Rosa maskros

Taraxacum psendoroseum

I vår trädgård har en lite annorlunda maskros just blommat.

Den heter rosa maskros, och den skiljer sig från de andra tusentals maskrosor  som blommar på ängarna vid vårt hus.

Men är den verkligen rosa? Jag har visserligen bevisligen defekt på färgseendet, men hur rosa blev det här?

Men det spelar ju mindre roll, denna maskros är min favorit bland områdets alla maskrosor.

Så plötsligt var blomningen över, och knoppen slog ihop igen.
Jag hoppades på att den åter skulle öppna sin knopp och visa sin blomma igen, men där fick jag tji!

Blomningen var över, och när knoppen sprack upp igen så blev det en fröboll av det hela.
Så stod den under några timmar sedan jag upptäckt fröbollen, jag hann precis med att fotografera den, sedan hade fröna blåst av.
Några fann jag på gräsmattan bredvid, de flyttade jag in i rabatten igen vid denna planta.
Men de flesta var borta, de kanske svävat iväg mot nya äventyr?

Den rosa maskrosen lär härstamma från Kirgistan, och är kanske en riktig tuffing som nu överlevt en vinter här i vår trädgård.

Vår maskros är frösådd av min blogg-och trädgårdsvän Helene, här nedan kan du läsa om hur hon gjorde för att så maskrosor utav det ovanliga slaget:

Tankar om och från min trädgård / maskrosor.

Tack igen Heléne för den här fina maskrosen.

Ogräsrensning!

Idag har vi fått hjälp av vår dotter Elin att rensa ogräs från rabatter och trädgårdsland.
Det är tur, för ogräset växer snabbare än vårt ogräsrensande.

Hon tycker dessutom att det är roligt att rensa ogräs och plantera.
Trädgårdslandet gillar hon speciellt, för där växer ätbara godsaker som sallad, dill, rädisor och gräslök.
Hon väntar på att morötter, jordgubbar, smultron och sockerärtor också ska bli färdiga att smaka på.

Fraserazalea

 Rhododendron Fraserii

Vissa växter klarar sig endast med nöd och näppe på vår nordliga breddgrad.

En av de småbuskar som jag hoppades skulle klara vårt bistra klimat i Norrbotten, men som jag sedan nästan gett upp hoppet om är denna lilla azalea som jag köpte för fyra år sedan.

Efter den första vintern hade snön knäckt de största grenarna, och efter andra vintern så hade sorkarna ätit praktiskt taget allt som fanns kvar att äta från den.

Läget såg minst sagt hopplöst ut för den lilla azalean, men den fick stå kvar då den ändå var vid liv, åtminstone på en gren.

Sedan dess så kom fraserazalean att stå som en halvdöd buske, och jag hade nog gett upp hoppet om den, men det var enklare att lämna den kvar än att gräva upp busken eller klippa ned de torra grenarna.
I år har den latheten belönat mig i form av att den lilla azalean plötsligt vaknat till liv i några av grenarna, lite här och lite där, och den bjuder dessutom på en vacker blomma.

Inte mycket för världen, men en sann tröst för ett förut så hopplöst läge.

Du kan läsa mer om denna azalea här!

Nu får de torra grenarna stå kvar, så kan man hoppas på att detta någon gång ska bli en riktigt snygg azalea som ska blomma med många blommor.
Det viktiga är att inte ge upp för fort, tålamod är en dygd.

Svart klocklilja

Fritillaria-camschatcensis

Man blir så glad då en ny växt överlevt sin första vinter här, och blommar redan den första sommaren.
Även denna goding fyndade jag  på en växtmarknad. som jag var till förra året.

Växter med mörka, nästan svarta blommor fascinerar då de ju inte är så där jättevanliga.
Men helt svart är inte denna blomma. I motljus så anar man en glans av purpur i det svarta.

Den svarta klockliljan finns vildväxande i Nordamerika och i Ryssland, så den borde ju trivas även här i vår nordliga trädgård.

Men de senaste dagarnas kyliga vindar måste få den att undra vad som hänt, det var snubblande nära nattfrost här om natten, och lätta snöflingor yrde ur ett kallt moln några minuter.
Kanske jag själv blev mer chockad av det än vad denna lilla primadonna från Alaska blev.

Men en fördel med det kyliga vädret skulle kanske vara att vissa perenner blommar några dagar längre än normalt, då de annars snabbt blommat över.

När jag läst lite om den här för mig nya växten så ser jag att den vill växa i fuktig jord, och den kan sprida sig lätt med sidolökar.
Kul.
Jag hoppas att vår än så länge lilla och enda lök snart blir många fler.

Några liljebaggar behöver vi inte oroa oss för här, de som finns väljer att äta på gräslöken istället, men liljorna får stå ifred.

Skogsvallmo

Hylomecon japonica

Nu blommar vår skogsvallmo som bäst.
Den växer i skuggan av några träd, och ser ut att trivas riktigt bra.

Skogsvallmo passar bra som marktäckare, och den sprider sig sakta med underjordiska utlöpare.
Plantan blir ungefär 20 centimeter hög.
Den blommar tidigt på sommaren med gula enkla blommor.

Skogsvallmo härstammar från Japan, men är trots det en riktig tuffing som klarar ett liv i Norrbotten utan att bekymra sig för det kyliga klimatet.

Tyvärr så är skogsvallmo en av de perenner man mycket sällan ser till salu i butiker, och man kan undra varför?
Jag köpte vår planta på en växtmarknad förra året, där det fanns några plantor med skogsvallmo, jag hade länge önskat en sådan, så jag knep en direkt jag såg den!

Namnet skogsvallmo är ju riktigt romantiskt på något sätt, det låter så vanligt, men ovanligt ändå.

Nu får vår skogsvallmo växa och bli hur stor den vill, för den är ju en riktigt rar växt tycker jag.

Ormbär

Paris quadrifolia

En av trädgårdens häftigaste växter står i flor, det är några plantor av ormbär som har följt med in i trädgården tillsammans med några ormbunkar som jag flyttade in från skogen för många år sedan.

Jag har läst att ormbär är giftiga, men de får ändå stå kvar där vid ormbunkarna.
Jag berättar för barnen om vilka växter de får passa sig för, och ormbäret är en av dessa.
Jag vet inte mycket om denna växt, men fick redan som barn lära mig att man inte ska äta dessa bär.

Jag tycker om när vissa växter från skogen trivs i vår trädgård, här sprider den nu sig sakta med en krypande jordstam.

Här i byn är det bara ormbäret som kryper där sakta under jorden, några ormar har jag inte sett här på mycket länge. 1990 såg jag en orm här bredvid, men den kom aldrig tillbaka.
Lika bra det, jag nöjer mig med de giftiga men vackra ormbären.

Ormöga

Omphalodes verna

Förra våren så kom en liten planta ormöga med posten.
Den kom från min snälla trädgårdsvän Anna-Stina som bor på Gotland.
Den här plantan kom i ett paket tillsammans med många andra växter , som fick lämna det ljuva livet på ön för att möta ett betydligt kärvare klimat här i Norrbotten.
Något ormöga hade vi inte, och jag var osäker på hur plantan skulle klara vintern här i norr.
Jag hade ju läst att ormöga växer och trivs bra i landets södra delar, men hur skulle ormöga trivas långt i norr?

Bilden ovan var den enda blomning som plantan bjöd på förra året.
Jag hann med att fotografera den enda blomma som var då.

Vårt ormöga har överlevt vintern väl, och bjuder nu på många fler blommor.

Vårt ormöga är planterad på en upphöjd bädd, vid en manchurisk valnöt.
Även det trädet har klarat vintern galant, en vinter som annars gett stora skador främst på annars tuffa och härdiga vresrosor och ölandstok.
De manchuriska valnötsträden känns då mer som osäkra kort för vårt klimat, men efter denna vinter så mår de toppen.

Manchurisk valnöt

Ölandstok

Vresros

När det blir lite motgångar på trädgårdsfronten så känns det ju extra kul när en ny växt överlever och blommar i vår trädgård.
Då blir jag på bra humör. Tack än en gång Anna-Stina!

Jag blev även på bra humör då jag såg statistiken på Blogtoplist där hade denna blogg klättrat uppåt på listan för att ligga strax under Håkan Gidestrands blogg The Rosegarden in Malevik som ju är en av landets finaste.
Lite förvånande men samtidigt kul att ligga så snubblande nära en sådan blogg.
Men det kanske bara blivit något fel i statistiken...

Ha en fortsatt härlig dag!

Liten rosenkvitten

Chaenomeles japonica

I höstas, när det kommit snö och jorden började frysa så svängde jag förbi Blomsterlandet i Luleå, där fanns ännu kvar trädgårdsväxter som då såldes ut till rena rama fyndpriser.

Jag klarade inte att åka därifrån utan att köpa hem några växter som jag tyckte var spännande, bland annat en liten rosenkvitten.

De övriga fynden hackade jag ned i den delvis frusna marken, men denna rosenkvitten fick övervintra i potatiskällaren. Sedan fick den flytta in i växthuset för en månad sedan, den grönskade snabbt, och nu blommar den.

Det är ju visserligen bara två blommor, men de är underbart fina.

Busken kan komma att bli ungefär en meter hög, så den blir ju inte så stor, men problemet är om jag ska plantera ut den i trädgården eller inte.

Kanske rosenkvitten är en vekling som inte klarar våra kalla vintrar i norr?

Jag är osäker, den ska klara växtzon 5, men här hos oss är ju kallare än så.

Kanske vår lilla rosenkvitten ska få fortsätta att växa i kruka, så att den kan övervintra i potatiskällarens svala mörker?

Jag har ännu inte bestämt hur jag ska göra.

Jag gillar inte att få fler krukor att bära in och ut och upp och ned för källartrappan, men samtidigt vet jag att växter som hästkastanj, silverpil, vinrankor, plommonträd, päron, pipranka och vippvallmo alla har dött vid mina försök att plantera in dem i trädgården, och jag anar att denna  rosenkvitten är ungefär lika härdig som dessa.

Under tiden som jag funderar på hur jag ska göra, så hoppas jag på att vår lilla rosenkvitten ska komma att bära frukt till hösten.
Om så är fallet, så visar jag en bild här.

Waldsteinia

Waldsteinia ternata

Här visar jag nu närbilder på en av trädgårdens mest enkla perenner.
Det är vår waldsteinia som blommar, men som vi knappt lägger märke till ändå.
Plantorna är ju så små och låga att de nästan inte syns där mellan högre perenner.

Jag kryper riktigt nära med kameran och fångar de enkla blommorna i ljuset av kvällssolen,  för visst har ju även denna växt sin egen speciella stjärnglans?

De små plantorna påminner lite om smultronplantor i form och storlek, och waldsteinia är en utmärkt marktäckare där den kan tillåtas att bre ut sig under träd och buskar, eller mellan högre perenner.

De gula blommorna finns här bara under några få dagar, när blomningen är över så blir detta en av trädgårdens mest anonyma växter.
Men nu är vår waldsteinia som bäst.
Underbart är kort.

Gödsla med kaffe!

Redan för många år sedan så berättade min fru att hennes mormor alltid sparade kaffesump för att hälla ut i rabatten där humle växte.

Humlen mådde gott av det och växte bra.

Vi började också hälla vår kaffesump i rabatterna, och även de förbrukade bladen från te.

Och visst märkte vi skillnad, speciellt i de rabatter med mager och näringsfattig jord. Där var det inget liv i jorden, inga maskar eller andra kryp, jorden tycktes fattig och steril.

Men sedan vi börjat täcka ytan på rabatterna med kaffe-och thesump  så har liksom jorden där vaknat till liv.

Nu finner man mask där igen om man gräver.

Man behöver inte gräva mycket för att hitta maskar under kaffesumpen.

Maskarna drar ned näringen från sumpen i jorden och växterna trivs med den biologiska process som startar där då.

Som exempel, vår planta av röd sockblomma som faktiskt höll på att tyna bort i en för torr och näringsfattig rabatt.

Jag hade glömt att vi hade en sådan när jag fick syn på den hos en granne, och frågade nyfiket vad de hade för fin planta i rabatten.

-"Ja, det borde väl du veta, vi har ju fått den av er" svarade de.

Jag såg ut som ett frågetecken, men kom sedan på att det var den röda sockblomman, de hade fått en bit av den förut om året,  men vår hade då nästan helt tynat bort.
Det var inte mycket kvar av den för en fyra år sedan. Den del av plantan som växte i grannarnas fina och feta kompostjord var ju däremot riktigt praktfull.

Så ville jag ju också att vår skulle bli, men hur skulle jag göra utan att behöva byta ut all jord i den rabatten?
Så kom jag på det där med kaffesumpen, som min fru berättat om.

Sedan dess så strör vi ut lite kaffe- och tesump runt den plantan och runt andra plantor som jag tror mår bra av det.

Nu är det stor skillnad på vår röda sockblomma, jämfört med hur den var för fyra år sedan.

Tänk att vi bara slängde bort detta fantastiska gödningsmedel förut.
Nej, nu spar vi all kaffesump vi kan, och även de förbrukade tebladen gör susen för microlivet  i rabatterna.

Uppdaterad information:

Jag fick nästan genast information via Facebook att man inte bör strö ut koffeinhaltiga produkter så att vilda djur kommer åt dessa.

Läs själva här! När hundratals kajor hittades döda fanns spår av koffein i dem.

Kanske det inte är så smart ändå att gödsla med kaffesump?