år känns roligt, då den härstammar från betydligt sydligare breddgrader i trakterna av Alperna.
Men det är klart, även i alperna har de ju kalla vintrar, även om de inte är lika långa som här i norra Sverige.

svavelklockor är en riktig favorit för humlor och bin.

Jag fick med frön till svavelkocka i ett brev från Kjell-Benjamin Erixon i Lillpite, fröna grodde bra, men jag fick vänta några år på denna blomning.

Tack än en gång för dessa frön Kjell-Benjamin, och nu är det bara att hoppas på att dessa svavelklockor hinner sätta frö så de åter blommar i trädgården om något år.

Gillenia, trebladspirea

Gillenia trifoliata

Trädgårdens skiraste flor svävar nu gracilt under en björk.
det är en gillenia som efter flera år av väntan från min sida bjuder på denna enkla och ännu ganska blygsamma blomning, men ändå är jag lycklig att den nu blommar.

Gillenia tar sin tid innan den vuxit sig stor nog att bli en av trädgårdens mest fantastiska växter.
Jag köpte vår planta för ungefär fem år sedan och har sedan dess otåligt väntat på att den skulle blomma.
Redan förra året visade sig den första blomman, den var fin, men knappast något som fick någon att stanna upp och beundra dess flor.

Men nu börjar den visa sin skönhet. Om några år då den förhoppningsvis nått mångdubbel storlek så blir ju intrycket än mer bedårande.

Gillenia har sitt ursprung i Nordamerika och introducerades i England under tidigt 1700-tal.
Det skulle dröja mer än 100 år innan gillenia skulle få någon uppmärksamhet här i Sverige, och det dröjde fram till slutet av 1900-talet innan växten alls fick någon större spridning här.

I trädgårdslitteratur från tidigt 1980-tal beskrivs växten som "en sällan använd men fin och graciös växt", och i en bok från 1988 anges gillenia endast vara härdig upp till södra Norrland.
Men gillenia har visat sig vara en riktig tuffing.
Nu finns den som en skir juvel i de flesta fina trädgårdar i vårt land, och så även i vår betydligt enklare lilla trädgård.

Gillenia sägs vara en anspråkslös växt, vilket vår växt är ett bra bevis på.
Nu står den på en ganska torr plats där den utsätts för svår barfrost under höst och vår. Den står vid en stor björk där jag förut planterat tulpaner i en lite upphöjd kulle.
Tulpanerna är borta sedan länge, men gillenian är kvar och blir större och större.

Taggig bergvallmo

Meconopsis horridula

Nu blommar en taggig bergvallmo i vår trädgård.

Jag hade nästan helt gett upp hoppet om bergvallmo här hos oss, då praktiskt tagen alla andra plantor jag förut provat har dött innan de hunnit blomma.

När jag fick plantor av bergvallmo förra året så grävde jag bara ned dem vid en gran utan att lägga någon större energi på dem.

Det är inte en blomma på en stängel på denna taggiga variant, utan det kommer flera knoppar på varje stängel.

Kanske var just läget under granen det rätta läget för bergvallmo här i vår trädgård, för jag har ju provat att plantera in bergvallmo många gånger förut, men alla de plantorna har tynat bort eller dött direkt.

Granen fäller ju barr som försurar jorden, det kanske är just det som bergvallmo gillar?

Även en annan bergvallmo bredvid har också överlevt vintern.

Det är ju så med växter, man måste hitta det rätta läget för att de ska trivas, och en kinkig bergvallmo vill ju ha det som sin naturliga växtplats i Himalayas bergstrakter.

Det finns säkert många granar där.

När jag upptäckte att båda plantorna bergvallmo jag fått hade överlevt vintern och började växa i våras så blev jag både glad och lite överraskad.
 När knopparna sedan växte fram så förstod jag varför den heter taggig bergvallmo.

Tack än en gång för den fina plantan Kjell-Benjamin Erixon.

Om mina många försök att plantera in bergvallmo i trädgården har jag förut skrivit om i krönikan 'omöjliga drömmar'  i tidskriften Trädgård norr.

Silverarv

Cerastium tomentosum

En av trädgårdens äldsta växter är marktäckaren silverarv, ändå är den på något sätt ny här.

Vi fick plantor av silverarv redan för mer än 20 år sedan och de trivdes och blommade bra tills gräset från gräsmattan slog in i den rabatten och helt enkelt kvävde silverarven.

Silverarv är en tacksam växt bara den får stå på en ganska torr plats utan vinterfukt och så måste den få full sol.
De silvergröna bladen skvallrar om att detta är en solkrävande växt.

De rester som återstod av våra fordom stora tuvor av silverarv försökte jag rädda för ungefär fem år sedan, genom att plocka bort ogräs från det som återstod av silverarven och plantera in dessa i en annan rabatt.

Tyvärr så är det en rabatt som skuggas av stora träd nästan hela dagen,så där förde silverarven en högst tynande tillvaro, men den överlevde ändå där.

Förra året fick delar av silverarvsmisären flytta till den mest solbelysta rabatt vi har i trädgården.

Och tänk, silverarven belönar oss redan i år genom att blomma för första gången på mycket länge.

Därför känns silverarv som en ny växt i trädgården, trots att det är samma växt som vi fick för länge sedan.

Så av detta har vi lärt oss att för att lyckas med silverarv i trädgården så måste man hålla undan gräs som annars lätt konkurrerar ut plantan, den klarar ingen vinterfukt och den vill växa i full sol.

Om man kan ge detta till sin silverarv, ja då är det inget problem för denna sydliga växt med ursprung från Italien att klara vintrarna så långt norrut som här i Norrbotten.

Så till sist en mycket suddig bild på den första silverarven i vår trädgård innan gräsmattan slog in och kvävde de flesta perennerna:

1995
En tuva med silverarv längst ned till höger i bild.

En släkting till silverarv är fältarv, den växer vild i vår by på några få öppna och ljusa platser, även den har vi i vår trädgård.
Läs mer om vår fältarv här.

Möte med en mördarsnigel?

Inte i vår trädgård!

Helt plötsligt fanns något främmande på marken.
En ovanligt stor snigel som sakta gled fram på gruset.
Jag har aldrig sett en så stor snigel förut här i trakten, så jag petade nyfiket på den.

Den uppskattade inte när jag blev för närgången, den drog ihop sig till halva längden.

Jag passade på att fotografera lite närmare när jag ändå höll på.
Den stora snigeln var liksom på gränsen till ovanligt exotisk.
Mer än tio gånger större än våra naturligt förekommande sniglar.

Sedan så fortsatte snigeln sin väg över gruset, det gjorde jag med, och var samtidigt glad att snigeln inte fanns hemma hos oss utan hos en handelsträdgård tre mil hemifrån.
Den måste ha följt med någon sändning med växter som kommit söderifrån, för här i norr är stora besvärliga sniglar ytterst sällsynta.
Det var första gången som jag såg en sådan här i Norrbotten, men jag har hört talas om att de förekommer vid kusten.

Sådana sniglar har jag aldrig sett hos oss någonsin, och gissar att detta var en spansk skogssnigel, eller mördarsnigel som de också kallas för.

Jag stirrade odjuret i ögonen en stund.

Borde jag ha trampat på den så de inte startar en koloni i Boden nu?
Eller har de redan gjort det?

Kanske är dessa sniglar nu på väg norrut och hunnit upp till Boden nu?
Vem vet?
Kanske de tagit sikte på vår trädgård?
Men än är jag inte särskilt orolig för att mördarsniglar skall nå till oss, för det tar en ganska lång tid för en snigel att krypa tre mil.

Hoppas ändå att de långa och kalla vintrar som vi har skall ta kål på alla sådana sniglar som följer med växter söderifrån.
Några glupska sniglar vill vi ju inte ha hem till vår trädgård.

Pärlhagtorn

Crataegus x mordenensis 'Toba'

I början av juli var vår pärlhagtorn full av vita knoppar som såg ut som vita pärlor.

 Nu har knopparna öppnat sig så hela trädet står i blom. Små blomklasar med dubbla små blommor.

 Jag är både överraskad och glad för den föreställning som vår pärlhagtorn bjuder på nu.
Jag är ju glad att trädet alls överlevt en vinter här hos oss då det ofta bara anges härdigt till och med växtzon 5, men det är klart, även där är vintrarna kalla.
Nu hoppas jag bara att trädet hinner avmogna innan kylan rullar in om en dryg månad, kanske vill pärlhagtorn ha en varmare höst än den tidiga nattfrost som väntar hos oss i Brännberg?

Jag hoppas ju trädet vill blomma så här även i framtiden, men har hört talas om att just sådana träd kan blomma ett år för att sedan stå och tjura.
I alla fall här i Norrbotten.

Jag läste att pärlhagtorn är ett anspråkslöst träd, och därför köpte jag det förra året och tänkte att det skulle vara värt att testa om det ville trivas här.
Och tänk, det ville sig.
Att det sedan såldes för halva priset då gör ju inte saken sämre.

Jag hade under flera års tid sneglat på sådana träd sedan jag sett ett sådant stå i blom i en visningsträdgård. men jag hade tvekat då vi bor kallare än växtzon 5, och träden redan då var ganska dyra.

För säkerhets skull så planterade jag trädet på en något upphöjd plats för att vår pärlhagtorn inte skulle utsättas för så svår vinterfukt och för att tjälen skulle släppa snabbare om våren.

Jag har vattnat trädet under vår och försommar så det inte skulle torka då det ännu inte hunnit utveckla så stort rotsystem.

 Jag flyttade undan en liten hänglärk som stått på denna plats tidigare, för att få ett större träd invid vår uteplats.

Trädet ska få små röda nyponliknande bär om hösten, så det kanske blir en prydnad även då?
Kanske små röda bär då blir en tröst för själen i november då trädgården är som tråkigast.

Rondellblomster.

 I en rondell i Lycksele står denna bukett med jättelika blåklockor och prästkragar.
Tyckte att den är så fin så jag vill visa dessa blomster här.

Snyggt jobbat Lycksele kommun!

Denna bukett har funnits i rondellen under flera års tid, gissar att de bara målar på blommorna när färgerna börjar bli blekta av solen.

Läs mer om Lycksele här.