Ogräsliljor?

Lilium lancifolium

Tigerlilja - del 2.

Nu blommar tigerliljor i en rabatt, men jag hade inte tänkt att ha några liljor där, i år skulle där bara växa tagetes, men redan förra året dök det upp små plantor av liljor där sedan det för länge sedan funnits liljor i denna rabatt som lämnat kvar "bulbiller" som blommar nu.

Efter att under flera år ha rensat bort de små liljeplantorna som kommit upp där och flyttat dem till andra rabatter, så gav jag vika för de envisa liljornas vilja och lät dem få stå kvar där bland all tagetes.

Ingen annanstans i trädgården vill dessa liljor växa, trots att jag planterat sådana små och stora lökar här och där så finns de bara kvar i denna rabatt där jag bara ville ha tagetes.

Men varför kämpa mot när tigerliljorna bara trivs där?

En växt som envisas med att växa kvar på en plats, trots att man försökt att få bort den därifrån brukar väl kallas för ogräs?

Kanske jag borde plantera fler liljor i den rabatten, när tigerliljorna ser ut att trivas så bra där?

Alla de små liljelökarna som vuxit fram där kommer från "bulbiller" som växer frampå bladfästet på liljans stam, när de senare ramlar ned på marken så bildas nya liljelökar av dessa, därför finns det så många små tigerliljor där.

Läs mer om mina tidigare misslyckanden med odling av tigerlilja här.

Ovanför de numera av frost skadade tagetesplantorna svävar nu några tigerlilor i ett hörn av den rabatten. Jag har täckt dem de senaste nätterna så de ska slippa den värsta kylan.
Men även tigerliljornas dagar är räknade, snart så faller även de för frosten.

Tigerliljor i motljus under fiberduk som skyddat från nattens frost.

Att några tigerliljor nu hunnit med att öppna sina knoppar innan de förstörs av frosten är något att glädjas åt, nu då sommaren är slut och inte mycket annan fägring återstår i vår trädgård.

Nattfrost

Natten var kall och bjöd på årets första riktiga frost.
Jag anade oråd redan sent igår kväll och gick ut och täckte känsliga sommarblommor med fiberduk.

Denna tid på året är en tid av vemod, frosten är ett påtagligt bevis på att sommaren är slut.

I skydd av fiberdukarna kan man hålla sommarblommorna vid liv ännu några dagar innan frosten blir för svår och fryser genom.

Vilken tur att jag gick ut och täckte sommarblommorna igår.

Under trädgårdens träd blir inte frosten lika svår som ute på de öppna ängarna runt vår trädgård.
Inne i trädgården var det som kallast -2º C i natt.
Ute på ängarna måste det ha varit ännu kallare, för de är vita av frost nu på morgonen, men inne i trädgården är gräsmattan till synes fri från frost.

På elefantgräset finns frusna droppar, det blir intressant att se om detta gräs med ursprung från Indien klarar en vinter i Norrbotten. Det är väl högst osannolikt skulle jag tro.

Jag hade det förut i kruka, men det blev för stort för krukan, så jag planterade  ut det i trädgården i våras.

Hoppas att det inte varit frost inne i Boden i natt där mitt fikonträd står utomhus på marknadsområdet. Men natten brukar inte vara lika kall där som här.

Ett fikonträd på utflykt till stan.

Jag har lånat ut två träd till Bodens trädgårdssällskap i helgen.

De har en monter på skördefesten/marknaden.
Hoppas träden trivs bra i stan.

Fikonträdet är 17 år, då sådde jag frön från ett fikon jag köpt i en butik.
Nu är det mer än två meter högt.

 (Detta inlägg är gjort med mobilen om nu någon tycker det ser annorlunda ut.)

Även en ginko biloba fick följa med.

Den köpte jag för 15 år sedan, då var den bara en decimeter hög.

Nu har den och fikonträdet vuxit till sig så pass att de kan vara med på denna lilla utställning.

Det var trångt i bilen, men de rymdes med nöd och näppe.

Jag har rensat i bokhyllan och ger bort några böcker till nån som behöver dem bättre.

Jag själv på plats en stund till.

Kaphyacint

Galtonia candicans

Nu öppnar en kaphyacint sakta sina knoppar.

Det latinska ordet candicans betyder vitskimmrande, och den är förtjusande med sina vita nedböjda klockor på höga stänglar. Stora kaphyacinter kan bära 50 blommor på en stängel. Det måste vara en imponerande syn. Min egen på dessa bilder har ännu inte nått den dimensionen.

Eftersom denna växt är inte härdig för vår del av landet så har jag kaphyacinten i kruka som övervintrar i potatiskällaren.
När jag startar växthuset för säsongen så får kaphyacinten flytta in där så den hinner växa till sig inför sommaren, sedan får krukan stå utomhus.

Kaphyacint är tyvärr ganska ovanlig bland sommarblommande lökar i butikerna, iallafall hos oss i norr. Jag hade turen att hitta sådana i Lindköping för ganska många år sedan. Jag hade hoppats på att de skulle föröka sig och bli fler men efter mer än tio år med ganska ´styvmoderlig´behandling från min sida så har jag nu bara en kvar.

Förra året började jag så pyssla om denna enda återstående lök efter att den slutat blomma sedan länge, men den gav bara blad då, trots att jag planterat om den i näringsrik jord och vattnat med näring på sommaren.
Men den bara laddade upp sina "batterier"förra året för att så blomma i år istället.
I mitten av juli i år så upptäckte jag den första knoppen, och sedan har knoppen sakta rest sig från krukan för att nu slå ut med vita klockor.

Kaphyacint härstammar från Sydafrika och kan övervintra utomhus i landets södra delar. Det är ändå säkrast att täcka platsen med torra löv som kan isolera mot kylan. Längre norrut där tjälen blir djup och ligger länge så gör man klokast i att gräva upp lökarna på hösten och förvara dem på en frostfri men sval plats.
Den här växten vill ha ganska fuktig och näringsrik jord om sommaren, men platsen skall vara torr vintertid för att lökarna inte skall ruttna.

Denna kaphyacint får torka upp i sin kruka på hösten innan jag ställer ner den i den mörka och svala potatiskällaren för vinterförvaringen.

Om vårarna vill den sättas om i ny näringsrik jord för att må bra.

Visst är den bedårande fin, kaphyacinten?

Kaphyacintens vita blommor lyser upp i den mörka natten.

Jag hade tänkt låta vänta med detta inlägg tills fler knoppar öppnat sig på kaphyacinten, men här om natten höll det på att bli nattfrost, så jag visar den nu innan den faller för frosten, som kan komma när som helst nu här där vi bor.

Syddracena

Cordyline australis 'Purpurea'

Den rödbladiga syddracenan är nog den växt som mest kryddar trädgården med en känsla av sydligare breddgrader då den med sin form och färg inte liknar något annat som vi har här.

Syddracenan är nog den växt här hos oss som har sitt ursprung allra längst ifrån vår del av världen, för syddracena växer vild i de södra selarna av Nya Zeeland.
Jag sorterar växten direkt under "sommarblommor" då den på inga villkor klarar de kalla vintrar vi har i Sverige.
Men många fler av våra andra sommarblommor här är betydligt vekare för den första frosten än denna växt, som ska klara några minusgrader utan att ta skada, men så mycket kallare än runt -5º C under en kort stund vill den inte ha, för då tar de vackra bladen skada av frosten.

Jag gillar den mörka färgen och den vassa formen på bladen, det är det närmaste man kan komma om man vill ha en palm i sin trädgård till ett rimligt pris.

Jämfört med många andra lika stora palmer som man kan välja att köpa till sin trädgård så är syddracenan oftast mycket billigare i handeln.

 Men nu är snart sommaren slut, och det innebär också slutet för vår syddracena.
Jag vet att den inte klarar omställningen till torrt och varmt inomhusklimat då den stått utomhus hela sommaren, dessutom tar den stor plats inomhus, och kommer med alla sannolikhet torka i bladtopparna och dra på sig ohyra som spinn eller trips om den flyttas inomhus.
Denna växt skulle nog klara sig bra i ett orangeri där den fick övervintra ljust och svalt.
Men något orangeri har vi inte här.
Kanske jag flyttar in den i växthuset när nattfrosten blir för svår, då klarar den ju några veckor till innan kylan slår in även där nattetid.

Men den är ju så fin än, så jag kanske ändå försöker att flytta den inomhus, trots att jag vet hur illa de trivs med mörker och torr luft.

Men några dagar till får den stå ute i trädgården och ge en känsla av sydligare breddgrader här innan frosten och kylan drar in över vår del av landet.

Gula smultron

Fragaria vesca 'Yellow wonder'

Nu när de vanliga röda smultronen snart gett årets skörd så kommer det gula smultronet med mogna bär.  Det tog ett tag innan jag kom ihåg att jag planterat in en planta med gula smultron där vid de röda, men så när bären såg fullmogna ut utan att bli röda så kom jag ihåg att jag har en planta med gula smultron där.

Plantan med de gula smultronen är lite större än de andra smultronplantorna.

Nu har den klarat två vintrar här i vår trädgård, så den är fullt härdig även här.

De gula smultronen lämnas ifred av både fåglar och barn då de kanske tror att de bären är omogna.

Bären från den gula smultronplantan blir även större än de vanliga smultronen, men de smakar ungefär likadant, möjligen kan jag tycka att det gula smultronet har lite sträv "jordgubbesmak" jämfört med de röda smultronen.

Klematisbladstekel

Rhadinoceraea ventralis

Klematisbladstekelns larver äter bladen på småblommig klematis, i detta fallet en alpklematis och en sibirisk klematis som blir praktiskt taget kalätna varje år av detta otyg till ohyra.

Klematisbladstekeln kom in i vår trädgård för ungefär 20 år sedan, och de har hittills varit omöjliga att få bort. De kom samtidigt som farsoten aklejgallmyggan som även de finns kvar i trädgården, trots försök att bryta dess livscykel.

Varje år är de likadant, helt plötsligt så blir bladen våra småblomiga klematis nästan helt uppätna av dessa glupska larver.

De otäcka larverna sitter gömda på bladens undersidor och äter tills det endast är bladskaftet kvar, så kryper de sedan över till nästa blad och fortsätter att äta.

De gröna och väl kamouflerade larverna verkar inte ha några naturliga fiender alls, inte ens fåglarna har räknat ut vilket skrovmål som döljer sig under det som finns kvar av våra klematis.

Jag har förut om åren försökt att skaka loss larverna från plantorna som blir angripna, klippa bort de angripna kvistarna och jag har provat att spruta med såpvatten, men inget av det har påverkat klematisbladstekeln alls. De kommer tillbaka med full kraft år för år ändå.

Nu har jag gett upp. Men kanske jag skulle prova tipset att strö ut myrr under de angripna plantorna?
Kanske det tar död på larverna i sina puppor?
Men jag är inte så förtjust att strö ut mängder av sådant gift där.

Klematisbladstekelns larv övervintrar som puppa i jorden under plantan, för att nästa år återuppstå som en liten stekel, (typ "fluga") som flyger upp till alpklematisens- och till den sibiriska klematisens grenar och lägger sina ägg i späda grenar.

När äggen kläcks så äter sig små larver sig ut ur grenen för att raskt därefter börja kalasa på bladen tills inga blad återstår.

När de är mätta släpper de taget och faller till marken, där de kryper ned och förpuppas i väntan på nästa år. och så håller de på, år för år.

Mer information om denna hemska insekt hittar du hos odla.nu

Krusbladig renfana

Tanacetum vulgare 'Crispum'

Det är vissa växter som ger skönhet genom sina vackra blad, den krusbladiga renfanan är en sådan.
Bladen påminner om persilja, men är betydligt högre, nu runt halvmetern hög.

Den krusbladiga renfanan kallas också för munkrenfana ibland, kanske för att den är en gammal kulturväxt som sedan länge odlats som brännvinskrydda och som doftväxt.
Kanske den rentav fanns i de gamla klostren på medeltiden?
Namnet munkrenfana antyder ju det, men vem vet?

Växten kallas även för 'gubbaskägg'.

Den vanliga renfanan har vi också, men i trädgårdens utkanter, vid de utvisade lupinerna.
De sprider sig lika friskt som lupinerna och får därför stå långt från trädgårdens rabatter.

Om den krusbladiga renfanan fröar av sig så kanske det mest blir vanlig renfana?
Men jag hoppas på fler krusbladiga renfanor.

Vår planta fick jag för snart 20 år sedan av min vän Simon, jag fick ta en del av plantan som fanns i hans trädgård.
Sedan dess har vår krusbladiga renfana vuxit på den plats där jag då planterade den, på en alldeles för skuggig plats.
Den krusbladiga renfanan har protesterat genom att vägra blomma, och den har sett helt tanig och bortglömd ut mellan andra höga perenner.

Vår gamla grillplats, nu en rabatt för torktåliga solfantaster.
Vi slutade använda grillplatsen då vårt växthus byggdes lite för nära den.

Egentligen är platsen vigd för havtorn som har svårt att trivas i vår trädgård, men på denna väl dränerade stenomgärdade gruskulle så övervintrade en havtornsbuske snällt utan att frysa ner.

Förra året fick den krusbladiga renfanan flytta till trädgårdens soligaste "rabatt", och se det gillade den.
Den blev tät och fin, och som tack för den ljusa placeringen så belönar den oss nu med blommor i år.
Men det är ju inte de enkla blommorna som är behållningen med denna renfana utan de krusiga bladen.
Blommorna är mer ett tecken på att plantan trivs.

Tack än en gång Simon för denna fina växt.