Rosentry

 Rosentry Lonicera tatarica

Trädgårdens tråkigaste växter. Plats nummer 10

Som om de hade varit julens rödaste bär så lyses en av våra buskar upp redan i augusti med bär i julrött.
De röda bären är vackra, men annars så är det här en av trädgårdens mest anonyma och tråkiga buskar som kräver ständig beskärning för att inte bara se risiga ut.
Kanske vårt klimat är på gränsen till vad de tål då det hela tiden dör bort grenar?

Buskarna som snart vuxit här i 30 år är ändå bara drygt meterhöga just för att de ständigt skärs ned.
Hur ofta vi än rensar bland kvistarna så finns där ändå någon död och torkad grå gren.
Buskarna blommar med rosa blommor som är fina under sommaren.

En av våra rosentry buskar får bär i orange.
Bären är giftiga och ger kräkningar om man skulle äta dem.

Trots att de är vackert röda och orange så har aldrig våra barn ätit dessa, vi har berättat för dem att bären är giftiga, och bären har fått vara kvar. Jag tror inte att bärens giftighet är dödlig, men helt bra skulle man inte må om man skulle äta av bären.
Till mina egna barn har jag sagt något om att " om de vill ha magsjuka så kan de ju smaka av dessa bär".
Som sagt, bären av rosentry har de inte rört.

Vi hade ju kunnat ta bort dessa buskar om vi varit oroliga att barnen skulle äta bären, men någon större oro för det har vi inte. Dessutom så vill jag gärna att buskarna får stå kvar då mina föräldrar planterade dessa i trädgården för länge sedan, när de skapade en trädgård av en gårdsplan.

Kanske buskarna borde ha spridit sig med frö under alla dessa år, men det är inget som jag sett.
Inte den endaste lilla buske av rosentry växer förvildad i skogen vid vår trädgård.

Jag kan inte hjälpa att jag tycker dessa buskar är hopplöst tråkiga, trots att de både blommar och får bär, och dessutom klarar de vårt kalla klimat ganska bra.
Någon favorit kommer detta aldrig bli för mig.
Rosentry blir först ut på listan över trädgårdens tråkigaste växter som jag lägger upp.
Nu är det snart januari, och eftersom det är en av årets tråkigaste månader i vår trädgård så kommer jag här på bloggen denna tid ge plats för de växter jag själv finner fantasilösa, för vanliga eller bara hopplöst tråkiga

-----------------------------------------------------

I höstas efter en natt med frost så var bären väldigt vackra.
De frostiga bären får bli mitt nyårskort till er kära bloggläsare.

Gott Nytt År!

(Med en förhoppning om att allas våra trädgårdsväxter skall bli lika långlivade som dessa buskar.)

Hjälten från Åkerholmen.

Åkerholmen

Här kommer en berättelse från förr...

Inte så långt från där vi bor finns byn Åkerholmen.

En av våra grannar berättade förut om en man som skall ha bott där för länge sedan.

En man som utförde ett hjältedåd som ung.

Hur det kom att den mannen bosatte sig i Åkerholmen börjar för mer än 200 år sedan.

Det var tidigt 1800-tal då denna berättelse hade sin början. Troligtvis 1809.

Det var tider av krig här i norra Sverige, ryska trupper hade åter dragit in i länet.

Det var sommar och tid för slåtter i en by i närheten av Piteå. Två pojkar i övre tonåren höll på med slåtterarbetet, men det varma vädret gjorde att de valde att ta en paus.

De satte sig ned vid en lada som fanns där vid ängen och de slumrade till.

De vaknade strax av att någon kom med häst och vagn på vägen som drog förbi vid ladan.

De såg att det som närmade sig var en vagn med ryska soldater, pojkarna blev förstås rädda, men trodde att de redan var upptäckta, och att det var försent att fly eller för att gömma sig.

Kanske var det så här det gick till när ryssen skrämdes...

Pojkarna tänkte att de inte skulle låta sig fångas utan strid så de tog upp långa träkäppar som fanns vid ladan och sprang mot den ryska vagnen samtidigt som de skrek.
När de kom fram till de minst sagt överrumplade ryssarna så stack de in sina käppar i vagnens hjul så det tog tvärstopp för det ryska ekipaget.
Ryssarna måste ha trott att de hamnat i bakhåll av svensk trupp och flydde från vagnen "hals över huvud" och sprang in i skogen där bredvid.
Pojkarna satte sig själva vid tömmarna och körde snabbt därifrån med den ryska vagnen.
De överlämnade sedan vagnen med dess innehåll till de svenska militärerna.

Som tack för sitt hjältemod belönades de två pojkarna med mark och nya efternamn, soldatnamn.
En av dessa pojkar fick mark vid den vackra sjön i byn Åkerholmen. Där byggde han senare en liten gård där han livnärde sig och sin familj av det som sjön och skogen hade att ge.
Vi vet att pojken som kom att bygga i Åkerholmen fick namnet Harr.

På min väg till arbetet så passerar jag flera lador. Kanske var det vid en liknande lada som pojkarna i berättelsen lade sig att vila? Vem vet?

Min granne som nu är mer än 90 år har även berättat att man ännu kan se spår av den lilla gård som den unge Harr byggde sig där vid sjön. Huset är sedan länge borta, men delar av grunden skall finnas kvar i en skogsdunge ännu idag.

I somras så åkte jag själv dit och sökte upp denna plats, jag visste ju på ett ungefär vart jag skulle söka, så det var inte så svårt att finna husgrunden.

Här syns en stor platt sten vid husgrunden, som mest troligt en gång fungerade som ett trappsteg framför husets ytterdörr. Jag hade inte räknat med att så mycket spår ännu skulle finnas kvar från den gård som fanns där för 200 år sedan.

Del av stengrunden.

Så stilla och bortglömt finns ännu grundstenarna kvar, om än naturen gjort ett försök att ta tillbaka området.

Jag stod där vid husgrunden och funderade på det arbete som de som bodde här utfört, här fanns nog bara vildmark när unge Harr fick som belöning att bosätta sig här. Bara några kilometer från den gamla husgrunden finns en plats som än idag kallas Svenskudden. Det var där den förste svensken bodde när området försvenskades.
Kanske blev belöningen för unge Harr en del av den strategin?

Jag funderade vidare på hur två obeväpnade tonårspojkar lyckades att skrämma flera ryska soldater så att de valde att fly från sin vagn.

Hjältedådet hade ju kunnat sluta mycket illa för de båda pojkarna, men de lyckades med något som de nog inte själva kan ha trott varit möjligt.

Ryssar hade ju varit här i området förr då de plundrat och bränt hela städer, så helt ofarliga var ju inte soldaterna i vagnen.
Läs mer om kriget 1809 här.

Berättelsen om Hjälten från Åkerholmen fick jag höra första gången redan då jag själv var mycket ung, jag tycker att det är på tiden att jag sprider den vidare nu.

Julstjärna

Euphorbia pulcherrima 

Julstjärnan hör julen till, kanske den har blivit julens blomma nummer ett.
Blomsteraffärer och snabbköp dukar upp hyllor eller bord med dessa röda blommor (egentligen röda högblad) nu i juletid, de är fina och har liksom alltid funnits när jag firat jul, så jag har svårt att föreställa mig att denna växt ändå är en av julens nyaste blommor.
För länge sedan var det julbegonian som var nummer ett försäljningsmässigt sett, men den har nu petats ned åtskilliga pinnhål. Jag själv har svårt att förknippa en begonia med julen, men julstjärnan däremot är ju en blomma som för mig uteslutande bara hör julen till.

Jag har de senaste veckorna tänkt köpa hem en julstjärna, men det har varit för kallt utomhus för att det skulle varit mödan värt att frakta hem en sådan växt. Julstjärnan är nämligen väldigt känslig för kyla, jag hörde att de kan dö om de utsätts för temperaturer under 12º C.
Oddsen att lyckas frakta hem en om än väl inslagen julstjärna, och som överlever en resa hem från butiken i vinterkylan, är ju inte så höga. En gång hade jag den väl inslagna julstjärnan innanför jackan för att den skulle slippa vinter kylan, men vad hjälpte det, den vissnade ändå efter någon timme.

De år vi lyckats med att frakta hem en julstjärna vid liv så dör de oftast ganska snabbt ändå. Julstjärnan trivs bäst med en ljus och varm plats, dessutom vill de ha vatten och näring regelbundet, bara tanken på att torka får den att sloka. Blir det å andra sidan för blött i jorden så dör den också.
Nej, julstjärnan är en kinkig exot som inte trivs i det ökenklimat som våra krukväxter tagit för det normala här i livet. Ändå så vill jag ha en sådan nu när det är jul.

Julstjärnor i butiken.

Kanske det bara är jag som snabbt lyckas ha ihjäl denna växt hemma eller under resan hem från butiken, i år hade jag tänkt att köpa hem en julstjärna när det blir varmare utomhus, men här det har bara blivit kallare för varje vecka som gått. De senaste dagarna har bjudit på bistra temperaturer kallare än -30º C.
Så någon julstjärna har inte fått följa med hem från butiken denna jul. Inte än i alla fall

Ha en fortsatt fin jul, hoppas du får tid att läsa bland alla de olika bloggar som finns, jag har några av dessa på min egen blogglista lite längre ned på sidan, eller varför inte börja blogga själv nu om du får lite tid över och gillar att skriva.
Tryck då bara på "Skapa en blogg" högst uppe till höger, och du är snabbt igång.
Alla har något att berätta.

Älgmassaker i juletid.

Här kommer ett inlägg som inte alls är kul, trots att det är jul.
Vår trädgård har haft objudna gäster av det hungriga slaget och de har ätit på nästan alla träd och buskar som vi planterat in i trädgården.
De unga träden har fått de största skadorna.
De skyldiga är tre älgar. En älgko med två stora kalvar.

Det är inte första gången de är här, de har plågat mig förr, men det är första gången någonsin som de vågat sig så långt in i trädgården. Förut har de bara terroriserat trädgårdens utkanter men nu har de varit överallt, till och med mitt framför huset där jag planterat de ryska äppelträden, just för att det varit det enda älg-säkra stället i vår trädgård.

De unga träden är svårt stympade, flera års tillväxt är bara borta, uppätna på några minuter.
Nästan alla äppelträd (12 stycken) är hårt betade, och av sötrönnen  och lailahäggen återstår i stort sett bara pinnar.

Pelaraspar och pilträd hör också till favortifödan, men kanske allra sorgligast är de unga träd av Sibirisk cembratall som hunnit få en höjd av två meter, alla fyra träd är i praktiken helt uppätna, alla barr och grenar är borta, de har till och med ätit av barken på dessa träd.
Cembratallarna kommer aldrig att klara de skadorna.

Och som de trampat runt, spåren syns överallt.

Jag är orolig för perennerna som finns i mitt woodland-försök under ett av pilträden, hur klarar perennerna att utsättas för den svåra kylan då älgarna trampat upp stora hål i snötäcket?

Det har varit - 32º C. i flera dagar nu.

Älgarnas spår är stora hål i det skyddande snötäcket.

Ni kanske undrar hur detta kunde ske då jag ju förut skrivit om mina olika sätt att skrämma älgar med allt från skrammel och prassel till parfymdoftande älgskrämmor.?

Allt det jag nämner här ovan är ju bort-plockat nu, då jag slappnat av i tron att älgarna försvunnit då snön ligger djup på den äng som om hösten lockar med grönt saftigt gräs.

Men så fel jag hade.

Genast satte jag upp det långa gula band som fladdrar i vinden, och några svarta plastsäckar kom också upp i hopp om att älgarna skall finna dessa otäcka.

Även om de redan skadat mycket så har de lämnat körsbärsträd och plommon, och de har även missat de manchuriska valnötterna, katsuran och maccian. Så jag vill INTE ha tillbaka älgarna in i trädgården igen, men oddsen är väl höga att de kommer tillbaka då de fått smaka på äppelträden.

Älgar älskar dessa.

Inte kan man tro att det "bara" är tre älgar som är i farten, av spåren att döma (och av skadorna) så kan man tro att en hel hjord av älgar varit här.

Inte långt från vårt hus hittar jag färska älgspår, så de håller sig ännu i närheten av vår trädgård.

Plötsligt så visade sig två av de tre älgarna, ( den tredje hade just gått in i skogen) men på betryggande avstånd från mig. (Kanske tur för dem...)

Som jag förut har jagat bort dessa så fort de närmat sig trädgården, men jag var inte hemma när de gjorde sitt senaste förödande besök.

Vad att göra?

Viltstängsel eller jaktlicens?

(Skyddsjakt på skadedjur?)

Som om det inte räckte med otur, för en olycka kommer sällan ensam.

När jag var utomhus och fotograferade dessa bilder igår så slutade plötsligt kameran att fungera. Jag tror att den helt enkelt frös sönder. 32 minusgrader blev för mycket för objektivet, det fastnade i ett läge och zoom- funktionen går inte rubba ur fläcken. Något skramlar dessutom där inne.

Suck...

Det känns ändå bättre nu när jag fått beklaga mig lite grann.

Mina problem är trots allt ändå av det världsliga slaget.

Hoppas ändå att ni slipper liknande problem.

God Jul!

Amaryllis

Blommig fredag - Julkaramell

"Ögongodis"

Nu blommar våra amaryllis. Det flesta av dessa är gamla lökar som har vaknat till liv efter att ha vilat hela hösten.
Jag fyndade fina sorter av amaryllis billigt i februari, jag planterade lökarna i krukor och fick ganska snart  vårblommande amaryllis.
När det blev sommar fick krukor med amaryllis stå utomhus under en vinbärsbuske. När det sedan blev risk för nattfrost så fick amaryllisarna flytta in i växthuset, och efter en tid där inne så hamnade de i ett svalt och mörkt förråd där bladen kunde vissna ned och lökarna fick sin vintervila.

Jag plockade fram lökarna för några veckor sedan och gav dem ny jord, och flera av de vaknade ur sin vila och blommar nu fint.
Jag älskar amaryllis, och njuter av de vackra blommorna som om de vore julens ögongodis.
Se och njut...

'Tres Chic'

'Lemon lime'

'Blossom peacock'

'Neon'

Av de fina sorter jag köpte efter förra julen så är det bara 'Green Goddess' och 'Passadena' som inte blommar nu.
Här under julens nya amaryllisar, men de kommer jag inte ihåg namnen på.

Se fler tolkningar av Julgodis hos Pilgrim med fina bloggen Bland rosor och bladlöss.

Gran

Sent på hösten får trädgården ännu ett träd, om än tillfälligt över vintern.

Det är vår adventsgran som vi sätter på plats redan i oktober månad innan marken hunnit frysa för hårt.

Det här med att ha en gran utomhus med belysning är en tradition som inte är lika vanlig längre.

När jag var ung så fanns nästan en adventsgran vid varje hus här i vår by, men ljusslingor i buskar och blinkande ljus-slangar har konkurrerat bort många adventsgranar nu.

Det är lite synd tycker jag då adventsgranar är fina.

I vår trädgård finns också en stor gran som jag planterade någon gång för snart 30 år sedan, kanske var detta det första träd jag planterade här bland de redan då fullvuxna björkarna.
Då var granen ungefär en decimeter hög, så visst har den vuxit bra under dessa år.

Vår stora gran.

Här under är en sommarbild på vår stora gran, den är grann och grön men ändå anonym och lite småtråkig.

Hela skogen här bredvid består av granar, så inte är den speciellt exotisk här inte.

Kanske den får bli julgran om kommunen behöver en gran ett annat år, vem vet?

Men än får den stå kvar.

Picea abies

Gran Picea abies är det träd som är vanligast i skogarna här bredvid, granen kan växa upp i skuggan av andra träd, de mår bra av att växa upp på det sättet då de unga granplantorna skyddas mot sen vårfrost där under de andra trädens grenar. Sedan växer sig granarna högre än de andra skogsträden och snart är de andra träden i total skugga av alla granar.

De övriga träden i skogen klarar inte att växa i skugga som just granen gör, och en lövskog förvandlas så sakta sedan till en mörk granskog.

Grankottar

I skuggan under vår gran är kanske livet inte så lätt för de andra trädgårdsväxterna, men än går det an för dem, det är ju bara en gran som skuggar.(Förutom tio björkar.)
När vår lilla Pichtagran växer till sig där bredvid blir kanske skuggan total, men det är ju länge kvar, så varför skrämma de små lövträden redan nu...

En av våra grannar har en häck av gran mot vägen.
Här i norr är en granhäck den finaste häck man kan ha, de är alltid täta och fina, men lite känsliga för skador då de är svåra att reparera.
Även vi har en liten granhäck, men den är inte lika lång och grann som grannens, (därför visar jag bara deras.)

Vårt hus för ett år sedan.

Vid vår förstu-kvist brukar jag alltid sätta upp granris med små lampor i, men i år blev det inte av, den helg som det passade bäst så fanns inte orken då jag var sjuk, och sedan blev det för kallt.

Att fästa granris och belysning när det är minusgrader gör snabbt fingrarna stela av köld, så därför har det inte blivit något sådant i år. Jag hoppas på nästa år.

Att fästa granris på detta sätt har jag annars gjort varje år sedan 1993, sedan jag såg sådant i Malmö och blev inspirerad att göra likadant här i Norrbotten.

Hälsningar från oss som bor mellan granars sus och ödehus...

Ungersk blåsippa

Hepatica transsylvanica

Blommig fredag - Favoritblomma

(Jag har visat den förr, men här kommer den igen, Favorit i repris)

Efter en lång vinter när längtan är som störst att få se naturen väckas till liv igen så blommar den Ungerska blåsippan först av alla växter i vår trädgård.

Inte ens krokusarna är lika tidiga. (även om det blev så just i år)

Vissa år börjar den blomma redan i mitten av april vilket är ovanligt här i Brännberg. Som regel öppnar blommorna sina knoppar dagarna runt valborgsmässoafton. Den vanliga blåsippan blommar någon vecka senare.

Den Ungerska blåsippan har fler kronblad än vår vanliga och bildar med åren tuvor som går bra att dela på, men vissa år går den tillbaka och nästan tynar bort. Någon jätteplanta har den inte än blivit, men än hänger den med. Den trivs bättre med sol än halvskugga.

Vår planta har vi fått av vänner i Enköping som generöst delade med sig av växter från sin trädgård.

Det är inte ofta som jag har sett denna raritet i någon handelsträdgård, men hade turen att finna en till förra sommaren.

Eftersom de knappt syns under sommarens växande ogräs så får man passa sig så man inte rensar bort de små bladen av misstag. Själv har jag märkt plantorna väl så ingen annan välvillig person i sin iver att hjälpa till med ogräsrensning gör det misstaget.

Jag skulle gråta en skvätt om det skulle hända

Om jag var tvungen att välja ut endast en planta från trädgården att ta med i händelse av krig eller vulkanutbrott så skulle det bli denna växt som med sina öppnade blommor signalerar att vinterns tid är över. Trädgårdsåret börjar på riktigt...

Jag längtar till den tid då min favoritblomma öppnar sina blå knoppar.

Om du vill läsa om andras favoritblommor så finns de samlade hos Pilgrim med bloggen Bland rosor och bladlöss.