Än är det vinter kvar...

Aldrig förut denna vinter har väl längtan efter våren varit så svår som nu då den snart är här, men det våras så sakta, och min längtan efter jordens mylla är stor. Men utomhus känns bara doften av snö över nejden.

Ändå är ljuset tillbaka, även om snön ligger kvar här så är den mörka tunga vintern trots allt över nu när april nalkas.
Jag gick ut tidigt i morse och fotograferade i vår trädgård, och som ni ser så ligger ännu snön djup här.
För än är det vinter kvar här, och det kan snöa mycket i april månad i vår del av landet.

Jag möttes av sångsvanarnas ljud från fjärran, och i skogen här intill hade en duva vaknat och höll serenad.
Jag fyllde på med solrosfrön så småfåglarna slipper svälta i väntan på den riktiga våren.

Där står också växthuset så kallt och tomt och väntar på den riktiga våren.
När nätterna blir mildare, om ungefär fem veckor, så bär jag dit växter som nu övervintrar i potatiskällaren.
Sedan fyller vi på med fuchsior, pelargoner och fröplantor.
I år blir det nog inte lika mycket fröplantor som förr, men lite ska vi nog ändå ha.

Vår grusgång är nu mest att likna vid en skridskobana.
När snön smälter om dagarna så rinner smältvatten dit och täcker alla mina försök till halkbekämpning.
När det sedan fryser om natten så blir isen liksom nyspolad igen.

Vårvinterns olidliga långsamhet fortskrider, och jag stannar upp och njuter av att det är så fint ändå, nu i väntan på den riktiga vårens fröjder.

Vid en varm södervägg på mitt jobb så har några krokusar trotsigt tittat fram, trots att snön ligger djup bara några meter bort. Men det är detta som väntas, åh vad jag längtar att vårens blomster ska vakna ur sin vintersömn, och öppna sina knoppar även här i vår trädgård.

Nummer två, ute nu.

Här om dagen kom det nya numret av tidskriften Trädgård norr.
Jag blir alltid lika glad när det händer, och då finns det alltid något att läsa om.

Norrland, sett från norr...

Den här tidningen kanske främst vänder sig till trädgårdsintresserade i landets norra delar, men den kan helt klart tillföra och inspirera alla. Jag menar, jag själv kan ju läsa om trädgårdar i England och Frankrike och känna att det ger mig mycket, trots att jag knappast kan kopiera det jag ser till vår egen nordliga trädgård.
Så trädgårdsfolk i söder, denna tidning är för oss alla.

När jag börjar bläddra i tidningen möts jag av alla de underbara bilder på dagliljor från Ingrid Moholms trädgård i Piteå.
Hon samlar på dagliljor och ger här tips på hur man ska göra för att de ska trivas och blomma.

Sedan följer reportage från Arboretum norr i Umeå och Kulturbotaniska trädgården i Lycksele.
Två platser som jag gärna besöker när jag tittar förbi i trakten.
Här kan jag nu läsa mer om de båda, och inser att jag långt ifrån sett allt, än finns mycket kvar att utforska där.

Jan Andersson fortsätter i detta nummer att berätta om fåglar i trädgården och vi får också se och läsa om Sune Isakssons trädgård i Överkalix.
Till sist så kommer krönikan, som jag fått nöjet och äran att skriva även denna gång.

 

Läs krönikan här:

 

Det var länge sedan sist.

 

Vår trädgård täcks ännu av snön och det vita snötäcket har täckt rabatter och odlingar så länge att jag nu nästan glömt bort vad som finns där under.

Trots att vädret denna vinter under en lång tid har varit ovanligt milt så har de varma vindarna inte räckt till för att smälta bort den snö som finns.

Det känns ändå bra att snön ligger som ett skyddande täcke över perenner och lökväxter under den tid av året som det är vinter, då slipper de utsättas för så stora temperaturväxlingar.

Våra buskar och träd får däremot sin dos av kyla varje vinter, de flesta av dessa är så stora att snön inte förmår att täcka dem, och därför utsätts de för ett minst sagt omväxlande väder om vintern.

Det är inte alltid kylan som är boven i dramat om en växt dör. Det kanske är tvärtom, det är de milda dagarna om vårvintern som ställer till problem för träd och buskar med tveksam härdighet.

När varma vindar drar fram och lockar trädens knoppar att slå ut, trots att roten ännu står i frusen jord och det är då skadorna kommer.

När grenarna inte kan få det vatten de behöver från roten så torkar de ihjäl, och att vattna igång en växt som står i frusen jord är inte det lättaste, det är nästan omöjligt.

 

Ett knep som jag testat förr är att skugga grenarna på känsliga träd och buskar med säckväv, för att de inte ska stressas igång för tidigt om våren, men i år har jag inte några sådana planer.

Mina försök att rädda känsliga lignoser i trädgården har oftast slutat i fiasko, det gör inte så stor skillnad om de skuggas med säckväv eller inte.

De träd och buskar med tveksam härdighet har en hård tillvaro i vår nordliga trädgård, men några av dessa överlever nätt och jämt och ger mig en ny anledning att vilja testa fler sydländska lignoser i vår trädgård.

 

Så här års så vaknar trädgårdsintresset när man ser det utbud av fröer som finns att köpa i olika butiker, det börjar åter klia i den förut så aktiva odlarnerven, den har varit lugn fram tills nu. Risken är förstås stor att jag även i år köper hem på tok för många fröpåsar, viljan att odla är ofta större än orken och möjligheten.

Vi har en låda där vi lägger alla frön och ibland hela orörda fröpåsar som blir över från en säsong, när jag ser på allt som finns där så tänker jag att vissa av dessa går säkert att använda i år, men det mesta har blivit gammalt och borde slängas.

Kanske jag strör ut dessa gamla frön på någon plats där de sedan får växa som de vill.

Jag ska försöka att besinna mig när det blir dags att köpa årets fröpåsar, jag ska inte köpa för mycket i år.

Förutom några påsar med tagetes så ska vi bara köpa ringblomma, blåklint, kornvallmo, sideneterneller och så förstås även borstnejlika.

Solrosor måste ju barnen få så, och det var länge sedan vi hade blomman för dagen.

Lite grönsaker ska vi väl också ha, dill och sallad, men även morötter, rädisor, kålrabbi och så förstås sockerärtor. Barnen älskar sockerärtor och det gör jag med.

Problemet är ju bara att det mesta av detta skall sås under några få veckor i maj, och det trädgårdsland som vi har är ännu bara halvfärdigt.

Redan nu så inser jag att risken finns att det kommer att bli fröpåsar över även i år. Fröpåsar som jag inte hinner med att så under den korta tid som är tid för sådd.

Men då är frågan om jag för den skull kan besinna mig när det är dags för årets inköp av fröpåsar. Det är tveksamt.

 

Kanske det även i år blir en besinningslös vår bland butikens hyllor med fröpåsar…

 

---

Om du är intresserad av att prenumerera, kan läsa om hur man gör på tidningens hemsida:

Trädgård Norr.se

Kryddväxter

Marie Hansson, Björn Hansson, Norstedts 2010

Här kommer ett boktips om en bok som jag fått för att få lite nya idéer till bygget av vårt trädgårdsland.
Och visst, den här boken ger många idéer till bygget av trädgårdslandet, men boken är ju så mycket mer än bara idéer.

Här får vi läsa det man behöver veta om kryddornas historia, hur man skördar och använder kryddväxterna i matlagning och om hur man gör för att odla de olika kryddväxterna. Här visas även hur man gör för att från grunden bygga en plats där man kan odla sina kryddväxter.
Man kan ju göra på många olika sätt, men författarna ger tips på hur man bör tänka för att få en lyckad skörd.
Boken översvallar en med vackra bilder som gör att det börjar klia i odlarnerven...

Boken visar även olika köksträdgårdar, och plötsligt hittar jag en skiss över ett liknande trädgårdsland som det som jag börjat att bygga, så där vill jag ju ha det med.

Boken avslutas med ett lexikon där det finns med över 600 växtbeskrivningar, så här finns det mesta jag behöver veta om de växter som vi ska plantera in i vårt trädgårdsland så småningom.

Det här är en bok som jag inte kommer läsa klart i fösta taget, boken tål att läsas ofta, men lite åt gången.
Det är ju så mycket som författarna berättar om.

Siris trädgård.

Blommig Fredag - Generositet

I vår by bor Siri och hennes man Birger, de har under årens lopp byggt upp sin trädgård, och den är nu riktigt fin, kanske rentav den finaste i vår by.

Om höstarna så delar de sina perenner och då är vi många lyckliga som får hämta plantor som blir över, och som de inte har plats för. Vår trädgård har nu många växter som en gång växte i Siris trädgård.
Ibland har vi fått så mycket plantor att det har varit ett riktig 'hästjobb' att hinna få ned dessa innan marken fryser.

Ofta om höstarna så ringer Siri och vill att vi ska komma och plocka oss en bukett blommor  från hennes trädgård innan nattfrosten gör slut på fägringen.
I höstas så fick vår dotter nöjet att plocka blommor där, jag följde med och passade på att fotografera deras trädgård för att kunna visa upp den här på bloggen någon gång, och med dagens tema, så passade de bilderna så bra.

Siri är duktig på att dra fram sommarblommor från frö, hon själv sa i höstas att hon hade så ynkligt lite jämfört med förr, men nog fanns det blomster i överflöd trots det tycker jag.
En sådan blomsterprakt har vi då inte själva.

Om höstarna är hennes 'Sverige-rabatt' som allra finast då den blommar i gult och blått.
Jag blir alltid på bra humör då jag ser den rabatten när jag passerar deras trädgård.

De har även fina kanter runt rabatterna, kanterna är av torvblock och de skär som mjuka linjer och avgränsar rabatterna från gräsmattan.

Och ser man på, även Siri har den blå-vita stormhatten 'Trikolor' som har sitt ursprung från byns äldsta trädgård ett stenkast därifrån.

Ja vad vore vår egen trädgård utan generösa trädgårdsägare som Siri och hennes man.
Att vi nu i vår trädgård har plantor som vi fått som gåva av olika generösa människor gör vår trädgård till en varm och härlig plats att vara i om sommaren.

Plantor som man fått som gåva värmer på ett alldeles speciellt sätt.
Tack Anja, Helén, Coco, Ullis, Gunilla, Berit, Vivian, Arboartikerna, Lena, Daniel, Simon, Anna-Stina, Gerd, Sara,  Mona, Cecilia,  Kristina, Kjell-Benjamin, Viveka, Majvor och Karin & Rickard.
Jag kanske i min iver glömmer någon nu, förlåt mig i sådana fall.

Er generositet värmer om och om, för varje år dessa plantor åter igen blommar i vår trädgård och inomhus.
Jag känner tacksamhet varje gång jag ser de blomma och tänker på att jag är en lyckans man.

För att läsa mer om att dela med sig, kika in hos Hélena med fina bloggen Bland Rosor och Bladlöss.
Där pågår blommig fredag som allra bäst.

En tidning kom...

Allers Trädgård, Perennspecial 2014

Blommig Fredag - Ödmjukhet.

Det kom en tidning i vår postlåda, en trädgårdstidning.
Jag blev nyfiken, för jag anade att jag själv var med där på ett hörn.
Någon gång i höstas så svarade jag på en fråga från tidningen om vilken som är min favoritperenn.

Jag öppnade tidningen för att se efter hur det blev, och vem såg man där, jo Hélena från bloggen Bland rosor och bladlöss.
Hon var med och svarade på samma fråga tillsammans med några av tidningens prenumeranter.

Och ser man på, ännu en bloggbekant finns med i tidningen, det är Anna-Karin från bloggen Landet Krokus.
Men om hennes trädgård finns ett helt reportage, hon visar på hur man får harmoni i rabatterna.

Visst finns även jag själv med på ett hörn, även om det är svårt att förstå att jag figurerar i sådana sammanhang, jag menar, det här är ju en trädgårdstidning där experter av olika slag lär ut det man behöver veta om trädgård och odling, men jag är ändå med och visar min favorit bland våra perenner.

Det är den ungerska blåsippan som blommar först i vår nordliga trädgård om våren, och är därför min favorit..

Nu kanske några av er undrar om jag missförstått dagens tema som ju är ödmjukhet, jag gör ju liksom tvärtom här och visar att jag minsann är med i tidningen.
Jag hoppas ni alla förstår att jag känner stor ödmjukhet över att alls få vara med i en tidning som denna, att jag på något sätt skulle vara så intressant att jag alls blir tillfrågad kan jag själv ha svårt att förstå, då det här med trädgård och växter i mångt och mycket är ett område som jag har kvar att lära en hel del om.

Nej här försöker jag låta ödmjukheten gå hand i hand med stoltheten, för visst är det ju samtidigt roligt att vara med på detta sätt i en av landets stora trädgårdstidningar.
Jag har alltid haft lite svårt med den här allmänt rådande 'jantelagen', om jag tycker en sak är kul så tycker jag att man ska våga sig på att göra den/det så länge man inte skadar någon annan.

Ödmjukhet inför livet självt har jag även känt den senaste tiden då jag fått träffa två syskon för första gången.
Att som vuxen få träffas och lära känna varandra är en obeskrivlig känsla som jag önskar fler fick nöjet att göra. För elva år sedan träffade jag min biologiska mor och hennes döttrar (mina systrar) för första gången.
Nu har jag också träffat mina systrar på faderns sida.
Jag blev som liten bortadopterad och har som vuxen sökt mina biologiska rötter, nu är jag storebror till fyra systrar, (och morbror till tre barn).
Jag är halvbror till dem, och jag har ännu inte helt förstått att jag har syskon.
Jag som vuxit upp som enda barn har nog en del att lära om hur man gör för att vara en god storebror.
Om detta skulle jag kunna skriva en hel roman, men nöjer mig med dessa rader.

För att läsa mer om ödmjukheten bland landets bloggare, kika in hos Hélena med fina bloggen Bland rosor och bladlöss, där finns en samlingsplats för ödmjuka bloggare.

Ha en härlig helg!

Järnvägsstationen i Brännberg.

Här i byn fanns förr en järnvägsstation.
När den byggdes i slutet av 1800-talet så blev den snabbt ett centra för området, ja den bidrog till att göra byn till centralort för denna del av kommunen.
Järnvägsstationen kom även att ge byn dess nuvarande namn, då byns gamla namn Johannisberg, redan fanns som station någon annanstans.
Man valde att ge stationen namn efter ett berg i närheten då förvirringen annars hade blivit stor med två stationer med likadana namn.

Folksamling vid stationen i Brännberg någon gång på 1920-talet.

Järnvägen gjorde det möjligt att enkelt resa långa sträckor och att frakta gods på ett sätt som förut hade varit tidskrävande.
Att järnvägen fanns här innebar att även sågverket byggdes upp där bredvid sedan det gamla i Fagervik brunnit. Med sågverket kom arbetstillfällen och byn växte så den knakade.
Allt nytt som kom, det kom hit via stationen.
Järnvägsstationen blev byns dörr ut till världen utanför.

Min granne har berättat att hennes mor promenerade kilometervis (enkel väg) genom väglöst land bara för att få vara en stund i händelsernas centrum.
Det var på stationen man träffade folk, alla gick ju dit då och då, och om man fick post så fick man hämta den på järnvägsstationen.

En mycket växtintresserad stins som hette Ström, bodde en period i byn.
Han var känd som en ilsken typ, men han var alltid glad då han träffade Eugenia som han delade intresset för växter med. Han hjälpte henne att få tag på växter till hennes trädgård och han bidrog liksom statens försöksgård till att byn bokstavligt blommade upp om sommaren.
Många olika växter fraktades med järnvägen hit till byn.

Sedan kom växterna att spridas från gård till gård, även till de mest ensliga gårdar och de är nu tillsammans med kvarlämnade stengrunder det enda som påminner om att där bott människor för länge sedan.

På det sättet så hade stationen stor betydelse även för vår trädgård.
Vad hade vår trädgård varit utan de första växterna som hämtades från Svanåmyrens glömda trädgårdar någon kilometer från platsen där vi nu bor.
Många av de gamla växterna har säkerligen anlänt till byn via järnvägsstationen för länge sedan.

Vykort från 1950-talets Brännberg.
Utgivet av Aldéns livs.

Någon gång på 1950-talet så renoverades stationsbyggnaden och 1890-talets prakt och snickarglädje förpassades till soptunnan, den nya tidens rena linjer och former gav byggnaden ett nytt och avskalat intryck.

Järnvägsstationen 1992

Den nya tiden kom till byn, och med den kom även början till slutet för järnvägsstationens glansdagar.

När jag var liten så slutade tågen att stanna vid stationen och den del av byn som varit händelsernas centrum blev en ödslig avkrok när lantbrevbäringen infördes.

Ingen hade längre något ärende att uträtta på järnvägsstationen.
Den stod tom, tyst och öde en lång tid och förfallet blev mer för vart år som gick.

Rivningen av stationen 1995 eller 1996.

Till slut kom den att rivas, den stabila timringen plockades ned och återuppfördes i Boden.
Där står den än idag vid travbanan, men de höga tvärgavlarna som gav byggnaden dess karaktär är borta, nu är byggnaden betydligt mer alldaglig än var den var för 100 år sedan.

Bodentravet sommaren 2013.

Att det här en gång var ett ståtligt stationshus av så kallad 'Byskemodell' kan vara svårt att förstå.



Ett annat sådant stationshus finns ännu kvar i byn Storsund, ungefär 5 mil söder om Brännberg.

Järnvägsstationen i Storsund 2016

Byggnaden är i stort sett i originalskick sedan 1890-talet

Järnvägsstationen i Brännberg såg i stort sett likadan ut när den var ny.

Järnvägsstationen i Storsund sett från andra sidan järnvägen.

Det var länge sedan någon gick in i väntsalen i stationen i Storsund.

Den verkar öde och tom.

Här i byn finns nu bara den gamla skylten kvar från järnvägsstationens glansdagar.

Den hittades vid rivningen av stationshuset.

Under en trave ved i magasinet fanns den som stöd för att vedstapeln skulle stå rak.
Där hade den med all säkerhet legat sedan renoveringen på 1950-talet.

Men själva stationsplatsen i byn är nu tom, tyst och öde.

Inga fler tåg stannar här, och sista tåget härifrån gick för länge sedan.

För dig som finner ett intresse i järnvägshistoria, så finns banvakt.se