Maackia amurensis

Maackia amurensis 'Summertime'

Jag känner mig lite galen som går och köper ett träd som Maackia till vår trädgård, hur skall det klara vår korta växtsäsong och våra kalla vintrar?
Jag har länge tänkt att det skulle vara kul att ha det trädet i vår trädgård, och så plötsligt fanns ett sådant till salu, och jag köpte det i ren impuls. Som sagt, kanske lite galet...

Det är spännande med ett träd som inte fått något svenskt namn ännu än just Maackia efter det vetenskapliga namnet Maackia amurensis.
Jag blev lite lugnare sedan jag läst att Maackia träd ibland klarar sig i Piteå-trakten, de har ju också kalla vintrar, så jag hoppas på att trädet får en fin och varm höst utan den tidiga nattfost som brukar slå till i andra halvan av augusti.
Som oftast så anses Maackia amurensis klara att växa upp till växtzon 5, men plantskolan som satt etikett på mitt träd har kanske fegat ur och angett växtzon 4 där.
Som sagt, kanske ett galet inköp då växtzon 7 sträcker sig ned här hos oss mellan Älvsbyn och Boden.

Jag har försökt att hitta information om vart detta träd är vildväxande, men inte funnit annat än att de är från Östra asien. Någon som vet mer om Maackians ursprung?
Kan amurensis ha något med området vid Amurfloden att göra?

Mitt träd är litet, och några blommor syns ännu inte till, men det har fått en väl synlig plats i vår trädgård, (jag tycker att detta träd är så fint) tyvärr på en plats som är utsatt för hårda vindar. Kanske det inte är så bra...

Kanske var vår nya Maackia som allra vackrast just då den öppnade sina knoppar förut i våras, den fick stå inne i växthuset i flera veckor, då jag var rädd att sen nattfrost skulle skada de knoppar som börjat att öppnas. När risken för nattfrost var över så planterade jag ut den i trädgården.

Här i vår trädgård har jag testat några för växtzonen ovanliga träd.
Lind, Näverhägg (Gulbarkig hägg) och Amerikanskt häggkörsbär klarar sig fint här, likaså de härdigaste av de finska äppelträd med ryskt påbrå, men alla hästkastanjer och bok-träd jag provat har frusit bort. Det är nästan lika illa med Silverpil. 
Ek och skogslönn klarar sig med blotta förskräckelsen, och likaså Katsura och Manchurisk valnöt.
Hur långt norrut kan en Maackia växa, är det någon som testat?

Fylld stormhattsranunkel

Ranunculus aconitifolius 'Flore Pleno'

Vår Stormhattsranunkel Ranunculus aconitifolius 'Flore pleno' växer i rabatten där vi försöker att samla vitblommande växter. Det är halvskugga i den rabatten under stor del av dagen, och skuggans dunkel lyses upp av de vita blommorna.
Kanske den här växten är årets mest positiva överraskning.
När jag fick denna underbara växt förra året så såg den inte ut som just något. De blad som fanns kvar vissnade bort strax efteråt jag planterat den, och jag trodde att växten gett upp.
Jag blev glad när den började växa i maj månad, men hade svårt att föreställa mig hur den skulle blomma.

I ljuset av kvällsolen får den en varm lyster som på bilden här ovanför, men annars så är det en bländ-vit skapelse med små "knappar" av vita fyllda blommor som här nedanför.

Stormhattsranunkeln skall föredra att växa i fuktighetshållande jord, men trivs bra trots att den hos oss hamnat på en väldigt väl dränerad plats, men å andra sidan så har det regnat så mycket här den senaste månaden, att någon torka har stormhattsranunkeln ännu inte känt av.

Stormhattsranunkel är vildväxande på fuktiga ängar i europas centrala delar, och sitt namn har den fått eftersom dess blad tycks likna stormhattens. Den typ av Stormhattsranunkel som vanligen planteras i trädgårdar är just denna variant med fyllda blommor, men helt vanlig är den ju ändå inte.
På den växtetikett som följde med vår planta finns även skrivet RARITET.
Alltså en av trädgårdens juveler.
Vi har fått denna fina växt av min generöse trädgårdsvän Helen, med fina bloggen Tankar om och från min trädgård. http://helenstrdgrd.blogspot.se/
Den växer granne med vår Herrgårdspion och ger den röda pionen ett flor av vita skyar.
Snyggare granne än så får nog pionen söka länge efter...

Jag fotograferade bilden här ovan en mulen kväll (före pionens knoppar öppnade sig), och kamerans blixt slog igång.
De vita blommorna blev då om möjligt än vitare än förut.

Äppelblom

Borgovskoje i blom!

För första gången sedan det planterades in i vår trädgård, så blommar nu vårt största äppelträd (av de som ger ät-äpplen). Jag köpte trädet som är av sorten 'Borgovskoje' redan 2006.
När blomningen uteblev år för år så fick jag faktiskt ett tips om att äppelträdet troligen behövde kalk för att orka blomma.

Kalk gör att äppelträdet skall kunna ta upp näring ur jorden.
Här där vår trädgård finns är jorden kalk-fattig, det gör att fruktträd som äpplen inte riktigt trivs.
För två år sedan så slog jag hål i marken runt våra äppelträd och fyllde dessa med kalk, jag har även strött aska runt träden i augusti månad för att tillföra rätt näringsämnen under sensommaren. I försommartid har de fått lite gräsklipp runt omkring sig.

Malus Royalty

Jag hade liksom vant mig vid att äppelträden inte vill blomma här, och blev glatt överaskad för en vecka sedan då knopparna slog ut.
De frösådda äppelträd vi har blommar däremot inte alls i år, de har de ju aldrig gjort, trots att jag pysslat om dessa som ät-äpplena.

Järnvägshängapel i blom

Vår nya Järnvägshängapel blommar fint just nu den med, den är ju som sagt inte så stor, men blommorna är underbara.
Det äppelträd jag hoppats mest på i år är av sorten 'Gyllene kitajka', det skall få små frukter som lär smaka marmelad.
För en månad sedan hade det trädet många knoppar, men så såg jag att de var täckta med grönlus.
Jag sprutade på såpavatten för att bli av med ohyran, men blandningen var för stark så alla knoppar brändes bort.
Nu har det åter grönskat, men någon frukt blir det inte där i år. Synd.
Min enda tröst i den bedrövelsen är ju att även lössen försvann tillsammans med blomknopparna.

Järnvägshängapel

Vår stora prydnadsapel är täckt av blommor just nu, men den är ändå blygsam jämfört med trädet på bilden här under.
Det växer inne i Boden, och det påminner mer om en snödriva just nu, helt täckt av blommor.
Jag vet inte om det är ett äppel- eller päronträd, men det blommar så fint.
Min fru fick syn på det när vi körde förbi och skrek till av förtjusning. (vi är inte vana med blommande träd av denna kaliber här i norr.)

Hon frågade mig vad det var för träd, (hon tror att jag tror, att jag vet allt om växter), men jag gissade på äppelträd.
Vad tror ni?

För övrigt så såg jag just att besöksräknaren högst uppe till höger på sidan,
just passerat 40 000.
Det är inte klokt, men jättekul att så många besöker bloggen.
Ha det fint, nu är det ju sommar.

Blommande träd i Boden.

Lailahägg

Prunus padus 'Laila'

I mitten av 1970 talet hittades en hägg med större blommor än alla andra, den växte i byn Kukkola i Torneådalen. blommorna är ungefär dubbelt så stora som på vanlig hägg, och när den blommar så påminner den om en Syrén med stora blomklasar.
Denna hägg hittades av en kvinna som heter Laila, så därför har häggen fått namn efter henne.
Sorten har utvärderats vid Försöksstationen i Öjebyn innan den så kommit ut på marknaden.

På bilden nedanför så håller jag en blomklase från vanlig Hägg vid sidan av Lailahäggens blomklase.
Skillnaden är som sagt stor.

Till vänster vanlig Hägg, och till höger den större blomman av Lailahägg.

Jag läste om denna hägg för flera år sedan i boken Träd och Buskar i Norr av Bernt Larsson, och redan då önskade jag att jag skulle hitta någon i en handelsträdgård. Jag kom att få vänta många år innan jag så fann en i höstas. Den såldes dessutom för halva priset då, liksom alla andra buskar och träd. Gissa om jag var nöjd.
Lailahägg (Prunus padus Laila) räknas som fullt härdig till svenska växtzon 8.

Här kommer en länk med fullständig information om denna underbara hägg:
http://eplanta.com/Customer/Egreen/filearea/Produkter/Trad_och_buskar/PRUPADBL/prunus_padus_ssp_laila_c.pdf

Den är ju inte så stor än vår nya Lailahägg, men här vid granen har den plats att växa sig större, den blommar ännu, men de vanliga häggarna har börjat att "snöa"och syrénerna står ännu i knopp här.

Till sist vill jag önska alla en Trevlig midsommar!

Spansk ramonda

Ramonda myconi

Den kom med posten idag, en Spansk ramonda (Ramonda myconi), och jag planterade den direkt för att den inte skulle torka i paketet.
Denna växt var en vinst från Anja med fina bloggen Anjas Hill. http://anjashill.blogspot.se/
Tack Anja för en trevlig tävling med så fina vinster.

Jag såg denna växt för första gången då Anja visade den i sin blogg, jag tycker att den är bedårande, och att jag sedan vann en gör mig lycklig. Jag fotograferade direkt jag plockat upp den ur paketet, (därav allt smågrus på blad och blommor) en sådan exot som detta vågar jag inte ta för given.
Vad skall hon tycka om våra ljusa men kyliga nätter?

Jag har läst att den spanska ramondan vill växa i skugga eller halvskugga i fuktig jord som absolut måste vara väl dränerad. Någon vinterfukt tål den inte alls.
Jag planterade denna växt vid en stor sten i grus för att klara dräneringen.

Spansk ramonda växer ursprungligen vid Pyrenéerna som ju är långt söder om Norrbotten.
Växten anses som mindre härdig här i Sverige, så om den klarar att övervintra i vår nordliga trädgård så skall det väl till ett mirakel.
Men man kan ju alltid hoppas...

Lunddocka

Glaucidium palmatum

Förra sommaren så besökte jag en mycket vacker trädgård.
Det var första gången som jag såg den trädgården, och trädgårdens skönhet gjorde mig helt betagen.
Jag hade svårt att tro att en sådan anläggning var möjlig att skapa här i Norrbotten.
Men jag hade fel, för trots att trädgården finns på gränsen mot svenska växtzon 6 så är den fylld av stora frodiga växter som skapar olika rum i den trädgården, och ger mer djungelkänsla än vad jag trodde var möjligt på dessa breddgrader.
Trädgården är fylld av ovanliga växter och flera av dessa hade jag aldrig förut sett eller ens hört talas om.

Jag tänkte att man får hoppas att det en gång blir så här om man kommer till det Himmelska paradiset, att få gå omkring och nyfiket beundra växtligheten och fråga trädgårdens mästare om växternas namn.

I ljuset av kvälls-solen blir vår Lunddocka helt annorlunda.

Så såg jag en växt med stora vackra blad, jag fick veta att den hette Lunddocka (Glaucidium palmatum). Jag var alldeles för fascinerad över växt-upplevelsen för att komma ihåg det då, jag gick vidare och såg många andra växter innan jag åkte hem.
Jag fick även med mig många spännande perenner från ägarens olika frösådder, det tog lång tid innan jag bestämt mig för vart de skulle växa i vår egen trädgård.
Så fick jag sedan ett mejl av trädgårdens ägare som skrev att hon glömt att skicka med en planta av Lunddocka och några andra plantor när jag besökte henne. Jag fick göra ännu ett besök och hämta de plantorna.

Jag planterade min lilla Lunddocka i den rabatt som skuggas av några träd under en stor del av dagen, och hoppades på att den skulle klara det lite kallare klimat som råder här i vår trädgård.
Jag var lite osäker sedan jag läst att Lunddocka har sitt ursprung i Japans skogar. Skulle en växt därifrån klara att överleva i norra Sverige...

Jag drog en lättnadens suck när jag såg att plantan visade livstecken i våras, den hade klarat en vinter här i Brännberg som varit ovanligt kall, dessutom hade sorkarna låtit den stå kvar då de kalasat på mycket annat innan snön kom förra året.
Kanske vår lilla Lunddocka inte kan imponera på Er med stora jätteplantor av denna växt, men för mig är den en av trädgårdens rariteter. Jag tycker att den är så fin och den blommar ännu här.


Någon vecka efter att jag fått den lunddockan köpte jag en liten planta på Blomsterlandet i Luleå med samma vetenskapliga namn som Lunddocka, men denna kallas för Lönnvallmo (Glaucidium palmatum).
Kanske är det också en variant av Lunddocka? Kanske kärt barn har många namn?
Bilden här under visar det enda blad som den plantan har i år.

Om ni blev lite nyfiken på att själva se bilder från den fina trädgård jag skrivit om här ovan, så kan ni hitta många bilder därifrån i Helens fina blogg Tankar om och från min trädgård.
Det är hennes trädgård som är så fin, och hon som är så givmild.
Här kommer en länk: http://helenstrdgrd.blogspot.se/

Tack än en gång Helen för de växter jag fick av dig.

Juni

Det är juni, och det är årets bästa tid.
Det har grönskat och känslan av sommar har infunnit sig nu. Juni började så kall och regnig här i Norrbotten men nu sedan vi haft några soliga och fina dagar så känns det som om sommaren också kommit hit på riktigt.
Det är helt omöjligt att hinna med att fotografera allt jag vill, för att sedan visa här på bloggen. Men kallare dagar lär komma då mer tid ges framför datorn. Jag får fortsätta att visa sommarbilder även nästa vinter.
Här visar jag nu i alla fall några bilder från vår trädgård denna underbara årstid.

Katten ser ut att må bra i det vackra vädret.

Här är en tulpanknopp som fått snurr.

Junigrönska.

De senaste veckornas regn har fått vatten att samlas till en jättepöl i en grop/ravin som finns ett hundratal meter från vår trädgård. Jag är uppväxt här men kan inte komma ihåg att det någonsin förut funnits vatten där.

Nu blommar Hägg (Prunus padus) som bäst.

En ny hägg som kallas för Lailahägg har just öppnat sina knoppar.

Inne i växthuset mognar fikon.

Här ovan vårt hus belyst med kvällssol klockan 22.00. (10.00 PM)

När solen lyser från norr skapas nästan en magisk stämning här.

Nere vid ån har det också grönskat och vårens högvatten har nästan helt dragit sig tillbaka, men i år så är det ännu mycket vatten där av allt regn som varit.

Stilla flyter Aleån...

Natt-regnbåge

Jag tittade ut och såg en regnbåge trots att solen gått ned och klockan blivit mer än 00:30.
Efter en fantastisk sommardag är regn på väg hitåt och de första regndropparna lystes upp av solen på något sätt så en regnbåge syntes.
Jag har aldrig förr sett en regnbåge när det är natt, och ville bara visa den, den syns ju inte så jättebra, men om ni tittar noga till höger på bilden ovan så syns den ovanför träden, mot de mörka regnmolnen.

Nu är nätterna så ljusa att jag har svårt att sova, det blir lite för mycket nattsudd nu.
Trots att jag inte känner mig trött än, och trots att vet att jag borde sova, så älskar jag denna årstid med sina ljusa nätter. Jag bara njuter av nattens ljus.
Strax före jag försökte att fotografera regnbågen så fotade jag natt-himlen mot norr, den var så fin

Nu måste jag försöka sova, imorgon kanske regnet från söder har nått oss också...
Dagens solbränna svider lite grann.
God natt.

Violer

Viola biflora

Här tänkte jag visa några av de violer som växer i eller just vid vår trädgård.

Fjällviol Viola biflora

Jag är osäker på hur våra fjällvioler kommit till trädgården. Kanske följde de med någon planta vi hämtat från de glömde trädgårdarna vid Svanåmyren, eller kanske de kommit hit tillsammans med vår vita krollilja som också finns i den rabatten. Den krolliljan skall ju ha sitt ursprung i västerbottens inland.
De små gula violerna drar till sig min förtjusning, att de nu även spridit sig ut i gräsmattan gör mig lycklig för nu kan jag flytta dessa till andra ställen där de kan växa ifred från gräsklipparen.
Min fru älskar violer och hon kröp riktigt nära en av de som nu blommar i gräsmattan och fotograferade den.

Fjällviol går annars inte att hitta här i trakterna runt vår trädgård, den förekommer som vildväxande i de nordligaste delarna av vårt landskap dit den spridit sig ned från fjällen. Men det är långt härifrån, den räknas som sällsynt här i Norrbottens kustland.
Den lilla fjällviolen är den spädaste av våra violer, och den enda viol i sitt slag här i norden av en grupp violer som annars bara går att finna i Asien.

Mossviol Viola epipsila

Viola epipsila

Där vår trädgård övergår till vildmark växer små mossvioler. Inte en eller två, utan hundratals. Kanske tusentals.
Jag gillar dessa små blommor som hukar nere under gräset, de syns knappt förrän man böjer sig ned och tar sig tid att se efter.
Mossviol trivs att växa på fuktig mark och de gamla upp-odlade myrmarkerna som finns nordost om vår trädgård är en idealisk plats för dem att växa på. Mossviol är till skillnad från fjällviolen en av de vanligaste violerna här i vårt landskap.
Mossviolen är mycket lik sin mindre släkting Kärrviol Viola palustris, men man skiljer dessa åt genom bladens form. Kärrviol har nästan njurformade blad till skillnad från Mossviol som har hjärtformade blad med tydlig spets.
Trots att mossvioler finns här bredvid vår trädgård i stort antal så har ingen ännu vågat sig in i rabatterna, den kräver nog en ständigt fuktig miljö för att trivas riktigt bra.

Styvmorsviol Viola tricolor

Viola tricolor

Så till sist skall jag visa de violer som syns allra mest just nu.
Det är styvmorsviolerna, de växer vid vår trädgård och färgar snart hela ängen blå, de förekommer i sådan mängd att det är svårt att beskriva. De växer också som ogräs i våra rabatter, min fru har svårt att rycka bort dessa violer från rabatterna, och det blir snabbt flera.
Styvmorsviolen är en sentida invandrare i vårt landskap och finns nu i nästan hela vårt landskap.
Vid vår trädgård finns en torr och en fuktig äng. På den torra ängen finns nästan inga styvmorsvioler alls, det är den äng som håller kvar fukten som är styvmorsviolernas favoritplats.
Jag njuter av denna enkla blomsterprakt.

Kajplök

Allium scorodoprasum

Det kom ett paket på posten från min vän Anna-Stina som bor på Gotland.
Hon hade packat ned Kaip-lökar för att vi skulle få testa sådana.
Jag blev så glad när jag såg paketet titta upp ur postlådan, det kändes som julafton så här i försommar-tider.

Kaip- eller kajplök (Allium scorodoprasum) växer vilda på Öland och Gotland, och även i delar av Bohuslän.
De kallas även för Skogslök, men jag själv tycker att Kaip låter bättre.
Växten smakar som mild purjolök, helt lagom mycket löksmak om ni frågar mig.

Jag planterade kaiparna i en kruka, de skall så småningom få växa i trädgårdslandet vid andra lökar.
Jag undrar redan om dessa lökväxter kommer att klara en vinter här i Norrbotten, jag har aldrig sett några sådana i någon trädgård här i trakten.
Hur långt norrut klarar Kaip att växa? Är det någon som testat?

På bilden här ovanför så syns de avklippta kaiplökarna i sin kruka mellan Incarvillea som jag också odlar i kruka, men de har jag inga planer på att plantera ut på friland. Rosenincarvillea klarar inte vintrarna här i vår trädgård, jag har testat många gånger förut med av-skrämmande resultat. Alla dog.
Nu har jag lyckats hitta nya.
Som krukväxter är de ju också fina.

Till sist några rader från Anna-Stinas mejl om hur man gör soppa på Kaip:

"Om ni vill prova att göra soppa: Tvätta dem, ta bort de tråkigaste bladen och skär sedan skivor. "Smält" dem i det matfett ni brukar ha (jag tar rapsolja + lite smör om det ska vara 'fest'), späd med vatten + buljongtärning + lite salt, red av. Jag brukar inte krydda med annat än salt, buljongtärningen ger ju smak. Grädda i tallriken förhöjer smaken.

I övrigt använder jag kaip som purjo eller ersätter gul lök i t ex Janssons frestelse."


Tack än en gång Anna-Stina!

Trädgårdslandets uppgång och (för-) fall.

Flaggan i topp då första spadtaget grävs...

Det var en vacker dag i början av juni månad 1997 som min fru gjorde slag i saken och började gräva vårt nya trädgårdsland. Vi hade då redan ett litet trädgårdsland, men det hade vi placerat på en torr plats så allt bara torkade där, nu valde vi en plats som kunde hålla kvar fukten bättre.
Jag måste erkänna att jag var skeptisk redan till det första trädgårdslandet, och jag tvivlade starkt på om det verkligen var nödvändigt med ett nytt. Grönsaker fanns ju att köpa på affären...

Ganska snabbt blev jag engagerad i detta nya projekt, och vi byggde odlings bäddarna med mörk fin jord från vår löv-kompost. Det växte så bra, och här är några gamla bilder som visar hur det såg ut där då.

Persilja, sallad och dill

Sideneterneller och lite potatis.

Trädgårdslandet.

Borstnejlika

Det fanns mest blommor i trädgårdslandet.

Det gamla trädgårdslandet fyllde vi med plantor av Allåkerbär, här ovanför syns hur det var innan allt ogräs tog över den platsen, numera är det här en del av gräsmattan. Plantor av Allåkerbär går att finna där bredvid ännu idag.

Sedan gick det några år, vi höll trädgårdslandet i toppform tills växtkraften liksom tappade farten.
Vi gjorde några försök att gödsla platsen, men jag vet inte om det kan ha berott på bristande intresse för denna odling, eller det faktum att barn ett, två och tre kom med några års mellanrum + ett besvärligt diskbråck som satte mig själv ur spel i flera år.
Nu var trädgårdslandets glansdagar över, och förfallet eskalerade snabbt.
Ogräset växte snabbast och plantor av smultron spred sig över hela platsen. Det såg inte klokt ut.

Trädgårdslandet i totalt förfall våren 2012.

Jag gick och suckade under några års tid och började förstå att det nu bara fanns två alternativ kvar.
Ett alternativ var att renovera hela trädgårdslandet, eller att denna sommar börja köra gräsklipparen över denna plats och låta allt åter igen bli till gräsmatta.
Hur galet det än kan verka så har jag valt alternativ nummer ett.
Sakta har en förvandling och omdaning påbörjats av vårt trädgårdsland.

Det bara regnar här och trädgårdslandet liknar mest lervälling när jag försöker gräva ner plåtar runt de tänkta odlings-bäddarna för att hålla ogräset utanför och smultronen på plats.
Potatis och fröpåsar med grönsaker, sockerärtor och blommor ligger ännu och väntar på att komma ner i jorden.
Hur skall jag hinna bygga färdigt i tid?

Jag måste erkänna att jag mitt i all entusiasm börjar tveka och fundera på om alternativet med gräsklipparen ändå hade varit det bästa.

Fortsättning följer...