Gott Nytt År!

Vår vän Erica skickade en vacker nyårs bukett till oss.
Med en bild på dessa blomster vill jag bara önska Er alla läsare av bloggen ett Gott Nytt År!

Hoppas ni alla får en fin nyårsafton, och att era hundar klarar alla dessa smällar utan att bli för rädda.
Min faster hade förut hund, och den gömde sig under en säng när han hörde de första smällarna, och den kom inte fram förrän på nyårsdagen då smällarna från alla raketer avtog.
Ändå är det relativt lugnt på raket- och fyrverkeri fronten här i byn där vi bor. Min kusin brukar ofta ta med sin hund hit till byn när de firar nyår här, mest för hundens skull.
Inne i de mer civiliserade delarna av kommunen smäller raketer hela nyårshelgen till alla husdjurs fasa.

Här under lite bilder från nyårsfirandet...

Nu börjar tulpanernas tid.

Liljekonvalj

Convallaria majalis

Jag hör ibland att Liljekonvalj Convallaria majalis skulle vara fridlyst, men det har jag svårt att tro med tanke på de mängder som växer här i närområdet.
Några kilometer från vår by, längs en mindre väg fanns förut ofantliga mängder av Liljekonvalj.
Alla bybor med ett intresse för blommor åkte dit, år för år och plockade sig en stor bukett när de blommade i juni månad. Ibland undrade ju då någon om de var fridlysta, men vi tittade på varandra och sa;
Nej, det kan inte vara möjligt. Inte här i alla fall.
För snart tio år sedan byggdes vägen om och breddades, men ännu finns många liljekonvaljer kvar, trots att nästan hälften försvann vid ombyggnaden.

Iskonvalj

En gång fick jag iskonvaljer med posten från en god vän i Skåne. Det var spännande att driva fram sådana blommor mitt i vintern. De som växte upp var nästan vackra några dagar men torkade sedan bort i den torra och varma luften inomhus.
Jag läste sedan att om man vill lyckas med konststycket att driva fram egna iskonvaljer så skall man gräva upp några om hösten sedan bladen vissnat. Man skall se till att få med de med runda knoppar som finns just under marken, de är dessa som utvecklas till blommor. De knoppar som är spetsiga blir till blad.
Sedan skall dessa förvaras mycket kallt, kanske rentav frysta i mer än ett år, då är de redo att plockas fram till den julen.
Om de inte får sin långa vintervila så kommer de inte att blomma.
Det kan ju vara bra att veta för den som planerar något sådant.
Själv är jag för otålig för sådana projekt, men jag njuter av några liljekonvaljer i rabatten under sommaren.
De sprider sig som en löpeld och kom in i rabatten av misstag då en annan perenn planterades.
Nåja, de är ju så vackra då de blommar att de får vara kvar, de stora bladen är ju lätta att slita bort om man blir less på dem.

Vill du läsa mer om Liljekonvalj så kan du göra det hos fina bloggen 'My rented garden', klicka på länken här nedanför...
http://myrentedgarden.blogspot.com/2011/12/convallaria-majalis-flore-pleno-dubbel.html

Svanåmyrens glömda trädgårdar, del 3

'Svanårosen'

Här kommer fler bilder från en utflykt till byn Svanåmyren i min jakt efter de bortglömda trädgårdar som finns där. Lite sommarbilder så här mitt i vintern, det kan vara skönt att vila ögonen på.

Vid en av de få kvarvarande öde gårdarna vid Svanåmyren växer den, den vita enkla ros jag kommit att kalla för 'Svanårosen'.
Den har säkert något annat namn, men för att själv hålla reda på saker och ting här hemma i vår trädgård så har den fått det namnet av mig.
Jag läste i en bok och såg att rosens namn kan vara Pimpinellros Rosa pimpinellifolia för bilderna stämde och det är en ros som trivs på nordexponerade växtplatser i mager jord. Härdig till växtzon 8. Den fyllda varianten kallas för 'Finlands vita ros'.
Jag hämtade ett rotskott härifrån för länge sedan och det har vuxit så pass att det nu är högre än mig själv och översållas med vita enkla rosor mitt i sommaren.
Där vid ödehuset växer den också bra som ni ser på bilderna.

Det kanske var så här de flesta gårdarna såg ut i byn Svanåmyren, nu återstår bara grunderna av de flesta byggnaderna, men detta hus finns ännu kvar.
Den storm som slog till i början av sommaren hade slitit loss en plåt från taket på huset.
Om ingen fäster den igen så kommer huset ruttna uppifrån och till slut rasa ihop.
Jag är rädd att det kommer att bli så för huset är lämnat att förfalla, inne i köket var golvet bortrivet redan för 15 år sedan och det ser lika illa ut idag.

Runt huset växer mängder av Blågull Polemonium caeruleum även kallad Jakobs stege.
Det var flest av den vita varianten, hemma hos oss är de flesta blå, men jag tycker de vita är snyggare.
Undrar vem som en gång för länge sedan planterade någon planta av Blågull och som satte den vita rosen.
Hade hon anat hur de skulle sprida sig från den enkla rabatt som de kanske fanns i först.

Här har även en Veronika spridit sig som ogräs framför öde huset.

Min färd mellan de glömda trädgårdarna gick vidare till den gamla stenkällaren.
Nu var här så igenvuxet att den var svår att upptäcka.

Jag rensade som hastigast bort lite hallonbuskar och sly för att få en bättre bild.
Till Narnia kommer man genom ett klädskåp. Undrar vart denna port leder...

Det är bara stenfundamentet som finns kvar av denna byggnad, träbyggnaden som fanns ovanpå är sedan länge borta. Jag har alltid fascinerats av denna rustika stenruin som står där vid Svanåmyren.
Den är ju inte så stor, kanske 4 X 4 meter, men att bygga en sådan måste ha kostat en förmögenhet redan då, för mer än 100 år sedan. Tänk att den står kvar, att ingen velat köpa den för rivning och bortforsling, något som annars drabbat de gårdar som fanns där bredvid.
Kanske den är K-märkt?
Men det tvivlar jag på.
Kanske snår av vildhallon och videbuskar lyckats gömma stenruinen för omvärlden?
Har du själv någon aning om vad denna stenruin en gång används till?
Jag har hört att träbyggnaden som fanns ovanpå skall ha fungerat som vattenmagasin för påfyllning av vatten till ånglok, för järnvägen finns bara någon meter från denna stenkällare.
Och där bredvid finns sjön med det hemska namnet Slyträsk.
Så vacker trots sitt namn, nog hade jag gärnat haft denna utsikt från mitt köksfönster...

Svanåmyrens glömda trädgårdar, del 2

För länge sedan skrev jag om den plats någon kilometer från vårt hus där det förut fanns en liten by, nu finns nästan inga byggnader kvar, men det går att se spår av de enkla trädgårdar som då också fanns.
För snart 20 år sedan byggde vi upp våra rabatter med växter från denna plats.
Då fanns det i några av dessa gamla trädgårdar mängder av vissa perenner, jag har ibland funderat på hur det är där nu.
Trots att det fågelvägen mellan denna plats och vårt hus är knappt två kilometer så är jag nästan aldrig där.
För ett halvår sedan gjorde jag ett besök för att se vad det nu finns för synliga spår kvar av dessa trädgårdar.

Smörboll (Trollius europaeus)

Jag minns att det förut fanns en äng fylld av gula smörbollar, så jag började med att besöka den platsen.
Vid tiden för mitt besök var det försommar och jag åkte dit speciellt för att fotografera alla smörbollarna.

Jag hittade några smörbollar, men inte alls de mängder jag vill minnas fanns här förut. Nu kanske någon av er tror att denna reducering av antalet plantor kan bero på min egen insamling för länge sedan, men det har jag svårt att tro, vi kanske tog med tio plantor av de hundratals plantor som fanns förut.
Vad kan ha hänt?
Så plötsligt tror jag mig finna orsaken...

Traktorspår!
Tvärs över den lilla öppna yta som förut varit full av smörbollar har något kört skogstraktor, kanske vid en tid då snön skulle ha fungerat som ett skyddande täcke över växterna.

Smörbollsängen förut i sommar, inte en rolig syn. Det fanns nästan inga smörbollar kvar.

Några vinbärsbuskar var annars det enda som syntes av denna gamla trädgård så jag gick till den trädgård som funnits där bredvid.

I försommartid så fanns ju inte så mycket att se där heller, men jag fann dessa vackra liljekonvaljer.
Alltid något, men det var vitsippor jag hade hoppats på att finna, men de hade kanske blommat ut.

Det stora gamla poppelträd som funnits där fanns fortfarande kvar.

Där inne i skogen fanns fortfarande rester av den gamla jordkällare som jag skrivit om förut, då för 20 år sedan fanns något där som morrade, jag var ensammen nu vid detta besök, och ville inte undersöka platsen närmare. (med tanke på min björnfobi.)

Mina vidare undersökningar av de andra glömda trädgårdarna kommer i ett annat inlägg.

Om du inte läst det jag skrivit förut om Svanåmyrens glömda trädgårdar så länkar jag dit;
http://svanatrg.blogspot.com/2011/05/svanamyrens-glomda-tradgardar-del-1.html

Hoppas ni alla har en lugn och fin jul.

God Jul!

Vårt hus har redan för några veckor sedan invaderats av en tomtearmé.
Min fru samlar på tomtar, och då går det som det går.
Här kommer ett litet bildsvep över några av alla hennes tomtar.
Samtidigt vill jag passa på att önska alla läsare av denna blogg en riktigt God Jul.
Ha det fint.

Midvinternatt

Nu är det årets mörkaste timmar och natten är lång. Den trädgård jag älskade så finns inte nu, borta är den växtkraft som spirade här för inte så länge sedan.
Vår trädgård är täckt av snö, den har liksom antagit andra former nu.
En helt annan värld öppnar sig utanför vårt hus, en sagovärld, bländande vit mitt i den mörka vinternatten.

Den gamla lekstugan ruvar under de snöfyllda trädens tyngd.

Likaså tycks växthuset ha hamnat under snötyngda grenar, och den Knäckepil som är närmast i bild riskerar att knäckas av snön.

Strax utanför trädgården, där skogen tar vid flammar sakta en eld vi tänt för att fira vårt eget Midvinterblot.
Nu vänder det, det stora mörkret som bara vuxit sig större för var dag kommer så sakta att minska.

Så tyst står den snöklädda skogen där bredvid, här endast upplyst av den lilla eldens sken.
Inget mörker är så djupt att inte det minsta ljus kan lysa upp och förändra för en stund.

En doft av jul.

Redan för några veckor sedan så upptäckte jag att det plötsligt en dag fanns en doft av jul i vårt hus.
Jag tyckte att det var märkligt att denna doft kom då vi plockat fram julprydnader av olika slag.
Kunde julpynt dofta?
Min fru påminde om att det var våra hyacinter som gav hela huset en ny doft. Hon hade rätt, det var våra nyutslagna hyacinter som bäddat in vårt hem med en ny doft, precis som nybakat bröd kan göra.
När jag såg att hyacinterna var på väg att blomma över så åkte jag och köpte några nya, och så igen för någon dag sedan var det dags för fler hyacinter.

De blå hyacinterna skall dofta mer än de vita, så därför blev det en blå också.
Vi har den stora förmånen att få klara av den starka doft som hyacinter sprider, jag vet att några kan bli sjuka av denna starka doft.
När några av våra vänner besöker oss i juletid så gömmer vi hyacinterna i en garderob långt före de kommer så de inte skall må dåligt av dessa. Det fungerar.
Jag brukar tänka på  alla allergiker så här i juletid då hyacinter säljs även i de flesta matvaru affärer.
Hur gör ni för att klara doften av alla dessa hyacinter?
Där finns ju inte en eller två, utan hela skrindor fulla med just utslagna hyacinter, ofta placerade just vid ingången till varuhus eller gallerior.

Jag har så klart försökt att plantera hyacinter i trädgården också, men utan någon större framgång.
En gång kom det upp några blad ur en lök, men det blev inte mer än så.
Jag har numera gett upp alla försök att odla hyacinter på friland här, de vi har är bara tillfälliga gäster i vårt hus under julen.
De gamla lökarna är inget jag sparar när de blommat över, för de överlever ändå inte utomhus här.
Hyacintlökar är som tulpanlökar, när den gamla löken blommat färdigt så dör den och sätter nya sidolökar.
Men de blommar inte förrän efter flera år av tillväxt, att ha dem i kruka så länge är inget jag orkar.
Slit och släng bara, det är mitt motto vad gäller hyacinter.
Det är tur att de oftast inte är så dyra.

De senaste hyacinter som vi skaffat är dessa, tre stycken som borde öppna sina blommor lagom till julafton.
Vårt hus kommer att dofta jul ännu en tid.

Döden i Gammelgårdsträsk.

Här syns vårt hus med Brännberget i bakgrunden.
Bakom berget finns Gammelgårdsträsk.

Från vår trädgård syns ett berg.
Bakom det berget finns en plats som jag tänkte berätta lite om här, och om vad som sägs ha hänt där någon gång för ungefär 200 år sedan.

Där finns en liten sjö mitt i skogen och vid den sjön skall det för mycket länge sedan ha funnits en liten gård eller stuga.

Där bodde en familj som livnärde sig på det som skogen och sjön hade att ge, närmaste stad var Luleå sju mil därifrån, men bara någon kilometer därifrån fanns redan då byn Alträsk, så helt ensammen i vildmarken var de inte där i den djupa skogen vid den lilla sjön.
Då kallades den platsen för Ängesträsket.
Den by där jag bor nu fanns inte när denna berättelse utspelade sig.

Vid sjön skall ha funnits en liten stuga av timmer och i den bodde en man med fru och barn.
Det framgår inte av berättelsen hur många barnen var.

Gammelgårdsträsk i nutid.
Det var här den gamla gården fanns.
Före avverkningen av skogen och markberedningen efteråt syntes tydligt en slät plats där gården förut fanns, men nu är det svårt att hitta platsen.

En dag under vårvintern så åkte mannen till Luleå för att sälja skinn och för att kunna köpa salt, socker och annat som gjorde livet lättare att leva där ute i skogen.
Nu finns Boden och Älvsbyn betydligt närmare denna plats, men då, när berättelsen utspelade sig fanns bara Luleå i närheten som närmaste handelsplats.
Det enda sätt att resa de sju milen om vintern var att åka skidor, så bara åkturen till Luleå tog lång tid.
När han var färdig i stan och gjorde sig redo för hemfärd så blev det omslag i vädret och det blev varmare än det varit. Regn och rusk på snön.
Att åka skidor blev nästan omöjligt då skidorna bara sjönk ned i den djupa snön, och resan hem tog flera dagar.
Det han hade handlat i Luleå bar han med sig i en ryggsäck, så att åka snabbt var det ändå inte tal om.

"Innan branden"
Målning av L. A. Bergbom
Så här kan Luleå ha sett ut vid tiden för mannens besök.
Kyrkan byggdes färdig 1790.
Staden förstördes av en brand 1887.

När han så efter flera dagar till sist kom fram till sin stuga vid den lilla sjön så fann han sin fru och sina barn döda.
Hade de svultit ihjäl under den tid han varit borta, eller hade de kanske frusit ihjäl om natten?
Om det vet vi inget, mer än att de dog under tiden han var bortrest.
Vi vet inte heller vad familjen hette, eller det år då denna tragedi skall ha ägt rum.
Men vi antar att detta utspelade sig före kyrkan i Boden byggdes 1832, för sedan den kyrkan byggdes så växte en ny handelsplats upp där bredvid. Men vid denna berättelse så var Luleå närmast.

Vilka var de, människorna som valde att bosätta sig så långt in i skogen?
Vart kom de ifrån?
Hade de någon koppling till byn Alträsk, som ju är mycket gammal, eller till Selets bruk som fanns några mil nedströms från Alträsk? Vi vet att Selets bruk var en stor industri och hade kolare som bodde i enkla stugor här i trakten för 200 år sedan.

Få människor i vår by känner idag till denna berättelse, min 90 åriga granne fick den berättad för sig när han var liten pojke, likaså min morfar som föddes 1902 och en annan man som bodde här i byn förut.

Mannen från Gammelgårdsträsk borde ha begravt sin familj i Luleå eller i Gammelstad, Luleå gamla stad, de var de närmaste kyrkogårdarna då.
Vart tog han vägen sedan?
Ingen vet.

Det gamla namnet Ängesträsket glömdes bort och någon gång mycket senare kom platsen att kallas för Gammelgårdsträsk, efter den gamla gård som funnits där för länge sedan.
Namnet på platsen är det enda som minner om denna berättelse idag.

Denna text hittade jag hos Riksantikvarieämbetet om en lämning/husgrund på denna plats:

"Torplämning bestående av en husgrund, 9.5x5 m (NÖ-SV). Ödärom är en källargrop. Ca 50 m V om husgrunden påträffadestegelrester från spismur.På 1947 års ekonomiska kartan är en byggnad markerad V omhusgrunden. På 1872 års karta är Gammelgårdsbäcken markerad."

Inventeringen på denna plats gjordes 1988 enligt Riksantikvarieämbetet.

En lutande skylt finns kvar som visar vägen till Gammelgårdsträsk.