Svenskudden, den yttersta utposten.

Svenskudden

Ungefär 20 kilometer från vår by finns en plats som heter Svenskudden. 

Jag fick berättat för mig att det är platsen där den förste svensken bodde i området när allt annat i regionen var lapp land. Sedan dess har platsen kallats för Svenskudden.

Kanske var Svenskudden en gång den ytterst utposten av Svea rike mot Lappland, som då inte med någon självklarhet ansågs som en del av Sverige, men det kom ju att ändras.

Så flyttade fler och fler svenskar in i området och lapparna trycktes tillbaka, bort från sina gamla marker.

För mig har den berättelsen gett platsen Svenskudden en status av nybyggarland och varit ett levande bevis på den svenska koloniseringen av Norrland.

Jag hade aldrig varit där förut, men en höstdag åkte jag närmaste vägen ditåt för att se den platsen, för den närmaste vägen ditåt når inte riktigt fram till Svenskudden, men man ser platsen över sjön vid vägens slut.

Spegelblankt Junkerträsk med Korpfligget i bakgrunden.

Jag gick in i området från en vägbom bortanför byn Åkerholmen, och fick gå någon kilometer.
Sjön låg spegelblank, och där på andra sidan sjön såg jag Svenskudden.

Om jag skulle köra bil dit från den plats där jag stannat och fotograferat så skulle det bli en omväg på nästan sju mil (70 kilometer!) innan jag skulle komma fram till Svenskudden där på andra sidan sjön.
Tvärs över sjön var platsen bara två kilometer bort, och om vägen bara fortsatt 1500 meter till så hade jag kunnat promenera runt sjön.
Så nära, men ändå så långt ifrån.

Junkerträsk med Lappträskberget i bakgrunden.

Berget bakom Svenskudden heter Lappträskberget, och när man ser på en karta så ser man att namnen på bergen bakom det bär samiska namn som Paktevare, Roavvegielas och Stuortjåkkå.

Där börjar nog det mentala Lappland, även om gränsen till landskapet Lappland finns många mil därifrån.

Där vid Lappträskberget sköts en varg för några dagar sedan av Länstyrelsen, läs mer här.

Kanske markerar denna vägbom ändå gränsen till det mentala Lappland? 

Det kändes nästan så.

När jag kom hem så undersökte jag vad jag kunde finna om Svenskudden, var det verkligen så att detta en gång var den yttersta utposten av Sverige, där områdets enda svensk bodde?

Då fann jag följande notis:

Svenskudden, Överluleå

'Svenskådda, grundläggaren var en på sin tid beryktad lappman Lars Svensk.

Ja, där ser man.

Platsen är uppkallad efter en man som hette Svensk i efternamn, och han var ingen inflyttad svensk utan en same.

Hur som helst så hade jag en härlig promenad där och visst är Svenskudden ännu den ytterst utposten, men inte av Sverige, utan av Bodens kommun.

Svenskudden finns just i kanten av Bodens kommun, gränsen till Älvsby kommun går uppe på Lappträskberget, och till bebyggelsen i Svenskudden når man bara via Älvsbyn.

Junkerkölen

På vägen till Svenskudden ser man berget Junkerkölen på en mils avstånd, berget sägs ha fått sitt namn av att det liknar en upp och nedvänd båt.

Däruppe fanns för länge sedan en liten tjärn, men en kvinna som hade sina kor på bete däruppe var orolig att korna skulle gå ner i tjärnen och drunkna, så hon började gräva för att sänka vattenytan i tjärnen.
Det bar sig inte bättre än att vattnet skar upp en stor fåra i sin väg nedför berget, och av den lilla tjärnen på bergets topp finns sedan dess endast en liten pöl kvar.

Från den före detta tjärnen rinner än idag en liten bäck (dike) och på en plats på bergets sydsida faller den nedför en nästan lodrät vägg.
För många år sedan var jag där, och där vattnet faller ned för berget kan man gå in bakom vattenfallet utan att ens bli våt.
Utsikten över området tillsammans med vattnet som faller gör det till en av de mer märkliga upplevelser som går att finna i vårt närområde. Bästa tiden för denna upplevelse är vid vår- och försommartid då bäcken är fylld av vatten.
Kanske inte lika storslaget som det här men ändå något åt det hållet.

Men det var ju förstås en helt annan historia.
Kanske jag gör en ny utflykt dit upp på berget någon annan gång, då kan jag ju ta med kameran och fotografera.

Ha en toppenfin dag!

Julens ljus från Betlehem.

I vår trädgård lyser nu ett speciellt ljus.
Det är ljuslågan från fredsljuset i Betlehem som glimmar så fint.
Där har ljuslågan brunnit sedan år 565, och igår så kunde man tända sitt eget ljus med en ljuslåga därifrån på torget i Boden.

För att inte denna låga ska slockna innan julen är över så lyser den nu på flera ljus i vår trädgård.

Bor du i närheten och vill ha fredens låga från Betlehem hemma hos dig, så är det bara att höra av dig om du vill komma förbi och tända ett eget ljus med denna speciella låga.

Som ni ser så får vi en vit jul i år, jag har aldrig varit orolig för att något annat skulle inträffa här, vi bor ju rätt långt norrut, så chansen/risken för snö i december är ju så gott som 100% här.
Vintern har hittills varit lång här, och när snön kom så försvann inspirationen att skriva här på bloggen.

Därför har det varit ovanligt glest mellan inläggen här den senaste tiden.

Kom ihåg att inget mörker är så stort att inte minsta lilla ljus kan lysa upp och förändra för en stund.

Med dessa bilder vill jag önska Er alla en God Jul.

Trädgårdslycka i november.

Blommig Fredag - Trädgårdslycka

Trädgårdslycka i november?
Hur är det möjligt?
Dagens tema i Blommig fredag var inte lätt att skriva om, för det är inte lätt att känna lycka i trädgården nu när marken är stenfrusen, och snön kommer och sedan töar, för att sedan snöa igen, någon dag senare.
Igår var det -17º C.

Men när jag kom hem från jobbet så hade en trädgårdstidning kommit med posten.
Det var nya numret av Trädgård Norr.

Läs mer på Trädgård norr.se.

Genast så glömde jag att marken är stenfrusen och trädgården är gömd i mörker nu, för de få timmar som solen lyser så är jag på jobbet, och trädgården syns inte så bra sedan i kvällens kompakta mörker.

I tidningen kan jag läsa om odling av rhododendron i Kiruna (det trodde jag var omöjligt), om äppelträd och andra växter i fjällnära område, i typ växtzon 9 inte så långt ifrån norska gränsen i Lappland.
Jag bläddrar vidare och här kan jag även läsa om området 'Västra Nordamerika' hos Arboretum norr i Umeå, om ett växthus som flyttat från Sverige till Italien, om hackspettar och om ek i Skellefteå som faktiskt gett ekollon i år, trots sitt nordliga läge.

Jag har ju även i detta nummer fått förmånen att skriva krönikan, där jag denna gång jämför trädgårdsfolk med träd i trädgården.
Kanske lite långsökt och svårt att förklara, men på något sätt gick det ändå att dra vissa paralleller.
Läs krönikan här:

Trädgårdens jättar.

 I vår trädgård finns några stora ståtliga gamla björkar.  De andra relativt nyplanterade träden ter sig ännu små jämfört med de jättelika björkarna, men om inte de små nya träden hade funnits där så hade vår trädgård varit så mycket alldagligare och mindre innehållsrik.

Vissa av de små nya träden växer och frodas, men några andra ser inte ut att uppskatta konkurrensen med björkarna och har därför just ingen tillväxt alls. Det verkar som om de redan gett upp sina ambitioner att någon dag bli lika stora och höga som björkarna.

Kanske det är omöjligt för dem att trivas där i skuggan av björkarna som tar det mesta av den fukt och näring som finns i marken, kanske de små har för långsam tillväxt, och innan de hunnit etablera sig på trädgårdens arena så har de jättelika björkarna redan skickat in sina rötter i det lilla trädets jordklump och sugit ut all näring som fanns där. Ja, det kan inte vara lätt att växa upp vid sidan av en jättelik björk, men vissa träd klarar det ändå.

Tänk om det är så här med oss människor också?

Tänk om några är så stora och respekterade inom ett område att andra inte klarar av att växa upp i dess närhet, och att de som redan anses som stora ändå måste sno åt sig av energi hos någon annan för att kunna hävda sig själv?

Det är tur att det mycket sällan är så bland trädgårdsintresserade människor, det är snarare tvärtom. De redan ”stora” och kunniga inom trädgårdens område delar friskt med sig av både kunskap och plantor till de som just fått ett uppvaknande och spirande trädgårdsintresse.

Jag själv har tyvärr inte haft möjlighet att förkovra mig särskilt mycket i någon trädgårdsförening, men vet att där träffas de kunniga och mest växtintresserade människorna för att dela erfarenheter. Dessa är mina förebilder, som gör att jag kan växa i mitt trädgårdsintresse. De som är kunniga och intresserade av växter vill ha fler växtintresserade bredvid sig, för att få fler jämlikar att dela sitt intresse med för att också kunna växa själva. Trädgårdsvärldens jättar är inga björkar, de är mer att likna vid andra trädslag som inte kväver små nykomlingar. När det någon gång i mycket sällsynta fall händer att en av dessa stora inom trädgårdsvärlden börjar bete sig som en björk, och suga åt sig av någon annans energi för att kunna växa själva så är det förstås extra beklämmande.

Ett sådant beteende är främmande inom ett sällskap eller en förening som träffas för att dela sitt gemensamma intresse om växter och trädgård. Likaså är det tråkigt att höra talas om trädgårdsföreningar där någon inte självklart innefattas i gemenskapen utan liksom lämnas utanför gruppen.  En grupp i gruppen som inte bjuder in alla andra skapar genast utanförskap och får folk att känna sig mindre värda. Men visst, vi är bara människor, och det är mänskligt att fela men att kanske bara söka gemenskap bland de som liknas vid en själv är olyckligt för resterande av medlemmarna i föreningen. Sådana tankar börjar bygga ett slutet sällskap där ingen får vara annorlunda, trots att det ofta är det annorlunda man söker för att krydda sin trädgård med.

Jag hörde talas om ett trädgårdssällskap på en plats i landet där osämjan delas istället för plantor, frön och kunskap. Att tala illa om andra medlemmar och att sprida lögner ger inga pluspoäng i slutet, det skapar bara dålig stämning i föreningen/sällskapet.

Jag själv är nog mest att räkna som en liten spretig buske (om vi ska jämföra), som trivs med att växa upp där under anda stora träd. De som jag räknar som kunniga förebilder och ”jättar” i min värld av trädgårdsintresserade människor.

Jag är lycklig över att enbart fått träffa generösa ”jättar” någon björk syns inte till bland de som är mina förebilder.

Här i norr har vintern nu kommit sedan flera veckor, och nu finns det tid att söka gemenskap med andra växtintresserade hos närmaste trädgårdssällskap.

Gör så om du inte redan har hittat den gemenskapen, där i en förening kan du växa i ditt intresse för växter och odling, kanske du så en dag känner att du vuxit så pass att du kan börja dela med dig till andra av ditt kunnande så de också kan växa. Men bli aldrig som en stor björk som förvisso är ståtlig och fin, men ack så svår att växa upp i närheten av.

---

En glimt av trädgårdslycka tändes inom mig igen, inget kändes hopplöst i trädgården längre, trots att den nu är djupfryst.
Så pass mycket trädgårdslycka kom över mig att jag skrev detta inlägg här på bloggen, (wow!) som ju liksom legat i vila nu en tid när ju ändå inget finns att visa från trädgården.

Nu lite mer trädgårdslycka: Blommig fredag, hos Helena med fina bloggen Bland rosor och bladlöss finner ni en länksamling full av trädgårdslycka.
Kika in där själva och se.

Trevlig helg!

En stjärna av papper lyser i fönstret, den får ge inspiration denna blommiga fredag, när det saknas riktiga blommor utomhus.

Den första snön.

(O-) Blommig fredag - sommarens projekt.

Den första snön föll i natt, när vi vaknade på morgonen så var vår del av världen vit.

Vi anade att det skulle vara så, för sent igår kväll föll snöflingor sakta mot marken, men de märktes knappt i mörkret.

Inne i växthuset har vi ännu våra rosor, pelargoner och fuchior, men där inne är värmen på så de klarar sig. Snart ska de bäras ned in till potatiskällaren, där de får sova hela vintern.

Trädgårdslandet är täckt med snö, och jag kom just på att jag har kvar att ta upp lite potatis som finns i en av odlingsbäddarna.

Jag tror jag väntar tills denna snö smälter bort, att söka potatis där nu är inget jag vill.

 Men nu kanske ni undrar hur jag tänker, hur kan dessa snöfyllda bilder ha något att göra med 'sommarens projekt' som ju är dagens tema i 'blommig fredag'.

Ja ni förstår, sommarens stora projekt för mig var just att glömma att denna dag skulle komma, att leva helt och fullt med blomster, sol och värme för att ladda sina 'batterier' blev sommarens motto och projekt.
Jag lyckades bra, för denna snö känns mig totalt främmande.

Jag är nog ingen vintertyp, helst skulle jag dra långt söderut just nu.
Det är vackert med den vita snön, men det är allt.
Kom ihåg att snö är bäst på bild.

Om du vill läsa vad andra bloggare gjort i somras, så kika in hos fina bloggen Bland rosor och bladlöss, där pågår just nu 'Blommig fredag' för fullt.

Trevlig helg!

Aronia

Aronia melancarpa

De buskar som ännu bjuder på höstfärger i vår trädgård är våra aroniabuskar.
De flesta andra löv har fallit till marken nu eftersom det varit tio minusgrader för en tid sedan, men än sitter löven kvar på några buskar, bland annat på våra aronior.

Vi har två olika aronior, en med normalt stora bär och en med små bär.
Den med små bär bjuder på de finaste höstfärgerna.

Liten svartaronia.

Bären är inte goda att äta som de är, men jag har läst att man kan göra saft och sylt av dem.
Här hittar du recept  på saft och sylt av svartaronia.
Det är inget som vi har provat än då våra buskar ännu är ganska små sedan odjur som älg och sork kalasat på dessa förut.

Svartaronia

 Aronia är självfertil och kan därför ge bär även om man bara har en buske, dessutom har aronia små krav på växtplatsen, den klarar de flesta jordar, men det är viktigt att platsen där den växer får nog med solljus för att den ska kunna ge bär.
Om den växer i skugga blir det inte lika mycket bär på busken.

De sista flammande höstlöven glöder nu i vår trädgård.

Jätteeternell

Helichrysum bracteatum

Blommig fredag - Färg.

Utomhus har naturen återgått till en brun-grå färgskala, även om lite grönt ännu finns kvar då gräsmattornas grönska lyser upp nu innan snön kommer.

Annat var det för några veckor sedan då trädgårdens blommor ännu lyste i olika färger, tänk att det då var så vardagligt att man knappt la märke till färgernas fyrverkeri.

En av alla dessa som skänkte vår trädgård extra färg var jätteeternellerna som blommade i trädgårdslandet.
De blommar sent i vår nordliga del av landet, så för att alls hinna få några blommor före nattfrosten kommer så måste vi för förodla dessa inne i växthuset, medans våren ännu är för kall.

Jätteeternell härstammar från Australien, och tillhörde förut släktet Bracteantha innan de fördes över till släktet Helichrysum, de föredrar att växa i full sol i en lucker humusrik jord som inte får bli för våt.
I Australien kan denna blomma bli meterhög, men här i norr blir de sällan högre än 60-70 centimeter.
Den ovanligt varma och torra sommaren här i norr gillades av våra jätteeterneller, men sideneternellerna bredvid höll på att torka ihjäl i hettan.(jag borde ha vattnat bättre, jag vet).

De är för härliga att känna på redan när de blommar, för de är liksom torra och styva direkt, precis så som de sedan är då man tagit in blommor för att torka dessa.

På nära håll är blommorna fina men som rabattväxt kanske inte jätteeternell är någon höjdare, då de gröna bladen dominerar (man plockar ju liksom bort blommorna allt eftersom om man vill torka dem).

Det är viktigt att plocka blommorna tidigt, just efter de öppnat sin knopp. Får de blomma för länge innan man plockar in dem, så kommer de se lätt utblommade ut sedan de torkat.
Min fru hänger alltid den nyplockade buketten med eterneller upp och ned så stjälkarna blir raka då de torkar.

Sensommaren var varm, och nattfrosten kom relativt sent så våra jätteeterneller hann med att blomma i år, min fru plockade in några buketter.

Sedan nattfrosten gjort entré så är blomningen över.
Jätteeterneller tål nästan ingen frost alls. I alla fall inte tio minusgrader som det har varit här.

De jätteeterneller som min fru plockade in förut har hon torkat så att färgen och formen av sommarens blomsterfyrverkeri ännu finns kvar i vårt hus.

Kanske går vinterns plågor lättare att uthärda när lite färg från sommaren finns med?

Bevarad färg från sommarens blomsterfyrverkeri.

Vill du se mer färg, så hittar du det hos Heléna med fina bloggen 'Bland rosor och bladlöss', där pågår nu Blommig Fredag  som bäst, och dagens tema är färg.

Ha en toppenfin fredag!

Tall

Pinus sylvestris

Det vanligaste av barrträden som är vildväxande i vår del av landet är nog tallen.

Eftersom den är så pass vanligt förekommande så är det ju inget träd som har så hög status i vår trädgård, men visst, det finns en tall i vår trädgård också, och just bredvid, utanför trädgården finns en stor gammal tall som nog har funnits längre än något annat träd i vår trädgård.

Till höger vår ännu unga tall, och snett bakom, den stora gamla.

Några hundra meter från vår trädgård finns denna halva döda tall, det är en rest av den storm som drog över vår by för mer än tre år sedan. Nästan alla andra tallar föll för stormen just där, men denna tall stod mycket utsatt för vinden och hade därför ett mycket starkt rotsystem, så den stod pall, men den kraftiga stammen knäcktes av stormen den dagen.

När skogsarbetarna skulle rensa skogen på nedfallna träd så bad jag de spara detta halva, jag sa åt dem att jag vill komma hit med mina (förhoppningsvis kommande) barnbarn en vacker dag och visa dem att det blåste så hårt att vindarna knäckte stora tallar som denna.
Tallen kommer att få stå kvar där som ett minne över den orkanliknande stormen den dagen.

Utsikten från vårt köksfönster domineras även den av just tall, här under en vinterbild:

Men för att riktigt uppskatta tallens skönhet så tog jag en promenad i skogen i en av de finaste 'pelarsalar' som naturen har att bjuda på här i norr.
Ibland är det enklaste det som är vackrast.

Hur är det nu man brukar säga om tallskogen, jo kanske att man inte såg ett barr och inte träffade en kotte...

Även naturen har en viss sorts humor.

Denna vackraste tallhed uppskattar jag väldigt mycket, och varje gång jag passerar så är jag förundrad över att den ännu får vara kvar, då mycket liknande skog i närområdet blivit till kalhyggen.

Alpskärvfrö

Thlaspi rotundifoliu

Blommig fredag - vårfrestelse

En rosablommande alpskärvfrö lyste upp i vår trädgård i mitten av maj månad, men det blommade så många andra växter då att jag inte hann med att visa denna lilla skönhet då, utan visar bilderna nu när 'vårfrestelse' är veckans tema på blommig fredag.

Kanske är en alpskärvfrö den allra enklaste vårfägring som man kan visa, men ändå så får dessa bilder mig att längta till våren då trädgården liksom står i startgroparna för säsongen.
Helt klart en vårfrestelse om ni frågar mig.

Om denna växt vet jag just inget, men jag anar att den härstammar från Alperna av namnet att döma.
Vår planta står i väl dränerad jord som inte blir för blöt om vintern, alpina växter brukar ju vara lite väl veka för vårt klimat i norra Sverige, men en vinter här i Brännberg har ju plantan klarat nu.

Vår alpskärvfrö kommer från en växtmarknad hos Heléne med fina bloggen Tankar om och från min trädgård.
Hos henne blommar alpskärvfrö tidigt om våren, då man som mest uppskattar en blomma, därför valde jag att skaffa en sådan även till vår trädgård.
Jag hade inte ens hört talas om denna växt förut, och blev glad över att fått ännu en vårblommande växt till trädgården.

Den vintergröna plantan skadades ändå av klimatet då bladen blev fula, men den överlevde ju och blommade, så varför klaga på några missfärgade blad.

Som sagt, en liten vårfrestelse, om än av det enklaste slaget.

Mer vårfrestelser hittar ni på fina bloggen Bland rosor och bladlöss, där pågår blommig fredag för fullt.

Rödkvanne

Angelica gigas

Den vackra rödkvannen har under sensommaren och tidig höst gett vår trädgård en blickpunkt.
En riktig höjdare bland de senblommande växterna, både bildligt och bokstavligt.
Före blomman öppnade sin knopp så beundrade jag de vackra bladen.

Knoppen såg spännande ut, jag har i mer än två år väntat på att denna växt skulle blomma, så när jag såg att plantan tänkte blomma så blev jag på bra humör.

Ja, bilderna talar väl för sig själva, den här rödvioletta skönheten har jag beundrat om och om igen när jag passerat.

Den här blomman blev även en riktig favorit för en geting som satt på blomman dag ut och dag in under någon vecka.
Att jag blev närgången med kameran blev aldrig något problem för den, den hade inte tid för något annat än för rödkvannen just då.

Rödkvanne växer vilda i Korea, Japan och i delar av Kina, så med tanke på dess sydländska och fjärran ursprung så är det ju en riktig tuffing som så galant klarat två vintrar i Brännberg (där vi ju har lite kallare än de flesta andra trädgårdar i landet).

Vår rödkvanne kommer från Berit med fina bloggen My rented garden. Tack igen för den här spännande plantan.

Jag har läst att man kan skära av blomstängeln så inte plantan utvecklar frö, för då dör oftast rödkvannen efter det.
Här i vår trädgård är det ju ingen risk att några frön utvecklas då blomman nu slokar betänkligt efter flera nätter med frost.
I natt var det -10º C.

Kanske vår rödkvanne vill blomma även nästa år då inga frön hann utvecklas nu?
Jag hoppas ju förstås att det blir så...

Oncidium i en näverhägg.

Jag är liiite orolig för hur en kvarglömd orkidé i ett träd har klarat denna frostknäpp.

Den ser ju grön och fin ut än så länge, men den är väl djupfryst just nu.

Ha en bra dag kära läsare, här gnistrar frosten av morgonsolen.