Januari

Här är lite januaribilder från vår trädgård och från dess närhet.
Bilden här ovan visar Aleån som rinner genom den by där vi bor. Nu ligger isen tjock med snö ovanpå.
Den svaga januarisolen förmår inte värma upp det kalla landskapet, men solens strålar ger oss hopp om att våren så småningom också kommer till den här delen av landet. Även om det lär dröja till april innan vi får vår på riktigt.

Solen lyser på trädtopparna och på Brännberget rakt fram.
Inne i skogen når trädens skuggor långt.

Det känns som om vår trädgård inte längre finns. Den är gömd under en halvmeter snö.

En mulen eftermiddag som idag så är det mörkt och dunkelt. Jag längtar efter sol och vår, och undrar ibland om det var meningen att människor skulle bo så här långt norrut. Jag skulle klara mig fint utan någon vinter alls. 

Just nu så är det lite kyligt här, - 15º C, men det är ändå inte så farligt kallt.

Här kan det denna årstid vara så mycket grinigare. Jag är glad så länge det inte blir kallare än så här.

Bilden här under fotograferade jag en kväll för någon vecka sedan, då var det lite kallare än vad det är nu.

Det var fullmåne och jag fotograferade utan blixt.

Ölandstok

Dasiphora fruticosa 'Pink'

Jag har funderat länge på vad jag skall skriva om busken Ölandstok Dasiphora fruticosa.
Många av er kära bloggläsare kanske tycker att det här är en av de tråkigaste buskar som man kan ha i sin trädgård. Jag håller till viss del med,
men det tycker jag bara gäller den gulblommande varianten, de vita eller rosa blommande buskarna är av en annan dimension. De är rent av vackra.
Den nyaste av våra ölandstokar är en rosablommande variant som jag köpte i augusti förra året vid ett besök i Finland.
Enligt den bild som fanns på växtetiketten så skall blommorna ha en mörkt rosa färg, men som ni ser på bilden här ovan så var blommorna ljust rosa istället, nästan så ljusa att de kan uppfattas som vita på avstånd.
Jag trodde först att blommorna skulle mörkna lite senare, att de bara blivit ljusa när busken stått och torkat i en kruka halva sommaren. Men nu har jag gett upp de tankarna, blommorna kommer nog även i fortsättningen få ljust rosa blommor.
Det passar mig bra om det blir så för jag har planterat den i anslutning till vår rabatt med vita, blå- och rosablommande växter.

Våra vitblommande ölandstokar har vi på varsin sida om grusgången mellan vårt hus och garage. Där syns de som mest, alla som besöker oss ser dem på vägen in mot vårt hus, trots att de ändå är rätt små och anonyma.  De har länge haft favoritstatus för mig, jag tycker att de är så fina, jämfört med de gulblommande.
De blommar långt in på hösten, till sist försvinner de under vinterns första snö.

Ölandstok skall här i Sverige bara vara vildväxande på Öland och Gotland, och har sedan länge kallats för just 'tok' av folk från Öland.
De är de gula som är vildväxande, de rosa och vita är trädgårdsformer av busken. Även en röd variant skall finnas men den har inte vi.
Ännu...

Kanske min negativa inställning till Ölandstok beror på de mängder av gulblommande ölandstok som här finns planterade i små grönområden, framför kommunala inrättningar, vårdcentraler och vid parkeringsplatser. De planterades flitigt här under 1980-talet.
De förekommer i sådana mängder att de inte kan upplevas som spännande eller annorlunda. Nästan som vildväxande buskar.
Man undrar varför? Kan dessa buskar vara enklare än andra att föröka via sticklingar och därför även vara billiga i inköp för kommuner och landsting. För inte kan det ju vara så att de grävde upp all Ölandstok från Öland och Gotland för att sedan plantera in i övriga landet för 30 år sedan?

Så till sist även en bild på vår gulblommande Ölandstok.
Jag känner mig som Askungens styvmor nu när jag bara favoriserar de vita- och rosablommande varianterna.
Jag hade trots det gärna haft gulblommande Ölandstok vildväxande i skog och mark även här om jag hade fått önska.
Så ful är den ju inte trots allt, de gula blommorna lyser som små solar. Men ändå, ack så tråkig...

Dasiphora fruticosa

Ny krönika.

Nu är det här, det första nummer i år av tidskriften 'Trädgård Norr'. Även i denna tidning har jag fått vara med genom lite krönika skriveri.

Det känns roligt.

Jag har nu skrivit en krönika om hur det är just nu för en trädgårdstok som mig själv, jag kom att ge krönikan rubriken 'Vintervila'.

Att det finns en trädgårdstidning för oss som odlar i kallt klimat betyder mycket. Här kan man läsa om metoder och knep för att lyckas bättre i trädgården och få tips på många växter som klarar livet i en norrländsk trädgård utan problem.

Många hemma-hos-reportage ger nya idéer och inspiration till den egna trädgården.

I detta nummer får vi läsa om tre underbara trädgårdar i Jämtland. De bilder som visas i tidningen från dessa väcker samlarinstinkten inom en igen, trots att det ännu är vinter, men här var det några växter som direkt hamnade på "måste-ha-önskelistan".

Mina fruktlösa försök med äppelodling i vår trädgård fick en tröst då jag läste om Ronald Karlssons äppelodling i Sikfors några mil från vår egen trädgård. Här läser jag att han har ett sjuttiotal olika äppelsorter varav många ger frukt och ser ut att trivas bra där.

Här kan jag säkert lära mig något mer om att få våra fyra äppelsorter + frösådda äppelträd att trivas bättre.

De senaste veckorna har varit fyllda med så mycket annat än blogg skriverier, ändå har det hunnit bli några inlägg och jag har även hunnit börja finslipa på en PowerPoint presentation, för att eventuellt berätta om vår trädgård och dess växter i en grannkommun. Något sådant har jag aldrig förut gjort så det är spännande att ha fått en förfrågan, om jag nu bara får tekniken att fungera. Kanske jag får rådfråga mina ingenjörs vänner? De kan detta bättre än jag själv.

Jag har därför inte varit så flitig att besöka andra bloggar eller kommentera heller som jag brukar, men det skall väl bli tid för sådant snart igen får man hoppas.

Nu skall jag avsluta kvällen med att läsa i nya numret av Trädgård Norr lite mer noggrant än förut, jag ville bara berätta för er att tidskriften kom i postlådan idag.

Om du tycker att det vore spännande att själv prenumerera på denna tidskrift så har jag en länk till dess hemsida här nedan i spalten till höger. 

Ha det fortsatt fint så här mitt i veckan.

Här under är krönikan:

Vintervila

När trädgården är täckt av en halvmeter snö och det nu är länge sedan någon ny planta fick plats i någon av rabatterna, så faller en del av trädgårdsintresset i glömska.

Vintertid innebär även en tid av vila från tankar på trädgården.

Borta är nu den stress som orensade rabatter kan ge, borta är även de plantor som ständigt krävde vatten för att alls hållas vid liv.

Borta är också de växter för trädgården som olika handelsträdgårdar frestade med under odlingssäsongen.

Nu är det vinter i vår trädgård och snödjupet har passerat knähöjd här, det innebär att det inte längre är möjligt att gå runt i vår trädgård för att se hur det växer på vissa ställen och dör på andra.

Jag saknar de promenaderna så.

Nu är det bara snö, snö och snö.

När livet i trädgården är fruset så tar längtan efter en spirande växtkraft andra vägar.

Vi köper hem buketter med tulpaner.

Härliga tulpaner i olika färger som förgyller en tid på året som är trist och kall.

Det kan upplevas som slöseri att alltid hålla sig med en bukett tulpaner under denna tid på året, men vi gör så ändå.

Kanske denna tulpanfrossa går att rättfärdiga på något sätt?

Det gäller förstås att hitta sin egen anledning och ursäkt för att med gott samvete njuta av tulpaner i flera månader.

Vi har hittat vår.

Många köper hem en flaska vin när det blir helg för att på detta sätt kunna njuta av helgen.

Inte vi. Vi köper tulpaner istället.

Ibland har vi på skoj kallat tulpanbuketten för ”vinflaskan”.

Jag minns en gång när vi var hos min frus föräldrar och vi började prata om ”vinflaskan”.

De hann få något oroligt i blicken innan de förstod att det var tulpanbuketten vi just köpt som vi pratade om. (Man kan förstås med gott samvete köpa både vin och tulpaner, det avgör man ju själv.)

Det kan skilja sig i fråga om tulpanernas kvalité mellan olika försäljare.

De billigaste tulpanerna är inte oftast de bästa.

Det är dyrt i längden och också tråkigt när man köper hem tulpaner från viss butik som vissnar fortare än vanligt på grund av hur de hanterat tulpanerna före de kom till butiken.

Hållbarheten beror också på vilken tulpansort man köper med sig hem.

Några behåller sin tulpanform tills de vissnar och andra slår ut så mycket att de ser ut att ha blommat över efter bara någon dag.

Vi brukar ställa våra tulpaner svalt om natten och de tider som vi inte är hemma, vi försöker även vara noga med att snitta dem ungefär varannan dag och byta till nytt kallt vatten då.

Då håller de sig fina i flera dagar, i vissa fall mer än en vecka, men längre än så är det svårt att hålla tulpanbuketten fin och fräsch.

Då köper vi hem nya tulpaner.

När vilan från trädgårdsarbetet har pågått en liten tid så knackar nästa odlingssäsong på dörren i form av frökataloger. Då är det svårt att vila från trädgårdstankar och genast börjar man planera för vilka sorter man skall så inför sommaren.

Nu kommer även våra handelsträdgårdar att fyllas med mängder av fröpåsar som väcker begär vid varje besök. Det kan lätt bli så att man köper hem för många fröpåsar.

Men vad gör väl det, när vilan från trädgårdstankar är över för denna gång och begäret åter väcks till liv inom dig så är det lönlöst att kämpa mot.

Frossa på bland fröpåsarna och du skall se att odlingssäsongen börjar redan nu.

Hur det hela började...

Jag har nog aldrig tidigare berättat om hur det hela började, jag menar det här med mitt intresse för växter och trädgård. Det tänkte jag göra nu.
Före jag träffade min fru fanns kanske ett litet spirande intresse där, men det hela väcktes till liv av hennes intresse för odling av olika slag.
De första åren var jag med ute i trädgården bara för att gräva nya rabatter, eller 'blombänkar' som vi kallar det för här i norr.
Den allra första av de rabatterna ser ni här på bilden ovan, min fru odlade olika eterneller där i tidigt 1990-tal. Hon hade bott i lägenhet tills hon flyttade med mig i vårt hus på landet, när hon var liten hade hon beundrat de olika blommor som fanns i hennes mormors trädgård, och nu ville hon skapa en trädgård själv.
Jag var mer avvaktande och undrade om det verkligen behövdes ännu fler rabatter eller buskar.
När hon lanserade en idé om nya rabatter så svarade jag som oftast;
"Vad skall det vara nödvändigt för?"

Den Alpklematis som jag köpt något år före rabatten ovan anlades, syns till vänster på bilden, sedan kom den att växa upp till taket för att nu sedan rasa ner av snön. (Som jag berättade om tidigare i ett av inläggen här under.)

Bilden här under visar den tredje rabatt eller blomsterkulle som den såg ut som just nygrävd.
När vi visar dessa bilder för våra barn känner de inte igen sig alls. Det har blivit fler växter och de har dessutom vuxit och blivit större. De känner igen lekstugan, men inte mycket mer.
Det mål min fru hade med sin trädgård var att den skulle ge ett lummigt intryck, precis som hennes mormors trädgård var och är än idag.
Till skillnad från den typiska 'norrbottensträdgård' som fanns här före hon flyttade hit.
Trädgårdar här i norr är av tradition mycket öppna för att man skall kunna se ut i omgivningen runt omkring.
Det gällde nog att hålla skogen borta från gården.

Ja så höll det sedan på i flera år,
hon fick ständigt nya idéer om nya rabatter och trädgårdsland, och jag fick gräva.
Hennes morbror kom och byggde ett första växthus till henne sedan mitt intresse för dylika ting just då var väldigt svalt.
Men det kom att ändras...

Att ha en rund rabatt runt den nya flaggstången fanns även det på hennes önskelista, jag fick mer gräv-jobb, där de plastigt vita trädgårdsmöblerna finns på denna bild, har vi vår uteplats idag med trämöbler.
Det var så naket och kalt i vår trädgård förr, när jag ser dessa gamla bilder nu så förstår jag vad hon då menade om att få det mera 'ombonat' runt vårt hus.
Jag vet inte när mitt intresse för trädgård tog fart.
Kanske det var när vi grävde upp växter till våra rabatter i Svanåmyrens glömda trädgårdar här bredvid.
Det ena gav det andra och snart hade mitt intresse för växter hunnit ikapp hennes, ja kanske det blev värre än hennes. Att besöka handelsträdgårdar blev då plötsligt intressant, vi åkte runt till alla handelsträdgårdar i närområdet och gjorde ständigt nya fynd. Jag började läsa böcker om växter.
En helt ny värld kom att öppnas för mig, en värld av växter.
Det utvecklades sedan till något mer, samlarinstinkten slog till, och hänger fortfarande med.
Finns det hjälp att få mot det?
Min fru tycker ibland att det hela har gått överstyr, kan jag då skylla på henne?
Det var ju hon som väckte mitt intresse för växter till liv.

Jag måste ändå tacka henne för hennes iver att anlägga rabatter då, för vart skulle jag annars plantera de nya växter jag ständigt köper och drar hem.

De tidiga trädgårdsåren avslutades med bygget av vårt växthus, det låga bredvid är det som hennes morbror byggde för snart 20 år sedan. Det fick stå kvar, för inte fick jag riva något som hennes morbror byggt.

Här under är en bild som visar det då nybyggda växthuset.

När jag ser denna bild på det nybyggda växthuset så påminns jag om min kamp om att få en vinranka att överleva där inne. Hur skall jag lyckas med det?

Jag har försökt med alla 'härdiga' sorter, år efter år för att nu ge upp.

Vinrankorna växer så bra det första året, men vintern knäcker dem.

Någon som har erfarenheter av arktisk vinodling?

Ett år så fick vi dessa fantastiska vindruvor, men det var då det.

Jungfru Marie nycklar

Dactylorhiza maculata

Inte långt från vår trädgård blommar denna orkidé. Jag är inte helt säker på om det är Jungfru Marie nycklar ssp. maculata, eller underarten Skogsnycklar ssp. fuchsii. Dessa två orkidéer är mycket lika varandra, men Skogsnycklar växer på kalkrik mark och det har vi inte här, så därför så tror jag detta är Jungfru Marie nycklar.
De växer på kanten av en myr, så det är ständigt fuktig mark där.
De har valt en plats som är ljus och öppen, kanske de föredrar sol framför den djupa skugga som annars råder i skogen.
Skogen här bredvid känns då i försommartid lite innehållsfattig. Förutom den skira grönska som då råder finns inte mycket annat att se där vid myrkanten, därför ger dessa orkidéer området en exotisk känsla med sina vackra blommor.
Just här har de en ljus rosa/violett färg, men de kan även vara av en mörkare rosa nyans.

Denna orkidé är relativt vanlig här i landskapet Norrbotten, men jag tror ändå att den är fridlyst, eftersom det är en orkidé.
Hur som helst så är de vackrast där de växer vid myrens kant, inte ska en liten näpen blomma som denna behöva tävla om uppmärksamhet i någons trädgård där den försvinner bland rosor och andra stora färgglada blomster. Dessutom ställer denna växt så speciella krav på platsen där den skall växa att den redan själv har valt sin plats med omsorg.

Helt plötsligt och en aning överraskande så blommade en sådan orkidé på blomsterängen vid vårt växthus sommaren 2012.
Jag trodde att den platsen var för torr för en sådan, men den regniga hösten året före kanske fick något frö att gro där.
Den blommade så fint men har aldrig visat sig sedan dess.

Tolvgudablomma

Dodecatheon meadia

I vår trädgård finns en liten växt som blommar som en liten juvel under försommaren, det är den för oss relativt nya tolvgudablomman. Det finns ju några perenner som är lite känsliga för våra breddgrader och jag trodde att Tolvgudablomma hörde till dessa veklingar, men jag hade fel.
Den överlevde sin första vinter utan problem.

Namnet Tolvgudablomma låter som något som kommer från sagor och sägner, och växten skall ha varit speciellt utvald åt de tolv gudomligheter staden Rom hade.
Det enligt de gamla romarna, men mest troligt så kan deras Tolvgudablomma varit en annan växt då denna har sitt ursprung i en helt annan världsdel. Men vem vet?
Dodeka betyder tolv och theos betyder gud.
Förut utgjorde växterna i Dodecatheon- gruppen ett eget släkte, men nu räknas de tillhöra familjen primulaväxter.

Jag hade läst att Tolvgudablomma kräver mycket vatten när den blommar, så jag planterade vår i riktigt fuktig lerjord som jag blandade in humusrik jord i. Den trivdes fint på denna plats, en Blå bergvallmo som jag satte bredvid dog inom en vecka., den trivdes inte alls på den fuktiga platsen.

Tolvgudablomman blir ungefär 40 centimeter hög, men mitt under sommaren så vissnar den ner och försvinner, så det kan vara bra att ha något annat bredvid som fyller upp den tomma plats som då blir.
När den vissnat ned skall den föredra att stå lite torrare, vi får se hur vår har klarat den regniga hösten då denna plats då mer liknade ett kärr efter allt regn. Sedan det slutat regna så frös det direkt, men jag hoppas att tolvgudablomman överlevt och vill blomma igen om några månader.
Tolvgudablomma växer ursprungligen i Östra Nordamerika och växter därifrån brukar ha lite svårt att klara vårt kalla klimat.
I den trädgårdslitteratur vi har så räknas Tolvgudablomma bara som halvhärdig, men som sagt, en vinter har den redan klarat här och jag hoppas på att den klarar fler.
För den är underbar, eller hur?

Musselsyska / Irlandsklocka

Moluccella laevis



En av mina favorit sommarblommor är Musselsyskan, eller Irlandsklockan som den ibland också kallas för.

För två år sedan köpte jag en fröpåse, jag satte fröna i april och ungefär hälften av alla frön grodde när det blev sommar.
Jag lät först frösådden stå i potatiskällaren i ungefär två veckor för att de skulle få den svala tid som var nödvändig för att få fröet att gro, sedan fick frösådden stå i växthuset tills det blev sommar. De odlingsråd som fanns på fröpåsen var att fröna var ljusgroende och att de skulle gro lättare om de fick ligga i kylskåpet några dagar före sådd.
Dessutom kan man lura fröet att gro om det är stor temperaturskillnad mellan dag och natt.
I växthuset blir det lätt varmt soliga vårdagar så därför hamnade sådden där.



Jag satte inga musselsyskor förra året och blev ganska förvånad då jag mitt under sommaren upptäckte några sådana plantor på den plats där de växte förra året.
Var det frön från min första sådd som grodde ett år efter sådden, eller hann de plantorna jag hade då sätta frö, som grodde året efteråt.
Jag är osäker på hur det gick till, men de lite annorlunda gröna klockformade blommorna fick mitt gillande även då.

Växten skall bli mellan en halv till en meter hög, men så höga blev inte våra, kanske runt 40 centimeter höga bara.

Nu börjar det vara tid att planera för vilka frösådder som man har tid för i år.
Denna växt står högt upp på min lista över årets frösådder, men i år så tror jag att jag behandlar dem som perenner och låter frösådden stå utomhus från april tills det blir sommar.
De frön som grodde hos oss senast klarade sig själva utan något arbete alls från min sida, jag vattnade aldrig de 'självsådda' fröna, de grodde och växte upp ändå.
Att hoppas på fler självsådda plantor är kanske att vara alltför optimistisk.

Katsura

Cercidiphyllum japonicum 'Göteborg'

Katsura Cercidiphyllum japonicum är att träd som jag vill ha i vår trädgård.
Här skall jag berätta lite om det trädet, samt berätta om hur mina försök med det trädet lyckats.

De flesta Katsura träd som odlas i Sverige lär härstamma från Japan. Där växer trädet på fuktig och blöt mark, ungefär som Al Alnus incata växer här. Här i vårt kalla klimat övervintrar inte trädet om det står för fuktigt, det är viktigt att välja en växtplats som är väl dränerad, i alla fall i Norrland. I Japan blir trädet upp mot 30 meter högt, men här i Sverige blir det betydligt lägre än så. Ju längre norrut det växer, dessto mer buskliknad blir katsuran.
Att odla ett träd som Katsura här i vårt kalla klimat är inte lätt, med tanke på att trädet inte räknas härdigare än till växtzon 4 - 5.
Kanske det är dömt att misslyckas?
Jag har ändå försökt.

Den första katsuran vi köpte fick övervintra i potatiskällaren den första vintern, det grönskade så fint när det sedan fick flytta in i växthuset i april. Det var som om försommarens allra skiraste grönska kom redan då.
Detta var långt före bloggen startade, så några fotografier på detta finns inte.
Under försommaren planterade jag katsuran vid växthuset, jag var spänd av förväntan då jag läst att trädet skall dofta som pepparkakor på hösten.
Kanske var det den tidiga nattfrosten som spolierade denna doft, för jag märkte ingen sådan doft. Bladen förstördes av nattfrosten och blev till torra svarta eterneller.

Långt in på våren efteråt så verkade Katsuran i god form, grenarna var mjuka och såg livskraftiga ut.
Men sedan hände inget mer, knopparna öppnade sig inte och de mjuka grenarna torkade och dog.
Kanske gjorde tjälen så att trädet torkade ihjäl?
På den platsen har jag sedan planterat andra träd som skall klara klimatet här men just där blir de bara ynkliga om de inte direkt dör. En plats där västanvinden är hård och solen steker varma vårdagar när marken ännu är frusen.

Mitt andra försök med Katsura gjorde jag förra hösten då jag köpte en för halva priset.
Denna planterades på upphöjd bädd omgiven av grus och stora stenar. Läget borde vara optimalt för att tjälen skall släppa snabbt om våren. Det är viktigt att ett träd som växer i ett lite för kallt klimat kommer igång tidigt på säsongen så det får en lång och varm sommar så de nya grenar som vuxit under sommaren hinner avmogna och förbereda sig för invintring innan höstkylan slår till.
Under vintern draperade jag dessutom hela Katsuran i säckväv så inte den varma vårsolen skulle skada grenarna.
Få andra träd i vår trädgård har fått så mycket fjäsk som mitt andra försök med Katsura.

Jag vet att små katsura träd finns i Piteå, ungefär åtta mil härifrån. Men där är klimatet så mycket mildare om höstarna än här, men det är ändå en viss tröst att de överlever så pass långt norrut.
Därför vågar även jag att försöka, och hoppas på att trädet skall överleva också i vår trädgård.

Hur gick det då för vår andra Katsura...
Den var sen i starten i våras, och redan under försommaren såg jag att endast en liten del av trädet klarat sig med livet i behåll. Jag fotograferade bilderna på katsurans vackra blad mitt under sommaren, och jag såg nästan fram mot den vackra höstfärg som trädet skulle få, med den härliga doften av pepparkakor.
Som vanligt så slog nattfrosten till i slutet av augusti, och katsurans blad blev svarta och fula även denna gång.
Någon höstfärg att tala om blev det inte heller denna gång.
Bladen hade heller ingen doft av pepparkaka, inte ens på mycket nära håll.

Hur klarar denna risiga Katsura en vinter till här på gränsen till växtzon 7?
Hann den med att förbereda sig för vintern?
Det blev inget fjäsk i form av skyddande säckväv denna vinter, nu får det gå som det går.
Om trädet dör så får jag ju en ledig plats för något annat träd, det är min tröst i Katsura- bedrövelsen.
Kanske är bilderna här ovan de sista bilderna som finns på en Katsura i vår trädgård?
Jag hoppas ändå på att den klarar ännu en vinter, även om jag tvivlar ibland.

Ikväll är det - 26,3º C här i Brännberg.

Vinter

Vinterträdgård?

Det är vinter, och hur illa jag än tycker om det så kommer vintern fortsätta i mer än tre månader till här där vi bor.
Ikväll har vi fullmåne och kallare än - 20º C. (- 4º F)
Jag gick ut för att fotografera i månens sken, men kylan gjorde att jag retirerade.
Jag fick ändå en bild, utan blixt och med stativ.
Vintern har hittills varit mild men det har snöat nästan varje dag så snön ligger knädjup.
Tänk om man kunnat blogga istället för att skotta snö.
Vår trädgårds vintertillstånd är inte mycket att hurra över, det är snyggt på bild, men jag längtar till våren då denna naturens långa paus är över.
Det har kanske varit lite väl mycket sommarbilder här på bloggen en tid, men så här ser det ut här nu.

Jag ser att bloggen har fått några nya följare den senaste tiden, varmt välkomna alla ni.
Ja även ni som läst bloggen en tid är lika välkommen varje gång ni tittar in här.
Ha en fortsatt trevlig kväll och en fin start på veckan som kommer.

Alpklematis

Clematis alpina

Vår Alpklematis klänger på ståltrådar vid en vägg mot söder. Där har den vuxit fint i mer än 20 år.
Det här är faktiskt den första växt jag köpte själv i en handelsträdgård.
Jag skickades dit för att köpa spireabuskar, men kunde inte låta bli att också köpa denna klätterväxt, som jag då inte visste något om.
Detta var före mitt trädgårdsintresse hade börjat alls, men det var något med plantan som gjorde att den var mer spännande än spireabuskarna, och kanske har mitt trädgårdsintresse vuxit tillsammans med denna planta?

De första tio åren var den inte speciellt stor, men sedan tog den fart och växte upp till takfoten.
Alpklematis klänger sig fast vid stödet med hjälp av bladskaften. När de väl snurrat fast runt något så är de svåra att pilla lös utan att skada.
Jag hade ju en dröm förut att klä in huset med gröna klätterväxter, och visst kämpade den på bra vår Alpklematis, år för år blev den högre och högre.

Att jag sedan gjorde fel vid själva planteringen verkar inte spelat sådan stor roll. Jag grävde ned den precis vid husgrunden istället för det som rekomenderas, att låta sätta den 40 centimeter ut från grunden. Det kan annars bli för torrt för klematisplantan.

Om Alpklematis ursprung kan man läsa att den härstammar från Syd- och Mellaneuropa, och är känd i odling sedan 1768.
Jag har hört två sätt att uttala ordet Klematis på. Ibland läggs betoningen på E, Klematis, ibland på A, Klematis. Vet inte om något av dessa är mer rätt än andra. Hur säger du?

Den växtzon som den anses klara här i Sverige är zon 6, men här där vi bor är det kallare än så, men det tycks inte bekymra denna klematis. Den blommar fint under försommaren och kommer även med en andra blomning under sensommaren, om än lite blygsammare än den första.

Inte ens svåra angrepp av Klematisbladstekel verkar påverka plantans växtkraft. Visst blir den i det närmaste kal-äten av de små hemska larverna varje år, men den kommer igen och grönskar fint på sensommaren.
Men inte är den vacker att skåda när den är som mest angripen.

För två år sedan så slets den stora plantan ned till hälften av snö som föll från hustaket.
Snön gled sakta ned från taket och hann frysa fast i plantans översta grenar innan all snö gled av taket med väldig fart. En stor del av planten slets lös från väggen och veks på mitten till en riskas.
Jag försökte fästa de övre grenarna, men de föll snabbt ned igen. Nya grenar växte ut till ett fullständigt virr - varr, på bilden här under syns den nu fula plantan, den var före snö-raset stor och fin även till höger om det övre fönstret. Nu är denna del hängande över det nedre fönstret istället.

Vad är bäst att göra nu?
Kanske bör den sågas ned helt, eller skall jag kanske bara försöka glesa ut den efter blomningen?

Även om alpklematisen är ful numera, så har den ständigt vuxigt och förändrats,
till vänster syns en av de spireabuskar som inhandlades samtidigt. Den står kvar på samma plats så snällt, om än en aning tråkig.

...men så åkte hela rasket bort!
Nu får den börja om att växa från roten igen, vi blev less denna 'ris-kas' som snön slet längre och längre ned för vart år som gick.

Vad är det här?

Har ni någon gång köpt en utblommad orkidé billigt, men upptäckt att växten saknar namn när ni står i butiken. Ni frågar den personal som jobbar där om växtens namn, och får till svar;
- Det är en Orkidé.
Ni förklarar att det visste ni redan, ni vill gärna veta mer om sort och hur den skall skötas för att blomma igen.
Ni får samma svar igen, men nu försöker den stackars personalen ge ett mer förtroendefullt svar, och säger med lite högre röst;
- Det är en Orkidé.

Suck! Ja det visste jag ju redan, men vilken sorts orkide är det?

Det hände mig förut när jag fyndade den sista av detta exemplar i en butik i Boden.
Den såldes för halva priset och kostade nu 100 kronor. Växten är ungefär 40 centimeter hög.
Jag tycker den här orkidén är så läcker med sina smala blad, jag fick veta att kanske den blommat med röda blommor.

Tänk vad bra det varit om all personal som sålde växter också hade haft ett intresse för sådana.
Nu står mitt hopp till Er kära läsare, kan ni hjälpa mig med min fråga,
vad är det här för orkidé, och hur skall den skötas för att blomma igen?
Någon som vet?

Ps. Bilden här ovan är mer än en månad gammal, nu är här massor av snö, och det har snöat hela dagen och snöar fortfarande.

Vildrosor

Natur och Kultur/LTs förlag 2002

Här kommer ett litet boktips från mig så här när snön ligger djup i vår trädgård.
Boken är inte helt ny, men jag hade inte läst den förut.
Jag är inte speciellt intresserad av rosor.
Klimatet i vår del av landet har fått mig att odla annat istället, många rosor ger upp för klimatet någonstans i Sundsvallstrakten, och vi som bor 60 mil norr om Sundsvall har så mycket bistrare klimat och kortare odlings säsong en er i söder. Dessutom har rosor vassa taggar som är mindre trevliga och de som kallas för parkrosor överlever inte alls här.
Hör så många orsaker jag har att slippa odla rosor.

Mitt i Boden finns en butik som heter 'Veckans Allehanda' där de som vill får hyra bord för att sälja prylar man inte längre behöver.
Där fyndade jag boken Vildrosor av Lars Åke Gustavsson som någon sålde för bara tio kronor, att det sedan var halva priset på prylarna som fanns på det bordet gjorde inte saken sämre.
Där fanns flera olika böcker om trädgård, men jag hade redan de flesta av dessa, men denna bok om rosor kunde jag inte låta bli att köpa med mig hem den dagen.

Boken beskriver de olika vildrosornas historik och egenskaper samt ger råd om odling, skötsel och användning. Varje ros visas även med vackra bilder.
Rosorna presenteras indelade i de grupper de tillhör, så man kan se tydliga släktskap mellan vissa av rosorna.

Här i boken beskriver Lars Åke 120 olika rosor som alla är vildrosor eller dess besläktade hybrider.
Av dessa anses ett 40-tal vara härdiga upp till svenska växtzon 6 eller mer.
De övriga rosorna som beskrivs i boken har härdigheten zon 4 eller 5, men för mitt kalla klimat så är bara de rosor som har härdighet för växtzon 6 ett alternativ.
Det är ändå fler än 40 olika sorters rosor som skall klara livet här i Norrbotten, jag har redan börjat med en ros-önskelista.
På min önskelista hamnade direkt 'Husmoderrose' med ursprung från Norge, och även Kapucinros 'Bicolor' och Mandarinrosen med ursprung från Kina.
Än återstår mycket av vintern så min önskelista kommer säkert bli ännu längre innan våren är här.

Kanelros Rosa majalis

Av alla rosor som beskrivs i boken är det bara en som är vildväxande här i mitt närområde, det är den enkla kanelrosen Rosa majalis, den kan man finna både här och där och den är vildväxande upp till lågalpin nivå i det södra fjällområdet. Ytterligare fyra sorter är vanligt förekommande i gamla trädgårdar här, även i vår, och i höstas så fyndade jag en Persisk gulros Rosa foetida var. 'Persiana' billigt på Fagernäs trädgård i Boden.
Jag hoppas så att den övervintrar trots att jag planterade den så sent på säsongen.
Även den är en ros som skall vara härdig upp till växtzon 6, kanske även här.

Nu hade jag turen att fynda denna bok billigt, men för er som funderar på att köpa boken så kan jag bara säga att den är värd sitt pris, även för en som inte direkt går igång på rosor.

Om du vill läsa det jag tidigare skrivit om rosorna i vår trädgård så kan du göra det här;

http://svanatrg.blogspot.com/2011/01/rosor.html

Toppklocka

Campanula glomerata

Under min uppväxt här på gården så frågade jag en gång om några blad som envist växte upp vid en brunn varje år.
Jag fick svaret att det var några blommor som min farmor planterat för länge sedan, ingen orkade då pyssla om blommorna längre utan de klipptes av med gräsklipparen varje gång gräset klipptes.
Och så höll vi på under nästan 30 år tills min fru flyttade hit.
Sedan hon fått syn på de små envisa bladen ufärdade hon klippförbud just på den platsen.
Numera blommar det blå toppklockor där varje sommar.
Dessa är trädgårdens äldsta perenn, med en oslagbar förmåga att överleva klimat och gräsklipparfasoner.

Toppklocka härstammar från Europa, Kaukasus och Iran, men är även vildväxande i de södra och mellersta delarna av landet.
Här i Norrbotten är den till synes mycket långlivad, och trivs allra bäst på en solig växtplats med ganska torr men näringsrik jord.
Man skall nog tänka sig för innan man planterar denna växt i rabatten, då den kan konkurrera ut små och beskedliga växter på bara något år.
Jag har gjort det misstaget i en av rabatterna. Toppklocka är lika svårt att bli av med som Kirskål.
Man får istället försöka att njuta av dem om de väl etablerat sig i rabatten.

Campanula glomerata 'Alba'

Vi har även några vita toppklockor.
Jag tycker att de vita är speciellt fina, men de trivs inte så bra. De blå blir fler och fler för varje år, med de vita är det nästan tvärtom. Kanske de behöver mer kalk? Toppklocka skall föredra kalkrik mark.

Bilden här under har jag fotat vid ett ödehus i skogen, där var det länge sedan någon bodde.
Huset är en ruin nu, men ännu orkar några toppklockor blomma där fastän att skogen växer sig tätare för vart år som går över den forna trädgården.
Jag låter Toppklocka ringa in det nya året.
Med toppklockans växtkraft i tanken så önskar jag alla en god fortsättning på det nya året.
Må alla våra nya växter bli lika långlivade som vad toppklockorna är.